Syllramsbyte i sankmark

Inom projektet Byggnadsvård & Sysselsättning pågår just nu ett restaureringsarbete av mer avancerad sort, vilket har gjort att vi har fått kalla in en expert. Härbret ni ser på bilden står längs en bäck i Rengsjö. I bakgrunden i bilden så skymtar en kvarn och bakom denna en trösklada. Efter att säden tröskats förvarade man den i detta härbre i väntan på att man skulle mala den i kvarnen.

Marken kring just denna byggnad är väldigt vattensjuk och sank. Detta har bidragit till att det blivit sättningar i grunden som bidragit till att syllramen knäckts i en knut.

När man en gång byggde härbret på platsen så var man medveten om att grundförutsättningarna inte var de bästa. För att ge stadga åt marken grävde man ner vad som ser ut att vara en rustbädd. Dock brukar en sådan inte alls vara synlig ovanför mark.


Nu är härbret upphissat i luften och tre av syllramens stockar kommer att bytas ut och grunden kommer att stabiliseras.

Kulturvårdsstöd - RAÄ del 4

I Riksantikvarieämbetets lokaler i Visby finns modern laboratorieutrustning där analyser av färg, puts och andra material kan göras. Verksamheten är inriktad mot metodutveckling och till exempel har man tillsammans med Skandinaviska färginstitutet tagit fram en färglikare för traditionella linoljefärgskulörer, Lino. RAÄ samverkar med många olika myndigheter för att göra kulturarvet angeläget och hållbart, bland annat med Energimyndigheten i projektet Spara och Bevara. Där är målsättningen att hitta varsamma metoder för att energieffektivisera kulturhistoriskt värdefulla byggnader.

RAÄ har i uppdrag att vara ett stöd i kulturvårdsfrågor. När jag var på Gotland anordnades ett seminarium om tjära, för att se vilka seminarier som RAÄ ordnar titta här. Ett annat stöd i kulturvårdsfrågor är Kulturvårdsforum, en mötesplats på nätet där man kan utbyta erfarenheter och ställa frågor om kulturvård.

Vill du hålla dig uppdaterad på vad som händer på RAÄ? Då är hemsidan http://www.raa.se/ och K-bloggen två tips!

Detta var den sista rapporten från Rettigstipendiet 2011, för de andra inläggen klicka på del 1, del 2 och del 3.

Fornminnesstrid!?

I dagens Gefle Dagblad kan man läsa om ett litet krakhus som jag var i Mark- och miljödomstolen och vittnade om i tisdags. Vittnesmålet gällde hur krakhuset legat i förhållande till gården och ålder på byggnaden. Ni kan ta del av artikeln HÄR.

S:t Johannessalen

S:t Johannessalen (klicka på bilden för att få den större!)

Jag var precis och gjorde den sista antikvariska medverkan gällande Frimurarhuset i Gävle och tänkte därför dela med mig till Er bloggläsare om vad som har gjorts! Byggnadsvårdsåtgärderna gällde rekonstruktion av tidigare marmorering på S:t Johannessalens väggar. Rekonstruktionen har baserats på fotografier och färgdokumentation av konservator Per Mattsson. Vidare så har även möblerna i salen rengjorts och retuscherats.

Jobbet med S:t Johannessalen har varit väldigt kul och spännande att få följa. Målaren Kaj Halminen har gjort ett fantastiskt jobb med marmoreringen. Det är sällan man ser marmorering av så hög konstnärlig kvalitet som jobbet han har gjort med S:t Johannessalen!

Rivningshotat 2

Rivningshotat hus i Hudiksvall.

Det är inte bara i Hofors som en kulturhistorisk intressant byggnad hotas av rivning. I december ifjol skrev jag om Frälsningsarméns hus i Hudiksvall då det fanns planer att riva byggnaden och ersätta det med ett hyreshus. Vad har nu hänt sedan dess? Vi skrev då ett yttrande där vi bestämt avrådde från rivning och det blev även en del debatt i lokalpressen där fler menade att man inte borde riva ytterligare trähus i Hudiksvall. Trots detta beslutade byggnadsnämnden att medge rivningslov, men för att få uppföra ett hyreshus på denna tomt måste även detaljplanen ändras. Kommunen har därför tagit fram ett förslag till ny detaljplan som medger rivning och uppförande av ett nytt hus och detta planförslag fick bland annat Länsmuseet på remiss.

