söndag 24 december 2017
GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!
Så har det blivit jul och vi närmar oss slutet av 2017 - ett händelserikt år, där vi särskilt minns återöppnandet av länsmuseet i slutet av oktober efter den omfattande renoveringen och ombyggnaden av museibyggnaden.
Ur Länsmuseets omfattande bildsamlingar har vi valt ut två äldre foton till detta inlägg som får illustrera julfirande för ungefär 100 år sedan. Dels ett foto på en pojke i Torsåker och dels ett sällskap samlat för julfirande i Lenninge i Bollnäs, fotograferat av Erhard och Emil Nilsson, Bollnäs. Med dessa bilder vill vi önska alla våra bloggläsare En god jul och Ett riktigt Gott nytt år!
PS: Dessa och många fler av Länsmuseet Gävleborgs äldre foton kan du även hitta via sökmotorn Digitalt museum som du finner HÄR.
fredag 22 december 2017
Vad händer nu?
I veckan fanns den här artikeln i Gefle Dagblad. Den handlar om det vita gamla trähuset utefter Staketgatsleden, vid stadsdelen Öster i Gävle. Ni har säkert lagt märke till det när ni åkt leden på väg ut mot Näringen. Gävle kommun har nu köpt fastigheten, som har innehafts av samma ägare sedan 1957. I gällande detaljplan från 1966 är marken markerad som "allmän plats, park eller planterad".
Staketgatan sedd från öster. Troligen 1950-tal. Kvarteret Aurora syns till höger. Den nu aktuella byggnaden är den tredje på höger sida, den vita med brutet tak. Fotot tillhör Kommunarkivet i Gävle. |
Kvarteret Aurora sett från sydöst, Staketgatan syns i förgrunden. Norra Hospitalsgatan går upp till höger om det närmaste huset. Foto från omkring 1950. Fotot tillhör Kommunarkivet i Gävle. |
Fastigheten, med adress Norra Fiskargatan 18/ Staketgatan 65, belägen i Kvarteret Aurora, är den enda kvarvarande fastigheten med bevarad innergård, som återstår av det gamla Öster. Huvudbyggnaden byggdes 1870 som envåningshus. Det ritades av J.O. Kinstedt. 1913 byggdes huset på med ytterligare en våning i tidstypisk jugendstil. Innergården är liten och de små uthusen finns kvar än idag
Förutom denna fastighet finns det två till hus kvar från det gamla Öster. Dessa ligger ett hundratal meter nordväst om det vita huset, i Kvarteret Dundret. Det är två nästan identiska hus, med putsade fasader och brutna tak. Ursprungligen var dessa bostadshus, idag rymmer de kontor.
Norra Fiskargatan mot norr under 1960. Underhållet av byggnaderna är eftersatt, rivningen är beslutad. Längst bort i bild syns fastigheten i Kvarteret Aurora. Fotot tillhör Kommunarkivet i Gävle. |
De flesta Gävlebor känner till Södersaneringen, som skedde under 1950-1960-talet. Hårdhänt stadsdelsförnyelse skedde dock på fler håll i Gävle, bland annat på Brynäs och - inte minst - här på Öster. Här bevarades i princip ingenting av den äldre bebyggelsen, då den revs under slutet av 1960-talet för att ge plats åt ett ny stadsdel bestående av flerbostadshus. Inom Miljonprogrammet byggdes 29 lamellhus och 4 höga punkthus. Det nya området stod klart 1974.
Området har lång kontinuitet, redan på 1600-talet fanns bebyggelse i det här området. Längs stränderna efter Lilla ån, numer Holmkanalen, låg fiskarboställen och sjöbodar, i övrigt bestod området av småskalig trähusbebyggelse. Under 1730-talet invigdes stadens första lasarett i kvarteret Sophia Magdalena. Det rymde vårdplatser för såväl funktionssvaga som sjuka personer. Efter en om- och tillbyggnation under 1760-talet gavs anläggningen samma namn som kvarteret. Förutom Falu gruvstuga från slutet av 1600-talet, var lasarettet i Gävle vid denna tid det enda norr om Dalälven. Lasarettet blev med åren omodernt och ersattes under 1840-talet av ett nytt i nuvarande Stadsträdgården.
