Ljusdals i järnvägens spår

Augusti 1915. Vi befinner oss mitt under 1:a världskriget. Trots det svåra världsläget fortsätter uppbyggnaden och planeringen av städer och samhällen i Sverige. I stationssamhället Ljusdal är detta särskilt tydligt. Orten har nyligen blivit upphöjd till köping och samhället har behov att växa. Köpingens ryggrad utgörs av Norra stambanan kring vilket det nya stationssamhället har vuxit fram och Statens järnvägar är en betydelsefull arbetsplats med mängder av anställda. I stationens närhet finns godsmagasin, vagnverkstad, järnvägshotell, bostäder, överliggningsrum, posthus, vattenhästar (för påfyllning av ånglok) och godsmagasin. Bara lokstallarna i Ljusdal har 129 personer anställda!

Skulle du följa vilja kunna göra ett besök i detta framväxande stationssamhälle? På onsdag, 19 augusti kl. 18:00 har du chansen för då håller Anders Assis och Elisabet Sandqvist från Ljusdalsbygdens museum och jag en rundvandring med järnvägstema. Vi träffas vid Järnvägshotellets entré mitt i centrala Ljusdal och gör sedan en dramatiserad rundvandring under en dryg timme i anslutning till järnvägsområdet. Alla är varmt välkomna!

Forsbacka bruk + Byggnadsvård & Sysselsättning = sant?

Ja, det är precis vad Länsmuseet just nu håller på att utreda. Under 2010-2012 genomförde vi projektet Byggnadsvård & Sysselsättning på 15 av länets hembygdsgårdar. En byggnadsvårdskurs anordnades under sommarhalvåren där arbetssökande deltagare fick utveckla sina hantverkskunskaper. Grunden till satsningen var att Sveriges hembygdsförbund tilldelats medel för renoveringsarbeten på landets hembygdsgårdar.

Inom en förstudie vill vi nu titta på om projektmodellen kan lämna hembygdsgårdarna och landa mitt i en pampig industrimiljö som är klassad som riksintresse.

Forsbacka Bruk ligger två mil väster om Gävle. Här sysslade man med järnhantering redan under 1500-talet. De mest framträdande byggnaderna på området härstammar från det sena 1800-talets stora modernisering av bruket. En del av området är fortfarande en levande industrimiljö men många av brukets byggnader står idag tomma och många har också rivits.

Sedan 1992 ägs en del av det bruket av en stiftelse som har som uppgift att förvalta byggnaderna. Det är knappast en underdrift att säga att det är ett bekymmersamt arbete. Det är på uppdrag av Stiftelsen Forsbacka bruk som Länsmuseet nu utför förstudien. Inom denna så undersöker vi hur en byggnadsvårdskurs skulle kunna verka på området. Vi tittar på vilka restaureringsåtgärder man skulle prioritera, hur det skulle fungera ur ett pedagogiskt perspektiv, hur man kan göra tydlig nytta för kursdeltagarna och självklart även på hur projektet skall finansieras. Förstudien beräknas vara klar innan årets slut och vill det sig väl så kan projektet dra igång redan nästa år.

Beslut taget om rivningar i Säversta

Det gula bostadshuset som nu kommer att rivas.

I slutet av förra veckan tog Miljö- och byggnadsnämnden i Bollnäs kommun beslut om att medge rivning av fem av de sex äldre byggnaderna i området Säversta, som jag tidigare har berättat om HÄR på bloggen. Beslutet var, med tanke på utgången av det möte som jag var med på hos kommunen före påsk, inte helt oväntat, men det är ändå tråkigt att läsa att nämnden var helt enig om detta ställningstagande. Den enda äldre byggnaden som behålls är den tegelbyggnad som bland annat har använts som dressinbod, smedja och även bilverkstad. Från Länsmuseets sida kan vi, såvida rivningarna blir av, nu bara hoppas att de nya bostadshusen med sammanlagt 60 lägenheter som ska byggas verkligen kommer ges en sådan utformning att de passar in i detta område, vilket Bollnäs bostäder har sagt sig ha som ambition. Hur detta ska vara möjligt återstår dock att se...

Grindvaktarstugan som också kommer att rivas.