Frälsningsarméns hus i början av 1900-talet med ursprunglig träfsad. Foto från Hälsinglands museum avbildat i Hudiksvalls tidning 2010-12-24.

I planbeskrivningen konstaterade kommunen att planområdet ligger inom det område i Hudiksvalls stad som är av riksintresse "där stort antikvariskt hänsynstagande är motiverat till den väl sammanhållna miljön eller enstaka byggnader". Trots detta bedömer kommunen att den nya detaljplanen "är förenlig med både översiktsplanen och riksintresset", det vill säga att det inte bör vara några problem att riva ett 100-årigt trähus som ingår i en äldre kvartersmiljö mitt i trästaden Hudiksvall.

Raden med äldre hus där Frälsningsarméns byggnad ingår sedd från kyrkogården.

Som ni kanske förstår håller vi inte alls med kommunen i detta fall. Vi tycker istället att Hudiksvall i högre grad borde ta hand om och vårda sin äldre trähusbebyggelse - däribland Frälsningsarméns hus - som är en del av stadens välkända karaktär. Visst är huset i detta fall i behov av renovering, men det går att återställa mycket av byggnadens ursprungliga fasader om bara viljan och intresset finns. En kunnig arkitekt skulle även kunna ge förslag på hur byggnaden skulle kunna byggas om till annorlunda bostäder där den ursprungliga karaktären ändå kan behållas och bli en kvalitet i boendet. Ur miljösynpunkt är det dessutom betydligt bättre att återanvända det man redan har istället för att riva och bygga nytt. Även Länsstyrelsen har ställt sig kritiska till en rivning av byggnaden. Ännu finns chansen att rädda Frälsningarméns hus i Hudiksvall, men frågan är hur länge till?

Sågen i Lindefallet

I början av oktober var jag och gjorde ett rådgivningsbesök hos familjen Forsman som driver sågen i Lindefallet!

Historik

Efter 1800-talets mitt ökade efterfrågan på sågade trävaror kraftigt. Till detta skedde en nästan guldfeberliknande expansion för trävaruhantering längs den norrländska kusten med ångkraftsdrivna sågar. Närheten till en exporthamn var viktigt för sågens belägenhet. Sedan norra stambanan dragits under 1870-talet kom större sågar att lokaliseras i inlandet i anslutning till järnvägen.

Sågverksamheten i Lindefallet startade på platsen år 1896 då JO Pettersson anlade en snickeriverksamhet på platsen. Snickeriverksamheten var då inriktad på tillverkning av möbler. År 1902 utökade han verksamheten med att bygga upp sågverket och för driften till denna införskaffade han en ångmaskin. Under år 1908 läggs snickeriverksamheten ned och kvar finns sågverksamheten. Nils Johan Forsman blir under år 1918 ägare till sågeriverksamheten tillsammans med Hjalmar Hägg. Hjalmar Hägg lämnade firman efter några år medan Johan Forsman fortsatte verksamheten tillsammans med sonen Uno och kamraten Per Johan Pettersson. Firman fick namnet Träindustribolaget Forsman & Pettersson.

Under 1950-talet inleddes en ny epok på sågen då man skrev ett kontrakt med firma Heinrich Engelman Berlin Lichterfelde för virkesexport av legosågat stamblock till Tyskland. Man har även gått från att driva sågen med ånga till att driva den med elektricitet. Under virkesexportsperioden till Tyskland gick sågen som bäst. Under 1970-talet stannade den verksamheten av och sågen sågade mestadel till Bölabor. År 1983 tog Nils och Leif Forsman över sågen. Familjen Forsman jobbar idag fortfarande med sågen och utför beställningsjobb. Sågen i Lindefallet torde vara en av få ramsågar som fortfarande är i drift.

Leif vid Ramsågen

Såganläggningen har en del sättningsskador och nästa vecka ska en hantverkare lämna åtgärdsförslag på vad som skulle kunna göras! Personligen tycker jag att det är väldigt häftigt att få ta del av det industriella kulturarvet som fortfarande är i drift.