Stadsdelen Öster förstördes vid stadsbranden 1869 och byggdes därefter upp efter nya stadsplaner. Här fanns bostäder, butiker, verkstäder och fabriker. Husen var till största del av trä och i två våningar. Många av de boende hade en koppling till sjöfart och handel.
Från detta Öster återstår idag alltså endast tre fastigheter, varav det vita trähuset i Kvarteret Aurora är det enda med välbevarad helhetsmiljö. Och nu är det i klorna på Gävle kommun.
Vad kommer att hända med fastigheten i Kvarteret Aurora?
torsdag 26 oktober 2017
På kapellinventering i Västernorrlands län, del 1
Skeppsmalns kapell. |
Som ni kanske har hört har det stora projekt som vi har bedrivit kring fiskarkapellen i Gästrikland och Hälsingland fått en efterföljare, nämligen fiskarkapell i Medelpad och Ångermanland! Och vi som skrev boken om Gästriklands och Hälsinglands kapell - Bo Ulfhielm, Lars Nylander och jag - har fått det intressanta uppdraget att arbeta vidare med fiskarkapellen i grannstiftet. Det är Härnösands stift som står som beställare till arbetet och denna gång genomförs projektet med hjälp av Murbergets Länsmuseet Västernorrlands arkeolog Ola George. Under sommaren har Lars Nylander och jag besökt 17 av de 18 bevarade fiskarkapellen längs kusten och Ola George och Bo Ulfhielm har sökt upp platser där det tidigare har funnits kapell eller begravningsplatser. Jag skulle nu vilja dela med mig av några smakprov på lite av allt intressant Lars och jag fått se och uppleva under dessa inventeringsdagar. Eftersom vi delade upp inventeringen på tre olika veckor får det även bli tre inlägg här på vår blogg.
Under den första veckan besökte vi kapellen i områdets norra del, nämligen Skag, Skeppsmaln, Grisslan, Trysunda, Norrfällsviken och Bönhamn. Av dessa ska samtliga utom Skeppsmalns kapell vara uppförda på 1600-talet. Kapellet på Skeppsmaln är byggt i slutet av 1700-talet. Fem av dessa kapell har vitmålade fasader. Den bäst bevarade interiören av dessa finns att beskåda i Trysunda vars väggmålningar från 1700-talet togs fram och konserverades på 1930-talet. Grisslans kapell har en välbevarad 1890-talsinteriör. Alla dessa sex kapell ligger i anslutning till fiskelägen. På ön Trysunda, som under lång tid haft permanent bosatt befolkning finns även två begravningsplatser. Nu dags för en liten rundtur:
Grisslans fiskeläge med det vitmålade kapellet. |
Norrfällsvikens kapell. |
Norrfällsvikens kapell. |
Grisslans kapell. |
Trysunda kapell. |
Detalj av väggmålning från 1700-talet i Trysunda kapell. |
Skeppsmalns kapell. |
Skeppsmalns fiskeläge. |
Surströmmingsburkar från Norrfällsvikens fiskeläge. |
Bönhamns kapell. |
Bönhamns kapell. |
onsdag 18 oktober 2017
Vad händer med vår kulturmiljö?
torsdag 7 september 2017
Rapport från Ljusdals kulturhistoriska vattenfestival
Den åttonde upplagan av Ljusdals kulturhistoriska festival
gick av stapeln i förra veckan och årets arrangemang blev utan tvekan det
blötaste hittills, trots att det inte föll en enda droppe regn. Orsaken till
detta var att festivalens tema i år var vatten och att vi därmed anordnade en
kulturhistorisk vattenfestival. För första gången genomförde vi även festivalen
som ett eftermiddags- och kvällsarrangemang med anledning av att festivalen i
år ingick som en del i återinvigningen av det närbelägna kommunhuset som
genomgått en omfattande renovering.
