måndag 21 februari 2011

Förödande bränder, del 2. Att skydda ett världsarv.


Hälsingegårdarna har nominerats till världsarv och skall skyddas för all framtid. Samtidigt når oss rapporter om förödande bränder på värdefulla byggnader i länet och frågan aktualiseras: hur skyddar man ett världsarv? Eller för den delen: hur skyddar man kulturhistoriskt värdefulla byggnader över lag?

I arbetet med världsarvsnomineringen har vi varit tvungna redogöra för hur vi avser att arbeta med brandskydd på världsarvsgårdarna, både i förebyggande syfte och om det verkligen händer. Brand är ju ett av de allvarligaste hoten mot hälsingegårdarna och våra kulturhistoriska byggnader. Enligt lagen om skydd mot olyckor (LSO) har den som äger en byggnad, eller bedriver verksamhet där, det yttersta ansvaret för sitt brandskydd och skall vidta de åtgärder som krävs för att förebygga brand och begränsa skador till följd av brand. Det ansvaret kommer även fortsättningsvis att vila på ägarna till världsarvsgårdarna, men naturligtvis är det viktigt att man från kulturmiljövården (museerna och länsstyrelsen) tar ett ansvar att bistå gårdsägarna i dessa frågor - det ligger ju i allas intresse att gårdarna finns kvar!

I förvaltningsplanen för världsarvet hälsingegårdar står det bland annat att vi (kulturmiljövården) ska skapa en modell för världsarvsgårdarna att själva arbeta med sk. systematiskt brandskyddsarbete (SBA), som innehåller både byggnadstekniska och organisatoriska bitar. Målet är också att det ska finnas insatsplaner för räddningstjänsten för samtliga världsarvsgårdar. Och naturligtvis ska modellen vara avpassad för sitt syfte. En brandskyddsorganisation kan ju till exempel låta ganska pretentiöst för en privatägd gård där det bor två personer. Men en organisation kan ju inbegripa fler än fastighetsägarna och handlar kanske mest om att man har tänkt igenom vem som gör vad om det brinner. Det kan till exempel vara bra att prata ihop sig inom byn eller med grannarna om hur man ska agera när det blir akut. Någon kan ha ansvar för att se till att vägarna är framkomliga för räddningstjänsten, så att inte tillströmmande nyfikna står i vägen. Någon kan koka kaffe och någon kan samla filtar. Att med enkla och realistiska medel samlas runt frågorna och samarbeta, rätt och slätt.

Modellen som tas fram ska fungera inte bara för de sju världsarvsgårdarna utan för alla byggnader med kulturhistoriska värden i länet. Och förhoppningsvis ska vi stå ännu bättre rustade mot brand i framtiden.

söndag 20 februari 2011

Förödande bränder, del 1


Fönstren i hörnrummet har just sprängts och hela rummet är ett eldhav.
I fredags pratade min kollega Erika och jag om att vi borde skriva något blogginlägg om hur bränder förstör äldre byggnader och vad man kan göra för att försöka förebygga detta. Bakgrunden var den stora branden som totalförstörde det välbevarade bostadshuset på en hälsingegård i Fjärdsätter i Delsbo och en rad andra bränder som ödelagt äldre byggnader under senare år. Jag var då ännu lyckligt ovetande om att en annan brand skulle inträffa i mitt grannskap mindre än ett dygn senare.

Lördagen var väldigt kall i Ljusdal där jag bor. Minus 29 grader på morgonen och kring minus 17 mitt på dagen, men soligt och klart. Jag hade varit ut i några ärenden och kom hem strax före klockan fyra på eftermiddagen. Mina föräldrar och min syster var på besök hos mig och vi skulle strax till att fika när min syster plötsligt säger; Vad mycket rök det är på gatan! Är det någon bil hinner jag fråga, men framkommen till fönstret skriker hon; DET BRINNER..! I tvåvåningshuset på andra sidan gatan väller det ut tjock gulgrå rök längs takfoten och svart rök kring två fönster i ett hörnrum på övervåningen. Samtidigt som min syster ringer SOS-alarm kommer barnfamiljen som är bosatt i huset utrusande då de också först då har upptäckt branden. Mannen i huset har inte ens hunnit få på sig någon jacka.