Rivningshotat

Idag besökte Joel och jag fastigheten på Hantverkargatan 11, ihop med två representanter från Byggservicekontoret i Hofors,

Läs vad vi skrivit om huset tidigare. HÄR. HÄR. Och HÄR.

Ett byggnadsvårdshjärta bultar lite extra.

I dagarna besökte jag ännu en Hus med Historia-konferens, denna gång i Uddevalla. Länsmuseet Gävleborg hade bjudits in för att berätta om projekt Byggnadsvård & Sysselsättning. Efter att ha deltagit på konferenserna inser jag att vårt Hus med historia-projekt saknar motstycke i landet och över det känner vi oss givetvis väldigt stolta. 

Effekterna av projektet är givetvis synbara på hembygdsgårdarna som blivit besökta av oss. Vi har lagt om tak, timrat, restaurerat fönster, huggit ner träd, målat. Uppskattningsvis så kommer vi vid projektets avslut att ha utfört byggnadsvårdsåtgärder av varierande storlek på 35 byggnader. Dock finns det många effekter som inte är direkt synbara och det var dessa effekter jag lade lite extra fokus på i mitt föredrag.

De positiva effekterna för deltagarna är att de haft garanterad sysselsättning i ett halvårs tid. Till sitt cv har de därefter kunnat skriva till att de faktiskt gått en kurs under tiden de varit arbetslösa. Självklart har de utvecklat sin hantverkskompetens och de har även fått möjlighet att skaffa sig goda referenser.
Det som jag inom gruppen upplever som det viktigaste av allt är dock den sociala biten. Det har blivit en mycket sammansvetsad grupp trots att alla har olika bakgrund.
Mitt hjärta bultar lite extra när jag ser deltagarnas engagemang för husen och varandra. Jag har inte upplevt att någon ifrågasätter vad de håller på med utan alla kan tydligt se vilken nytta de faktiskt gör för någon annan.

Temat på konferensen i Uddevalla var Ideell kraft för framtiden. Vad forskare och andra kloka människor kunde konstatera var att den viktigaste grunden för det ideella arbetets existens var just känslan av att göra nytta, att sätta sig själv i ett större sammanhang och att bli bekräftad. Grundläggande mänskliga behov som lätt glöms bort i större sammanhang.
På bilderna kan ni se Rengsjös hembygdsgård som är den sista hembygdsgården som vi besöker för i år. Vi hoppas nu på en fortsättning på denna solskenshistoria  nästa år då det nu är beslutat att Hus med Historia-projektet fortsätter även år 2012!

Politikerna kör över länsmuseet

Det är rubriken som Gefle Dagblad satt på sin artikel rörande huset på Hantverkargatan 11 i Hofors i dagens tidning. Igår togs ärendet om ev. rivning av det unika fastigheten upp i Miljö- och byggnadsnämndens möte. De rödgröna inom nämnden är överrens om att rivning är den enda vägen att gå, medan andra ledarmöter ansåg att de behöver mer tid på sig för att riktigt sätta sig in i ärendet. Ärendet återremitterades och kommer sannolikt att tas upp vid nästa nämndmöte. Byggkontoret i Hofors, länsmuseet och länsstyrelsen har alla tydligt sagt nej till Hoforshus ansökan om rivning av fastigheten.

Nämndens ordförande uttalar sig om att en renovering av fastigheten kommer att gå på 22 miljoner, vilket kommer att innebära att hyrorna behöver höjas markant. Så högt att det skulle bli mycket svårt att hyra ut lägenheterna i huset. Vidare berättar nämndordföranden att det som kan komma att hindra en rivning är en försäljning och att det i dagsläget finns spekulanter.

Det vi funderar mycket över är hur summan 22 miljoner tagits fram. Det finns ju olika typer av renoveringar; lyx, dyra, medel och budget... Vi har visserligen inte varit in i lägenheterna ännu, men enligt uppgift ska även dessa, i likhet med byggnadens exteriör, vara intakta från 1950-talet. Och det är ju den karaktären man ska värna om vid en upprustning! Här ska inte byggas några moderna standardkök, utan här ska man naturligtvis tillvarata kvalitéerna som sannolikt finns i de befintliga köken! På samma vis bör man gå varsamt fram i renoveringen av övriga ytor i lägenheterna och lokalerna. Laga, underhålla och allmänt fräsch upp, innan man gör valet att helt riva ut inredning och snickerier.