Tegelbyggnaden som kommer att renoveras och bevaras.

Hofors fortsätter att vara en förebild

Förra veckan anordnade Jernkontoret (stålindustrins branschorganisation) ett seminarium tillsammans med KTH, Tekniska museet, Ovako Hofors och oss på Länsmuseet Gävleborg. Forskare, yrkesverksamma inom processindustrier, pedagoger och museirepresentanter bjöds in för att under en hel dag diskutera hur dagens industri kan dokumenteras - det som är morgondagens historia. Frågor som ställdes var: Behövs en inspirationsbok för dokumentation av modern processindustri? Vilka kan tänkas ha användning av den? Hur kan man samarbeta kring dokumentationsinsatser? Hur kan skolan engageras i samtidens produktion och teknik?

Som underlag för diskussionerna presenterades den dokumentation av stålindustrin i Hofors som vi tidigare skrivit om flera gånger på bloggen, klicka vidare till de inläggen HÄR, HÄR och HÄR. Från länsmuseet kunde vi berätta om hur dokumentationen lett vidare till många samarbeten både lokalt, regionalt och nationellt, allt från medverkan på lärardagar i Hofors till föredrag i Norge.

Vi fick också ett tankeväckande exempel från Norge där Riksantikvaren arbetat med dokumentation av oljeplattformar långt ute till havs.

Dokumentationen som genomfördes på Ovako Hofors finns samlad i boken "Nedslag i verket". Den säljs på Folkets hus, hembygdsgården och biblioteket i Hofors samt i länsmuseets butik.

Slutsatserna av diskussionerna på seminariet då? Jo, förslaget är att ta fram en handbok för dokumentation av modern industri. Med Hofors som förebild!

Kolla in! Lusthus och liljekonvaljer i Axmar brukspark

Bruksparken i Axmar är rätta platsen att leta efter minnena från järnhanteringens storhetstid: undanglidande, litet spöklika och samtidigt så påtagliga. Så här års sjunger fåglarna bland ruinerna efter övergivna verksbyggnader. Herrgården - en gång Gästriklands största - är spårlöst försvunnen, men kvar på sin holme står det lilla lusthuset.

 

Källorna tiger om lusthusets tillkomsthistoria, men ingen kan tvivla på att det är ritat av en skicklig arkitekt. Misstankarna faller på Johan Fredrik Åbom, som var Stockholms ledande arkitekt när han fick förtroendet att leverera ritningarna till Axmars nya herrgård 1861. Även om Åbom föredrog nyrenässansen visar byggnader som Frimurarhuset i Gävle att han behärskade en bredare stilhistorisk repertoar. Lusthuset i Axmar är byggt i en blandstil med gotiska inslag. Fasaderna i gult, fogstruket tegel är prydda med krigsguden Mars tecken: symbolen för den järnhantering som skapade Axmars och familjen von Schinkels välstånd. Men hur ska man tolka den vädrande jakthunden i gavelfältens medaljonger? Är det helt enkelt ett porträtt av någon av bruksägaren Bernt von Schinkels egna favorithundar? Den realistiska framställningen kan tyda på det.

Du som tänker åka till Axmar gör klokt i att passa på just nu, när de täta mattorna av Gästriklands landskapsblomma, liljekonvaljen, fyller parken med sin doft. Det blir en upplevelse för alla sinnen. Avslutar du vandringen på närbelägna restaurang Axmar Brygga får även smaken sitt. Och i dag klockan 13 inviger landshövding Barbro Holmberg Axmarbruks nyblivna kulturreservat borta vid hyttan.

Erskine på SVT-play!

I lördags höll jag en Ralph Erskinevandring i Jädraås som ligger ca 2 mil väster om Ockelbo. Tillsammans med en grupp intresserade deltagare höll vi på bra mycket längre än planerat för att i detalj studera Erskines skapelse Skogsarbetarbyn! Som avslutning på dagen fick vi även en visning av den stora hyttanläggningen samt en visning av ett mikrobryggeri som etablerat sig i Jädraås som heter Jädraöl.