Branden sprider sig under de jobbiga minuterna innan brandkåren anländer.
Fler personer samlas på gatan, men det är för sent att försöka släcka på egen hand för nu exploderar först det ena och sedan det andra fönstret i hörnrummet och hela rummet är ett hav av eld. Vi får i alla fall klart för oss att alla de som bor i huset har kommit ut oskadda. Under de mardrömslika minuter som hinner gå innan räddningstjänsten anländer fortsätter elden sannolikt upp igenom vindsbjälklaget och den gulgrå röken blir allt svartare. Den kommer nu ut vid takplåtens kanter runt hela huset. Hela brandförloppet går jättesnabbt och man känner sig verkligen maktlös mot eldens förstörelsekraft. Det finns ingenting att göra, mer än att se till att husets innevånare får varma kläder på sig. Brandkåren anländer, slangar dras och skyliften lyfts mot husets tak. Men när även eldslågor syns i vindfönstret förstår nog de flesta att huset inte går att rädda. Fler och fler brandbilar kommer till platsen och de fantastiska brandmännen ger sig in i det brinnande huset för att släcka. Elden i rummet lyckas de få stopp på men nu brinner hela vinden. Med hjälp av skyliften lyfter de av delar av plåttaket för att komma åt branden.

Släckningen sker med hjälp av rökdykare samt brandmän på skylift och stegar.
Släckningsarbetet blir komplicerat. Huset som byggdes med tegelstomme i slutet av 1920-talet försågs på 1980-talet med nya stenfasader och mellan dessa finns sågspånsfyllning där elden fått fäste. För att komma åt eldhärdarna måste räddningstjänsten hugga ned delar av fasaden. Släckningen pågår hela natten och under förmiddagen på söndagen brinner det fortfarande under sågspånet på delar av vinden. Brandmännens insats lyckades stoppa branden från att nå bottenvåningen, men den är troligtvis svårt rök- och vattenskadad. Övervåningen och vinden är helt förstörda. När så gott som allt är släckt kan familjen under söndagen komma tillbaka och rädda en del föremål på bottenvåningen. Sammantaget måste det sägas att brandmännen gjorde en fantastisk insats, men i detta fall hade branden hunnit pågå så länge innan någon upptäckte den att det inte fanns någon chans att rädda byggnaden. Det är nog först när man ser hur fort som en elden kan sprida sig i en äldre byggnad som man verkligen förstår hur viktigt det är att stoppa en brand i så tidigt skede som möjligt.

Huset dagen efter den förödande branden. Ett hem är förvandlat till en ruin.
Ett hus som fram till lördag eftermiddag var en familjs hem är totaltförstört och de översta våningarna är förvandlade till en förkolnad ruin. Man blir påmind om vad skör vår tillvaro ibland kan vara och vad snabbt livet kan förändra sig. Det viktiga är ju trots allt att alla personer kom ut oskadda. Man läser ofta om bränder i tidningarna, men det blir plötsligt så nära när det inträffar i ens eget grannskap. Ändå går det säkert inte att föreställa sig hur fruktansvärt det är att själv bli drabbad. Det finns all anledning att återkomma till frågan om risken att äldre byggnader förstörs av bränder och inte minst vad man kan försöka göra för att förebygga detta, så vi kommer att skriva mer på detta tema på vår blogg framöver.

torsdag 17 februari 2011

Hälsingegårdar som världsarv

Bortom Åa, Fågelsjö gammelgård

Gästgivars i Vallsta

Pallars i Långhed

Så var det äntligen klart, arbetet med att nominera hälsingegårdarna som världsarv! I slutet av januari skickades den nya nomineringen med bud till Unesco i Paris, där den under det kommande året, lite drygt, skall granskas och bedömas.

I nomineringen ingår sju gårdar: Kristofers i Stene, Gästgivars i Vallsta, Pallars i Långhed, Jon-Lars i Långhed, Fågelsjö Gammelgård, Bommars i Letsbo och Erik-Anders i Söderala. De har alla gemensamt att de berättar om inredningsidealen under 1800-talet i Hälsingland, med fokus på rum eller hela byggnader avsedda för fest och kalas. Miljöerna är autentiska och har inte flyttats eller ändrats i modern tid. De ligger också i ett välbevarat agrart landskap. De sju utvalda gårdarna får stå som representanter för det dryga 1000-talet hälsingegårdar med kulturhistoriska värden som finns i landskapet.

Först 2012 får vi ett eventuellt världsarvsbesked och till dess håller vi tummarna!

Kristofers i Stene

Bommars i Letsbo

Erik-Anders i Asta

Jon-Lars i Långhed

onsdag 16 februari 2011

De har gjort det igen!















HSB har gjort det igen, fast den här gången i medlemstidningen Hemma i HSB. Det var i september förra året som HSB´s tidning Uppdraget (som skickas ut till förtroendevalda i bostadsrättsföreningar) plötsligt överraskade mig med några reportage om tidstypiska 1960-talsdetaljer. Jag vet inte vad som hände sen, kanske blev gensvaret från läsarna så stort att redaktionen valde att gå vidare i samma spår. Det senaste numret (Nr 1 2011) är späckat med tidstypiskt, välbevarat, historia, retro och till och med en guide till Sveriges bästa loppisar!

