Det är fyra år sedan jag flyttade till den lilla orten i sydligaste Gästrikland. Somliga skulle kalla en ort med mindre än 200 bofasta innevånare för en håla. Men Gysinge är inte vilken håla som helst. Blickar man bakåt i tiden så var detta en plats för dels hårt arbete men även flärd, lyx och tekniska innovationer.
Vita bruket
Orten består nämligen av ett gammalt järnbruk beläget vid en strid fors i Dalälven. Brukets miljö är i stora drag intakt. Tack och lov så överlevde herrgården rivningshot under sent 1960-tal. Idag är den byns hjärta och präglas av liv och rörelse tack vare att PRO Folkhögskola håller sin kursverksamhet i byggnaden. Brukets alla byggnader är putsade och lyser vita i landskapet.
Röda bruket
”Röda bruket” eller ”byggena” kallas i folkmun de gamla arbetarbostäder i trä som uppfördes för att ge husrum åt arbetarna vid sulfitfabriken som uppfördes vid slutet av 1800-talet. Totalt uppfördes sex byggen varav fem finns bevarade idag. Fyra av dessa ägs av Gysinge Centrum för byggnadsvård som i 20 år bedrivit sin verksamhet på orten.
Husen är rustade invändigt och många av ytskikten i lägenheterna andas 1950-tal. Köken är moderniserade i masonitutförande. Elspis var dock inte en modernitet som nådde inom husens väggar, utan matlagning skedde på den gamla vedspisen tills de sista hyresgästerna flyttade ut runt 1970.
Mattön - Komplementsamhället
En annat högst intressant område i Gysinge är Mattön. Ön är belägen på södra sidan Gysingeforsarna. Marken ägdes under brukstiden och ägs till stora delar ännu idag av bönder från Österfärnebo. Här blev det möjligt att köpa loss en jordlott för att skapa sig ett hem och en näring utanför brukets strikta kontroll. Den största delen av bebyggelsen uppfördes vid slutet av 1800-talet och vid början av 1900-talet och bildade ett så kallat komplementsamhälle till bruket. Väckelserörelsen och arbetarrörelsen fick fritt spelutrymme på ön och både ett Folkets hus och ett missionshus uppfördes som givna samlingspunkter. Här verkade bland annat skomakare, skräddare, slaktare, bagare och målare. Många av husen på ön har vid senare tid blivit fritidshus då de gamla näringarna försvunnit. Kanske är det därför bebyggelsen i stora drag fortfarande är så välbevarad.
I Gysinge finns det bästa av två världar: naturen och kulturen.
De kulturella värden som orten bär på är som ett stort smörgåsbord av godsaker. Det är underbart att se det lysa ur herrgårdens pampiga fönster en mörk kväll. Lika fantastiskt är att backa ut med bilen genom den trånga öppningen i stenmuren hemma på gården varje morgon. Historien finns både i det stora och lilla och är närvarande överallt på orten.
Naturen kring Gysinge kan betraktas som ett unikum. Kring Nedre Dalälven finns en sådan variationsrik natur och artrik fauna att det 1998 här bildades en nationalpark. Personligen tycker jag att det är en lyx att kunna skåda steglits, bergfink och stenknäck hemma vid fågelbordet. Denna artrikedom saknades i den lilla skogsby där jag växte upp. När jag flyttade till Gysinge var jag en landkrabba av stora mått. Idag har jag svårt att tänka mig att jag skulle kunna bo på ett ställe utan vattendrag… eller låt oss säga: utan Dalälven.
Nedre Dalälvens recept består av:
en del älv (med tillhörande forsar),
en del delta (med tillhörande kärr och sankmark)
en del skärgård (med tillhörande öar och holmar)
Krydda denna blandning med ett välbevarat järnbruk med dess mångsidiga byggnadskultur så ser du inte en håla utan en pärla av stora mått.
Hälsningar från Uppsala Universitet genom Anna, praktikant.