Behöver en varsam renovering kosta 22 miljoner? Det skulle ju onekligen vara intressant att låta flera konsulter undersöka byggnadens status för att få fram en så objektiv bedömning som möjligt. Förvanskade hus finns det gott om, men här sitter Hofors på ett unikt modernistiskt hus och det är man nu på väg att bara slänga bort. Vilket otroligt intressant renoveringsprojekt det skulle kunna bli om man utför det med byggnadens värden och karaktär som utgångspunkt! Ett projekt som med all sannolikhet skulle få genomslag även på nationell nivå. Vi tror att Hofors skulle behöva ett sådant projekt!

Foto: Rickard Westling, Byggservicekontoret, Hofors.

De tidiga betongbroarna - en utrotningshotad bromodell

Bron över Norrboån.

Om du någon gång har färdats längs landsvägen på det smala näset mellan sjöarna södra och norra Dellen i Hälsingland har du med stor sannolikhet även passerat bron över Norrboån. Från en bil ser inte den smala betongbron särskilt märkvärdig ut, men om man ger sig tid att stanna och går ned till vattnet bredvid brons landfäste blir det tydligt att bron har en mycket speciell utformning med ett formspråk som moderna broar ytterst sällan har. Stenarbetet vid landfästena är utfört med stor precision. Det som dock är mest speciellt med bron i detta fall är att både brobågarna och vägbanan är krökta, dvs även vägen är högst mitt på bron. Men så är den också i det närmaste unik, då det bara finns en bro till i landet som har denna konstruktion och då är den nästan 40 år yngre. Bron över Norrboån byggdes nämligen redan 1925 och det är rätt märkligt att tänka att en bro som dimensionerades för dåtidens tämligen begränsade trafik ännu efter 86 år fortfarande fungerar för sitt ursprungliga syfte. Tyngre transporter kan dock inte köra över bron och detta är ett av skälen till att Trafikverket nu har upprättat en utförlig utredning om den här broförbindelsens framtid. Den hittar du HÄR. I utredningen har Trafikverket redovisat hur bron skulle kunna ersättas med en ny bro med ett formspråk som till vissa delar påminner om den nuvarande bron, men även som alternativ givit förslag om att bron på grund av dess höga kulturhistoriska värde skulle kunna bevaras orörd och att en ny bro byggs något norr om den nuvarande bron. Att bredda och/eller förstärka den nuvarande bron är inte möjligt.

När en utredning av detta slag utarbetas brukar de ofta sändas ut på remiss till en rad myndigheter och organisationer, men även privatpersoner ges möjlighet att lämna synpunkter på förslagen. Länsmuseet, som är rådgivande i ärenden av detta slag, har också fått ta del av denna utredning och vi har i ett skriftligt remissvar förordat alternativet med en ny bro norr om den nuvarande. Alla äldre broar som används kan naturligtvis inte sparas, men vi tycker att det är viktigt att broar som på olika sätt har ett högt kulturhistroriskt värde kan bevaras, då de bland annat berättar om dåtidens teknikutveckling och brokonstruktioner. Det finns nu endast ett fåtal tidiga betongbroar kvar i länet och av dessa återfinns tre i Dellensjöarnas närområde. Förutom bron över Norrboån finns det en bro i Näsviken samt en vid den gamla vägen över Stömneån i Delsbo. Den betongbro som ledde över till Kyrkön i Järvsö revs emellertid i somras och den kommer att ersättas med en ny bro på samma plats med ett formspråk som påminner om den gamla bron, men med den bärande konstruktionen utförd i stål istället för järn.

Bron till Kyrkön i Järvsö innan rivningen sommaren 2011.

Bron över Stömneån i Delsbo.



Bron i Näsviken.

Vi hoppas alltså att den nu aktuella bron över Norrboån samt de få övriga äldre betongbroarna i länet får bli kvar så att även framtida generationer kan få uppleva så här formfulländade brokonstruktioner. Börjar man hålla ögonen öppna för äldre broar finns det många spännande och vackra brokonstruktioner att upptäcka och studera runt om i landet.

Ny Riksantikvarie!

Foto från regeringens hemsida.