Som vanligt höll vi till i Signeulparken med omnejd i centrala Ljusdal. I
parken kunde de med ungdomligt sinne prova på ett flertal olika vattenanknutna
aktiviteter: Här fanns äldre brandsprutor vilka användes för att skjuta ned
plåtburkar och en specialtillverkad anordning där små modeller av spelflottar som
användes vid timmerflottningen skulle blåsas med sugrör längs en modell av Ljusnan
med angränsande vattendrag. De som var riktigt modiga kunde sträcka in sina
händer i olika hål i en stor låda och ta reda på vad som kunde ligga på Kyrksjöns
botten och sedan para ihop föremålet med rätt historisk bild. I en av alla de
färgglada festivalkurerna höll en sjörövare till som läste sagor för de mindre
barnen.
I parken fanns det givetvis möjlighet att dricka kaffe med dopp(!) och dagen till ära kunde besökarna delta i vattenprovning för att se om de kunde känna igen vatten hämtat från olika källor i Ljusdals närhet. Äldre vykort över Ljusdal fanns som tidigare år också att inhandla i parken. I berättartältet deltog Sven-Arne
Persson från Ljusdal vatten som berättade om hur Ljusdals dricksvatten tas fram idag och Erik Kram och Jon-Bertil ”Joppe” Eriksson, vilka båda tidigare också arbetat inom kommunen, bidrog med mängder av beskrivningar om den äldre vattenhistorien i köpingen. I parken fanns även möjlighet att försöka lösa årets kluriga mordgåta genom att fråga ut några av de olika rollkaraktärerna som uppehöll sig i parken. Mest uppmärksamhet fick antagligen de två badkaren som fanns uppställda i parken där inte mindre än 6 personer under festivalens gång vågade sig på att ta ett offentligt bad i lånade baddräkter av äldre modell.
I Signeuls magasin fanns utställningar om vattnets historia
i Ljusdals köping och här huserade även Ljusdals fotoklubb som fotograferade in
festivalbesökare i olika vattenanknutna bilder från trakten. Inne på
Riobiografen visades Erik Erikssons film ”Hur ska det gå för Ljusnan?” från
1972, en dokumentärfilm som skildrar den stora strid som pågick vid denna tid mellan
kraftverksförespråkare och älvräddare. En kamp som delvis fördes och avgjordes
inne i Ljusdals centrum genom tidningsdebatter, gatudemonstrationer och
politiska beslut.
När kvällsmörkret sänkte sig över festivalområdet var parken
på sätt och vis som allra vackrast för då framträdde verkligen alla de
kulörta lyktor som vi hade försett alla kurer, tält och klädstreck med. Då blev det även underhållning med vevgrammofon förstärkt av moderna högtalare. Vid
21-tiden avslutade vi festivalen för denna gång, nöjda med att ha ägnat ett helt
arrangemang åt det för alla så livsviktiga ämnet vatten!
fredag 25 augusti 2017
Dags för Ljusdals kulturhistoriska vattenfestival, tisdag 29 augusti!
För åttonde året i rad anordnas nu på tisdag 29 augusti Ljusdals kulturhistoriska festival. Som tidigare år är syftet att lyfta fram Ljusdals senare historia, dvs från tiden då Norra sambanan nådde bygden 1880 och fram till nutid. För första gången i festivalens historia äger arrangemanget rum på eftermiddagen och kvällen och vi har även valt att samordna det med återinvigningen av Kommunhuset i Ljusdal som öppnar entréplanet efter en omfattande ombyggnad och renovering. Festivalen pågår i år mellan kl. 16-21.Årets tema är vatten och vi anordnar därför givetvis en kulturhistorisk vattenfestival, som på olika sätt kommer att kretsa kring vatten och hur detta ämne har använts och påverkat Ljusdals centrum genom historien. I Signeuls magasin blir det utställningar om vatten och här finns även Ljusdals fotoklubb på plats med aktiviteter för alla.