För er som inte hade möjlighet att deltaga i lördags så tänkte jag lägga ut några filmer ur Sveriges televisions arkiv som handlar om Erskine. Filmerna är från andra delar i landet än Gävleborg, men är väldigt trevliga ändå ;-). På SVT play finns det även flertalet andra filmer att kolla runt på för den som är intresserad av arkitekturhistoria, samhällsplanering, m.m.!

Ralph Erskines Borgafjäll

Brittgården i Tibro

Ralph Erskines Tappström

Filmerna visar några av Erskines produktioner från olika delar av hans långa karriär. Håll till godo!

Invigning på Wetterlings yxfabrik!

Här kommer en inbjudan från Julia som är vd på Wetterlings yxfabrik i Storvik!

Välkommen till invigningen av wetterlings yxfabriks vattenkraftverk!

Efter mycket planering och hårt arbete står nu Wetterlings vattenkraftverk snart klart att sättas igång. Fabriken har tidigare drivits med egen el, och det har länge varit en dröm för oss att få fart på turbinen igen. Vi har funderat och filosoferat, planerat och engagerat ett helt gäng experter och byggkillar i detta projekt: att återställa kraftverket.

Nu är den fina turbinen från 1941 restaurerad och sumpen är nygjuten. Kanalen är rensad, luckorna är nygjorda och vi har toppmodern el- och styrutrustning för att kunna använda vattnet i Vallbyån på bästa sätt. Det har under många år bara runnit förbi fabriken, men nu kommer en del av vattnet att pressa runt turbinen och skapa el.

Wetterlings kommer inte bara att smida yxor och svarva skaft, vi kommer att göra det med egen grön elkraft också.

Invigningen av kraftverket äger rum på fabriken, den 15 mars klockan 17.00-19.00

Först bjuds det på mat och gott sällskap, och klockan 18.00 har vi själva dopceremonin. Vi kommer att döpa kraftverket i champagne, för att blidka vattengudarna.

Hädanefter kommer vi älska regniga somrar – ju mer vatten ju mer ström.

Det blir lite rock n’ roll också.

Om svar med hur många ni kommer anhålles senast 8 mars. Svar skickas till: julia@wetterlings.com

Är Du intresserad av industrihistoria, byggnadsvård, yxor och hållbar utveckling så passa på att deltaga på detta evenemang!

Märkliga hus, del 1: "Åbäket" i Bergsjö



Bilden och uppgifterna till detta inlägg är hämtade från artiklar i tidskriften Bergsjöbygden 1959 respektive 1963.

 Nu inleder vi en ny följetong här på bloggen, denna gång på temat "Märkliga hus". På olika platser runt om i Gävleborgs län finns det, eller har det funnits, byggnader som på ett eller annat sätt är eller har varit märkliga och några av dem har vi tänkt presentera här. Vi börjar i Bergsjö med ett foto på en sedan länge försvunnen jättebyggnad som låg strax nordväst om kyrkan i Bergsjö. Att hälsingarna i äldre tid uppfört stora träbyggnader är ju ett välkänt faktum, men frågan är om inte logbyggnaden vid grosshandlare Johan Thorells gård i Bergsjö är en av de allra största logbyggnader som har uppförts i landskapet. I rättvisans namn bör det dock påpekas att detta stora hus inte bara var till för jordbrukets behov utan  även inrymde industriverksamhet i bottenvåningen.

Byggnaden uppfördes omkring 1890 av byggmästare Norin från byn Gimma och i bottenvåningen fanns en cykelfabrik som tillverkade cyklar med namn som "Kometen"och "Pilen". Ursprungligen drevs fabriken med vattenkraft från Bergeåforsen hundratalet meter norrut, via ett system av stållinor och stora trähjul längs åkanten, men senare försågs fabriken med elektrisk kraftöverföring. På samma våningsplan fanns även en pennskaftfabrik där pennskaft i trä målades och klippets av i passande längder innan de buntades ihop för export till England.

Byggnadens östra gavel - sex fönsteraxlar bred!

I tidskriften Bergsjöbygden 1963 har Signe Hallin beskrivit sina minnen från bygget av detta hus: "Snart nog hade Thorell som ansåg sig behöva större utrymmen för sitt stora lantbruks skull, låtit uppföra det s.k. "åbäket". Vi förskräcktes när vi såg det från andra sidan ån! och inte var det vackert från något håll. Det var fyra våningar högt."