Lars Amréus blir ny Riksantikvarie och blir då chef för Riksantikvarieämbetet. Han går på tjänsten den 1 mars 2012. Läs mer om detta HÄR! Vad rör detta då byggnadvård? Jo, Riksantikvarieämbetets uppgift är att ha det nationella ansvaret för utveckling och förmedling av kunskap inom ämnet byggnadsvård. Mer kan Du läsa på Riksantikvarieämbetets hemsida HÄR!

Byggd miljö, biologiskt kulturarv & bevarandefrågor - RAÄ del 3

Denna vecka har Rettigstipendiet varit förlagt på Samhällsavdelningen på RAÄ. Avdelningen arbetar med Kulturminneslagen, Kulturmiljöbidraget och kulturmiljöer i olika samhällsprocesser. I Miljömålen, Landsbygdsprogrammet och Landskapskonventionen finns många delar som rör kulturarvet.

De skyddade byggnaderna enligt Kulturminneslagen är byggnadsminnen och kyrkor. I Gävleborg finns 101 byggnader och anläggningar förklarade som byggnadsminnen. De finns med i Bebyggelseregistret, RAÄ:s register över kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Registret innehåller alla byggnadsminnen och kyrkor skyddade enligt Kulturminneslagen i Gästrikland och Hälsingland. Där finns ännu inte andra byggnader med historiska kvalitéer i länet, förutom från två områden i Ovanåkers kommun.

Fyra byggnader i länet är statliga byggnadsminnen - Storjungfruns fyr utanför Söderhamn, Bönans fyr, Gävle slott och Länsfängelset i Gävle. I ett statligt byggnadsminne i Stockholm har en liten bit av Gästrikland flyttat in - Gysinge centrum för byggnadsvård. Bredvid RAÄ:s lokaler finns Gysinge sedan förra sommaren i en malmgård från 1700-talet.

De tidigare inläggen från RAÄ hittar du genom att klicka på del 1 och del 2.

Hus med historia - kulturarvet i fokus

Igår begav jag mig till Skånska gruvan vid Skansen i Stockholm, på konferens. Där möttes jag av ca hundra andra kulturarvsarbetare som på olika sätt berörts av det nationella projektet Hus med historia. Inom projektet ligger fokus på vården av hembygdsrörelsens byggnader samt levandegörandet av historien inom dess kulturmiljöer. Det är tack vare detta projekt vi på Länsmuseet haft möjligheten att starta vårt eget projekt: Byggnadsvård & sysselsättning.

Under dagen gick vi igenom vilka erfarenheter vi fått från året som gått. Vad som kunde konstateras var att störst fokus inom projektet handlat om att faktiskt bevara de fysiska miljöerna. Därför pratade vi om hur kulturmiljöerna på bästa sätt skulle kunna tillgängliggöras.

Dagens största vitamininjektion stod kultur- och framtidsforskaren Maria-Therese Hoppe för. Hon berättade passionerat om hur turismen år 2010 omsatte 255 miljarder kronor. Vad turisten vill ha är utbildning, estetik, eskapism och underhållning. Maria-Therese konstaterade att Hembygdsgårdarna i dagsläget till störst del bjöd på utbildning och estetik i form av de fysiska miljöerna. Att vidareutveckla rörelsen med eskapism och underhållning skulle därför kunna locka mångt mer besökare.

För att göra våra kulturmiljöer relevanta så krävs det att vi tar med oss historien till nutiden. Ett exempel på hur de arbetar på Skansen berättade Kerstin Holm Söderkvist om. Genom att koppla ihop dagsaktuella samhällsfrågor som integration, hållbar utveckling och demokrati med de befintliga kulturmiljöerna och de levnadsöden som ryms inom gårdarna så skapade man ett mycket intressant och avväpnande forum för diskussion och utveckling. Framför allt fokuserade man att hålla sådana guidningar för ungdomsgrupper.

Överlag kan jag annars säga att jag under dagen kände mig mycket stolt över att jobba på just Länsmuseet i Gävleborg. Anledningen till detta är att vi nu nationellt är ett föredöme vad det gäller Underhålls- och åtgärdsprogram. Hembygdsförbundet har nämligen köpt in vårt framarbetade program. Tanken är att det nu skall användas som nationell mall i arbetet med inventering och skadebeskrivning på landets hembygdsgårdar.