I Signeulparken finns det möjlighet att köpa fika av Museets vänner, lyssna på barnsagor i vårt lilla sagotält eller prova lyckan i vår tombola. Som vanligt finns även berättartältet på plats och några minnesgoda berättare som vet massor om vattenanknutna ämnen. I parken finns även chans för alla att försöka lösa årets mordgåta - vem är den skyldige denna gång? Missa inte heller våra traditionella utomhusspel och specialbyggda vattenlekanordningar för alla åldrar.
Det norra fallet vid Laforsen före bygget av kraftverket 1950. |
Inne på Riobiografen blir det visning av filmen "Hur ska det gå för Ljusnan?" från 1972 av filmaren Erik Eriksson. Filmen skildrar kampen för och emot ett bevarande av älven Ljusnan, en kamp som till stor del fördes på gator och torg och i fullmäktigesalar i Ljusdals köping. När mörkret sänker sig över parken tänds belysningen i kurerna och mellan träden så missa inte att uppleva augustistämningen i en upplyst Signeulpark. Skulle det mot all förmodan falla någon droppe regn under festivalen kommer detta betraktas som en planerad del av programmet.
Det mesta under festivalen är som vanligt kostnadsfritt, men de som vill får lämna ett frivilligt bidrag till kommande festivaler. Kom gärna i kläder från förr. Varmt välkomna till Ljusdals första kulturhistoriska vattenfestival!
fredag 7 juli 2017
Köksfrossa
För en tid sedan kontaktades jag av Adam Moll, byggnadsantikvarie vid Dalarnas Museum. Han skrev en artikel om historiska och nutida kök, till Dalarnas Hembygdsförbunds tidsskrift Dagsverket. Vi bollade våra erfarenheter kring detta ämne och några veckor senare fick jag tidningen med posten. Jag tyckte att artikeln blev så bra, och frågade Adam om vi kunde få publicera den här på bloggen. Och det gick bra! Så, över till Adam:
Vi börjar med ett erkännande – jag är en av alla dessa så kallade Hemnetknarkare som med stort nöje tar del av den generösa flora digitala bostadsannonser som med enkelhet finns att tillgå nuförtiden. Det som lockar mig är hus och miljöer som har förändrats så lite som möjligt, men vilken tid de hör till är inte riktigt lika viktigt. Ett helt intakt 1970-talshus är alltså betydligt mer kittlande än en 1800-talsdalagård som renoverats vart tionde år och är klädd i en modern skrud.
Det som snabbt blir tydligt i djungeln av mäklarbilder är att de rum som är utsatta för högst förändringstryck är badrum och kök. Detta är förstås inte särskilt konstigt eftersom de rummen blir utsatta för mycket slitage och fukt, fort blir omoderna när ny teknik och standard introduceras i hemmen, och dessutom uppfattas av många som ofräscha i högre grad eftersom vi där har större krav på hygien än i andra utrymmen. Med detta sagt går det dock förstås mycket bra att bevara kök och badrum och anpassa dem försiktigt istället för att riva ut dem helt, men det är inte detta ämne som den här texten kommer handla om - även om det också skulle behöva skrivas mer om!
Trender
När det gäller helrenoverade kök har jag noterat vissa tendenser. Det finns huvudsakligen två dominerande trender i kökens stil, nämligen det blanka, rostfria och högteknologiska designköket samt det nostalgiska, men i funktion moderna, lant- eller allmogeköket. Den sistnämnda trenden finns i flera olika varianter. Vanliga begrepp är fransk lantstil, allmogekök eller sekelskifteskök. Stilmässigt så kan det röra sig både om pärlspontsfrossa och kök med glasvitriner, pilastrar och marmorskivor.