Tidningen bjuder på ett hemma-hos-reportage hos Miriam Parkman som vurmar för 1940-talet. Just nu gästbloggar hon dessutom på HSB´s inredningsblogg! Tidningen tar oss även med hem till tre andra hem där ägarna har en förkärlek för äldre, återbrukade och loppisfyndade möbler och detaljer. I tidningen kan man också läsa om kökets historia. Inte illa!

Är detta ett tecken på någonting som vi redan känner till? Har marknaden för dussinproducerade möbler och inredningar mättats? Kanske är det så att stressade nutidsmänniskor i allt större utsträckning längtar efter gamla trygga föremål och möbler? Kanske börjar många förstå att ett personligt hem sällan skapas med hjälp av sprillans prylar? Kanske börjar miljötänket slå igenom på en bredare front?

Vad tror ni?

Jag ser i alla fall fram mot kommande nummer av de båda tidningarna!

Vägen till byggnadsvårdsbidrag (Del 1)

Just nu väntar både vi byggnadsantikvarier, fastighetsägare och hantverkare på länsstyrelsens beslut om vilka byggnader som kommer att få ta del av 2011 års byggnadsvårdsbidrag. Det är en svår uppgift handläggarna på länsstyrelsen har - att prioritera bland alla ansökningar och tvingas säga nej till så många förhoppningsfulla fastighetsägare och byggnader i uppenbart behov av restaurering. Men pengarna räcker tyvärr inte till alla som söker.

Länsmuseets roll är att göra en bedömning av det kulturhistoriska värdet i samband med ansökan och om byggnaden får bidrag medverkar vi som antikvarisk konsult under restaureringens gång.

Så här kan det gå till när en ägare vill ansöka om byggnadsvårdsbidrag:

1. Fastighetsägaren kontaktar länsmuseets byggnadsantivarier.
2. Vi skickar en blankett som ska fyllas i och skickas tillbaka med bilder på byggnaden.
3. Avdelningen gör en gemensam bedömning om vilka fastigheter vi kan prioritera att besöka.
4. Vid besöket gör vi en översiktlig skadebeskrivning och en kulturhistorisk värdering.
5. Protokollet skickas till fastighetsägaren, länsstyrelsen och berörd kommun.
6. Fastighetsägaren skickar in ansökan om byggnadsvårdsbidrag till länsstyrelsen.
7. Länsstyrelsen handlägger alla inkomna ansökningar och meddelar beslut eller avslag.

Fortsättning följer...

tisdag 15 februari 2011

Centralplan och Gävle Brandstation


Under vecka 7 har vi på Länsmuseet tre praoelever (Oskar, Viktor och Anton) här från årskurs 8 Nynäs Montessori. Jag passade då på att ta med dem på en liten stadsvandring i kylan. Vandringen koncentrerades kring området närmast stationsbyggnaden, Centralplan och Gävle brandstation.

Vandringen var uppbyggd på så sätt att eleverna skulle få en förståelse för vad kulturhistoriska byggnader är för något. En annan viktig aspekt var även att sätta sig in i att tänka som en byggnadsantikvarie.

Vi tittade på samtliga hus vid Centralplan och eleverna fick testa på att göra en kulturhistorisk värdering av bebyggelsen på platsen. Följande är lite av hur eleverna resonerade: Sjömanskyrkan var den byggnad som eleverna värderade högst. De värden som finns i den är att den är gammal. Den är estetiskt tilltalande och har fina detaljer som t.ex. ett rosettfönster.

Stationsbyggnaden fick även stor uppskattning p.g.a. att den har moderniserats på ett bra sätt. Den ser gammal ut, men fungerar på ett modernt sätt.

Den sista byggnaden som vi tittade närmare på var Gävle brandstation som ritades av Ferdinand Boberg och som stod färdig år 1891. En elev nämnde på en gång att byggnaden är en symbol för Gävle. Byggnaden har tinnar och torn som ger liv i fasaden på ett nytt sätt och är estetiskt tilltalande. Eleverna kunde även på en gång se vilka tillägg och tillbyggnader som inte var original. De såg även att dörrar och fönster inte var original. Detta utan några som helst förkunskaper!

tisdag 8 februari 2011

Åmots bruk

En vinterdag! Bakom de rödmålade husen syns Bunges kapell och Åmots kyrka


En sommardag! (Bunges kapell)

Idag har jag spenderat förmiddagen i Åmots bruk. Åmots bruk bjöd på en fantastisk vinterdag och fantastiskt lokalt engagemang i form av stiftelsen Åmots bruk. Det är kul att se vilka eldsjälar vi har runtom i Järnriket!
Nedan följer en kort historik om Åmots bruk (http://www.jarnriket.se/).
År 1710 anlades i Åmot en masugn och stångjärnshammare av "Nådig frun på Wij", Catharina Bröms. Bruket ingick i den stora företagsgruppen Ockelboverken tillsammans med flera andra bruk i trakten, till exempel Wij valsverk.