Den 27 mars 1901 exploderade en gaslampa i fabriken och hela byggnaden tog eld. Branden spred sig även till det angränsande vita bostadshuset på bilden ovan, vilket också totalförstördes. Genom branden försvann en av Bergsjö sockens kanske mest märkliga träbyggnader genom tiderna.

Bergsbruk - gruvor och metallframställning

Du har väl inte missat att det har kommit en ny Nationalatlas som belyser bergsbruket i Sverige?!

I beskrivningen om boken står följande:

Metalltillverkningens historia i Sverige sträcker sig minst 4 500 år bakåt i tiden. Spår efter metallhantering finns bevarade som slaggrester och ugnsruiner. Även landskapet vittnar om bergsbrukets långa historia genom ortnamn, övergivna gruvhål, bebyggelse och hela samhällen grundade kring gruvor och metallhantering.

Huvuddelen av atlasen handlar om järn och stål. Andra avsnitt berör övriga metaller, inte

minst de bly-, guld- och silverhaltiga sulfidmalmerna i Skelleftefältet och den historiskt så viktiga koppar- och silvermalmsbrytningen i Falun respektive i Sala.

Mer kan Du läsa HÄR!

Självfallet finns även Järnriket med i atlasen. Boken är ett måste för förståelsen om hur järnet har format våra kulturmiljöer som är knutna till järnhantering!

Bakom port 17 finner vi:

Hyttanläggningen vid Jädraås bruk!

Redan på 1600-talet grundades Ockelboverken, en stor företagsgrupp med järnbruk i Åmot, Brattfors och Åbron. Verksamheten i Jädraås kom igång först 1857 men expanderade sedan kraftigt, delvis på de övriga brukens bekostnad. Den ståtliga hyttan uppfördes 1905-15. Anläggningen var mycket stor för sin tid. På 1930-talet upphörde järnframställningen. Smedjan var igång ytterligare några år. Sedan tog skogsbruket över som huvudnäring i Jädraås.

Tack vare byborna har det förfallna bruket nu rustats upp och räddats för framtiden. Två masugnar, fyra rostugnar och blåsmaskiner är kvar i hyttan. I smedjan står tio lancashirehärdar.

I Jädraås finns många spännande saker att se och upptäcka. Som t.ex. Jädraås-Tallås museijärnväg och Ralph Erskines skogsarbetarby som är en fantastisk arkitektonisk skapelse!

Vy över hyttan från Hyttdammen. Fotot är från Länsmuseets samlingar och är från tidigt 1900-tal.

Bakom port 15 finner vi:

Linskäkten i Svedja!

Linskäkten ägs idag av Hanebo Hembygsförening. Restaureringsinsatser är pågående för att åter kunna sätta den i bruk.

Linberedningsverken är en specialitet för Hälsingland. De är vattendrivna anläggningar som med hjälp av ett och samma vattenhjul driver både en hammare som skäkten. Hammaren bråkade linet, det vill säga krossade stjälken. Själva skäkten som syns på bilden användes för att avlägsna de krossade vedämnena.

Vid skäkten satt man två och två på varsin sida om skäktsvärmen. Fötterna stack man ner genom hålen i golvet. Det gällde att vara försiktig så att inte stack handen för nära den metallförstärkta kanten som mötte skäktknivarna! Arbetet vid skäkten sköttes av kvinnorna, männen hade sin plats vid hammaren på våningen under.

Bakom port 7 finner vi:

Wetterlings yxfabrik i Storvik!

År 1882 grundade bröderna Wetterling en yxfabrik i Storvik och skapade industrihistoria. Fabriken har nu haft produktionen igång i över 131 år, vilket är väldigt häftigt! I fabriken kan man se maskiner och utrustning som varit igång sen tidigt 1900-tal.

Wetterlings yxor var och är kända för sin höga kvalitet. Fabriken är ett sevärt industriminne som ingår i Järnriket. Gå in på Järnrikets hemsida för få mera information om Wetterlings yxfabrik.

För några veckor sedan var Wetterlings vd Julia Kalthoff med i Dagens Industri där hon berättade hur man på senare tid utvecklat företaget för att bli mera lönsamt.