Effektivitetsstudier
Men hur mycket allmoge eller sekelskifte är då dessa lantkök? Rent historiskt så har de faktiskt inte särskilt stor förankring. Det vi i dag kallar kök är till största del en 1900-talsuppfinning. Innan omkring 1920–30-talen så bestod de allra flesta köken som mest av en öppen härd eller möjligen en järnspis, ett skafferi i hörnet, kanske ett arbetsbord, en slaskhink, några öppna väggfasta hyllor och en skänk. De kök vi är vana vid nu ”uppfanns” i huvudsak under 1930- och 40-talen och standardiserades på 1950-talet, allt baserat på noggrant genomförda effektivitetsstudier. Sedan dess är det mest utseendet på köken som ändrats, bara till en mindre del har funktionen och planeringen utvecklats.
Ålderdomlig dräkt
Därför kan det bli lite märkligt när ett kök som i grunden baseras på 1950-talets ingenjörskonst kläs i en ålderdomlig dräkt av pärlspont eller klassicistiskt listverk och monteras i en historisk miljö. Rent historiskt är det en väldigt lös grund att stå på, men med det sagt så kan det ju förstås finnas många andra skäl till att välja ett sådant kök – till exempel att man tycker att det är vackert.
Lyxen blir vardag
Men varifrån kommer då de nygamla lantköken om de nu saknar historisk grund? Många av dem använder ju detaljer och attribut som går att hitta i historisk byggnadskultur så det går ganska lätt att förstå hur de rent stilmässigt har tillkommit och satts samman. Den mer intressanta frågan är nog varför? Min teori är att det handlar om trender och mottrender. När folk under 1900-talet plötsligt fick tillgång till nya praktiska kök från att ha haft mycket enkla och svårarbetade tillagningsutrymmen så är det lätt att förstå lockelsen till modern design, släta luckor som inte samlar smuts och ohyra, generösa lättskötta arbetsytor och hygieniska rostfria diskbänkar med kallt och varmt vatten. Allteftersom vi vande oss vid all denna lyx och lyxen blev vardag så började så klart motsatsen att attrahera igen. Och vad uppfattas då som motsatsen till det funktionalistiska köket? Jo, pärlspont, spegeldörrar och kolonnordningar. Men man var så klart inte beredd att offra den funktionalitet som det praktiska funkisköket gav, så därför blev resultatet den hybrid mellan nytt och gammalt som kallas allmoge- eller lantkök. Vad som blir nästa trend lämnar jag åt framtiden att förtälja.
Dagsverket finns i webbversion. Nya nummer publiceras på webben med en viss förskjutning efter utgivningen. Du hittar fler nummer om du klickar på denna text.
Vi börjar med ett erkännande – jag är en av alla dessa så kallade Hemnetknarkare som med stort nöje tar del av den generösa flora digitala bostadsannonser som med enkelhet finns att tillgå nuförtiden. Det som lockar mig är hus och miljöer som har förändrats så lite som möjligt, men vilken tid de hör till är inte riktigt lika viktigt. Ett helt intakt 1970-talshus är alltså betydligt mer kittlande än en 1800-talsdalagård som renoverats vart tionde år och är klädd i en modern skrud.
Det som snabbt blir tydligt i djungeln av mäklarbilder är att de rum som är utsatta för högst förändringstryck är badrum och kök. Detta är förstås inte särskilt konstigt eftersom de rummen blir utsatta för mycket slitage och fukt, fort blir omoderna när ny teknik och standard introduceras i hemmen, och dessutom uppfattas av många som ofräscha i högre grad eftersom vi där har större krav på hygien än i andra utrymmen. Med detta sagt går det dock förstås mycket bra att bevara kök och badrum och anpassa dem försiktigt istället för att riva ut dem helt, men det är inte detta ämne som den här texten kommer handla om - även om det också skulle behöva skrivas mer om!
Trender
När det gäller helrenoverade kök har jag noterat vissa tendenser. Det finns huvudsakligen två dominerande trender i kökens stil, nämligen det blanka, rostfria och högteknologiska designköket samt det nostalgiska, men i funktion moderna, lant- eller allmogeköket. Den sistnämnda trenden finns i flera olika varianter. Vanliga begrepp är fransk lantstil, allmogekök eller sekelskifteskök. Stilmässigt så kan det röra sig både om pärlspontsfrossa och kök med glasvitriner, pilastrar och marmorskivor.