Under 1800-talet moderniserades och utökades produktionen och det lilla brukssamhället Åmot växte. Men 1887 köptes Ockelboverken av Kopparberg och Hofors sågverks AB (Kopparfors) och tillverkningen flyttades till Jädraås och Wij. Därmed var bruksepoken till ända. Verksamheten i Åmot inriktades mot skogsbruk och skogsförvaltning.
Åmot ligger naturskönt just där Testeboån möter Lillån i ”å-mötet”.

Bäst upplever du den fina miljön under en promenad längs den skyltade Bruksslingan, förbi festplatsen, Tullkvarnen och Bagarstugan. Några arbetarbostäder ligger samlade längs bruksgatan. Intill bruksdammen ligger en tysksmedja – en av två bevarade i landet, ett stort kolhus och ett sågverk från tiden efter 1887. På andra sidan dammen ligger en herrgård med en av länets få bevarade kägelbanor.

Lokala eldsjälar arbetar just nu med att göra tysksmedjan åter funktionsduglig. Men byggnaden används redan nu på Åmotsdagen i mitten av juni och vid andra speciella evenemang.
I Bunges kapell från 1797 är det under sommaren konstutställningar, servering och hemslöjdsförsäljning. Här kan du även köpa nymalet mjöl från Tullkvarnen.

Ett besök under sommarsäsongen rekommenderas!

fredag 4 februari 2011

Järnriket

Nedan följer några Järnrikesbilder från en riktig sevärdhet! Nämligen brukskontoret i Oslättfors som har öppet för visningar under sommarsäsongen.

Brukskontoret i Oslättfors med ådringsmålad interiör.
Notera de tvinnade sladdarna med porslinsknoppar/isolatorer!

De två senaste månaderna har jag åkt runt i Gästrikland för att bekanta mig närmare med Järnrikets miljöer. I egenskap av projektledare för Järnriket så krävs det att ha en översikt av vad som händer i landskapet gällande järnrikets miljöer och kulturarvsturism.

Med just järnriket är det kul att se hur liv och land har formats av järnet i över 2000 år. Nu förs traditionen vidare i form av moderna stålverk. Vilket jag tycker är extra viktigt då det ger järnhanteringen en fortsatt kontinuitet.

Inom kulturhistorisk värdering av kulturmiljöer är det lätt att missa just kontinuitetsvärdet. Personligen tycker jag att om en verksamhet fortfarande finns kvar så ger det ett mervärde för platsen. Precis som järnhanteringen har fortsatt i Gästrikland med moderna stålverk. Järnet finns regionalt förankrat och kommer säkerligen vara det framöver med. En tradition på över 2000 år är svår att bryta.

torsdag 3 februari 2011

Kan kulturmiljövården delta i myggbekämpningen?

I dessa dagar med snöblandat regn känns det kanske avlägset att tänka på att luften kommer att surra av myggor så småningom, men myggbekämpningen pågår faktiskt året runt.

Som bekant lider både människor och djur av somrarnas mygginvasioner som uppstår i delar omkring Nedre Dalälven. För att hitta lösningar till problemet har regeringen gett i uppdrag till Länsstyrelsen Gävleborg att samarbeta med alla möjliga aktörer som kan tänkas ha idéer. Kulturmiljöavdelningen på Länsmuseet Gävleborg är en av dem.

En teori är nämligen att massförekomsten av mygg har uppstått genom att kulturmiljön har förändrats under de senaste hundra åren. Tidigare öppna landskap med slåtterängar och bete har växt igen och där stortrivs mygglarverna. Den tidigare oreglerade Dalälven styrs numera av kraftverk vilket gör att vattennivåerna har förändrats.
En relevant fråga är förstås om det verkligen är mer mygg nu än ”förr i tiden”? Och hur såg kulturlandskapet ut förr när det fanns älvängslador, kolarkojor och fäbodar lite överallt. Det skulle vi som jobbar med kulturlandskapet kunna undersöka.

Nu pågår förberedelser för att arbeta med en Regional Landskapsstrategi som ska identifiera kunskapsluckorna och föreslå både kortsiktiga och långsiktiga lösningar. Jag sitter med i referensgruppen tillsammans med aktörer från Gävleborgs-, Uppsala-, Västmanslands- och Dalarnas län. Just nu håller vi alla tummarna för att länsstyrelsen ska få finansiering för att kunna arbeta med en den regionala landskapsstrategin för Nedre Dalälven.