Effektivitetsstudier
Men hur mycket allmoge eller sekelskifte är då dessa lantkök? Rent historiskt så har de faktiskt inte särskilt stor förankring. Det vi i dag kallar kök är till största del en 1900-talsuppfinning. Innan omkring 1920–30-talen så bestod de allra flesta köken som mest av en öppen härd eller möjligen en järnspis, ett skafferi i hörnet, kanske ett arbetsbord, en slaskhink, några öppna väggfasta hyllor och en skänk. De kök vi är vana vid nu ”uppfanns” i huvudsak under 1930- och 40-talen och standardiserades på 1950-talet, allt baserat på noggrant genomförda effektivitetsstudier. Sedan dess är det mest utseendet på köken som ändrats, bara till en mindre del har funktionen och planeringen utvecklats.
Kök från tidigt 1900-tal någonstans i Dalarna. Foto: Valfrid P Lundström, Dalarnas museums bildarkiv. |
Ålderdomlig dräkt
Därför kan det bli lite märkligt när ett kök som i grunden baseras på 1950-talets ingenjörskonst kläs i en ålderdomlig dräkt av pärlspont eller klassicistiskt listverk och monteras i en historisk miljö. Rent historiskt är det en väldigt lös grund att stå på, men med det sagt så kan det ju förstås finnas många andra skäl till att välja ett sådant kök – till exempel att man tycker att det är vackert.
Lyxen blir vardag
Men varifrån kommer då de nygamla lantköken om de nu saknar historisk grund? Många av dem använder ju detaljer och attribut som går att hitta i historisk byggnadskultur så det går ganska lätt att förstå hur de rent stilmässigt har tillkommit och satts samman. Den mer intressanta frågan är nog varför? Min teori är att det handlar om trender och mottrender. När folk under 1900-talet plötsligt fick tillgång till nya praktiska kök från att ha haft mycket enkla och svårarbetade tillagningsutrymmen så är det lätt att förstå lockelsen till modern design, släta luckor som inte samlar smuts och ohyra, generösa lättskötta arbetsytor och hygieniska rostfria diskbänkar med kallt och varmt vatten. Allteftersom vi vande oss vid all denna lyx och lyxen blev vardag så började så klart motsatsen att attrahera igen. Och vad uppfattas då som motsatsen till det funktionalistiska köket? Jo, pärlspont, spegeldörrar och kolonnordningar. Men man var så klart inte beredd att offra den funktionalitet som det praktiska funkisköket gav, så därför blev resultatet den hybrid mellan nytt och gammalt som kallas allmoge- eller lantkök. Vad som blir nästa trend lämnar jag åt framtiden att förtälja.
Dagsverket finns i webbversion. Nya nummer publiceras på webben med en viss förskjutning efter utgivningen. Du hittar fler nummer om du klickar på denna text.
fredag 9 juni 2017
När Delsbo kyrkogård återfick sin omgärdning
I slutet av 1880-talet genomgick Delsbo kyrka en radikal ombyggnad och fick då formen av en basilika, dvs en kyrkobyggnad med ett högre mittskepp med ljusinsläpp upptill på långsidorna och lägre sidoskepp på vardera sidan. Vid ungefär samma tid utökades även kyrkogården och försågs på alla sidor med ett tidstypiskt gjutjärnsstaket som placerades på en terrasmur av huggen sten. Med tiden blev gjutjärnsstaketet i dåligt skick och togs kring mitten av 1900-talet bort på alla sidor av kyrkogården utom den västra. På denna sida har dock gjutjärnsstaketet fått vara kvar om än i relativt dåligt skick och med många olika lagningar.
Inom församlingen har det under lång tid funnits en önskan att återskapa det ursprungliga gjutjärnsstaketet och drivande i detta har kyrkogårds- och fastighetschef Lars Grunnesjö varit, som kämpat för frågan i närmare 20 år. Diskussionerna har varit många och antalet inblandade parter likaså, då kyrkogården gränsar mot genomfartsvägar på två sidor. För några år sedan kom dock alla till slut överens och församlingen beslöt sig för att renovera stenmurarna och nytillverka och återuppsätta ett gjutjärnsstaket. I samband med detta har även kyrkogårdens trädkrans förnyats i sin helhet, då de tidigare träden delvis var av hög ålder och delvis var i dåligt skick.
Vid kyrkogårdens entréer har nya ljusarmaturer i äldre stil satts upp och en ny parkering har anlagts väster om kyrkan. Arbetet har utförts med Hälsinge Markentreprenad AB i Ljusdal som huvudentreprenör och en rad olika underentreprenörer. Jag har deltagit i projektet som antikvariskt medverkande. Ett tjugotal äldre staketsektioner på den västra sidan kunde återanvändas, men i övrigt har staketsektionerna nytillverkats genom traditionell gjutning av Tierps järnbruk. Igår, torsdag, var det dags för slutbesiktning och alla som var med på denna var överens om att slutresultatet av projektet hade blivit lyckat.
Det har varit ett spännande projekt att följa. Förändringen blev väldigt stor inledningsvis när nästan alla äldre träd i trädkransen kring kyrkogården försvann, men sedan staketet kom på plats och de nya träden planterades har det enbart varit positiva röster bland de som besökt kyrkogården. Hela kyrkomiljön har nu verkligen återfått mycket av sin ursprungliga karaktär. Staket och träd kan utan tvekan ha stor betydelse för hur en miljö upplevs och detta gäller ju både kyrkogårdar och privata trädgårdar!
måndag 5 juni 2017
Södra skolan i Edsbyn - en varsam kommunal renovering
I fredags anordnade Länsstyrelsen Gävleborg en konferens för länets kommunala planerare och jag var inbjuden för att hålla föredrag om den byggnadsinventering jag gjorde i Järvsö 2013. Platsen för konferensen var Södra skolan i Edsbyn och det är denna byggnad jag nu skulle vilja lyfta fram lite extra:
Efter debatt beslöt kommunen att satsa på en upprustning och man valde då att i hög grad hämta inspiration från byggnadens ursprungliga karaktär. Arbetet har letts av kommunens fastighetsstrateg David Persson, som även var på plats och berättade om renoveringen vid konferensen. Länsmuseet var inkopplat och lämnade råd vid flera tillfällen inför renoveringen, så därför var det särskilt roligt att nu få se slutresultatet av renoveringen på plats.
Skolhuset har försetts med ny el, ny ventilation och ny värmeanläggning. Brandutrymningsvägar har flyttas för att inte vara placerade mitt på byggnadens huvudfasad. Husets norra fönsterlösa fasad har försetts med Edsbyns första muralmålning i storformat. Huset är nu även tillgängligt för alla genom en utvändig ramp och en invändig hiss.
Huset behövde tilläggsisoleras, men för att inte få fönstren att bli placerade för djupt in i fasaderna beslöt man sig för att tilläggsisolera både på utsidan och insidan. De ursprungliga fönstren har renoverats. För att uppnå dagens krav på ljud- och brandisolering har golv och väggar klätts med gips, men ytskikten har sedan utförts med material och färgsättning som var vanliga vid tiden för byggnadens uppförande. I trapphus och korridorer träffar man därför på höga gråmålade pärlspontspaneler, väggfasta hatthyllor av trä och takarmaturer i form av raka rader med hängande vita glasglober.
Det är verkligen roligt att få besöka en äldre skolbyggnad där så mycket möda har lagts ned på att återskapa en genuin känsla både på utsidan och insidan. Allt är inte original, men karaktären känns rätt. Länsmuseet vill därför gratulera Ovanåkers kommun för en lyckad varsam renovering. Hoppas att edsbyborna ska trivas med och uppskatta sitt nygamla renoverade skolhus!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)