Att bevara det förgängliga...

Mitt i den susande tallskogen vid fågelrik sjö står en liten skogskoja. Ingen stig leder fram till kojan, men det finns spår som tyder på att den ändå används av och till. Tydligt märkt av tidens tand, men ändå i förvånansvärt gott skick efter att ha stått här i minst 60 år. Byggd på det sätt som kolare och skogshuggare ofta byggda mindre övernattningskojor på för ungefär 100 år sedan, med väggar av stockar och halvklovor och dubbla tak. Det undre var tätat med jord  och det övre lutande var tidigare klätt med spån, men har idag papptäckning. För att täta kojan har kartonger spikats fast på utsidan, ofta Sockerbolagets rejäla 1940-talskartonger, vilka har stått emot blåst och nederbörd väldigt bra genom alla år. Dagens kartonger med en helt annan uppbyggnad håller inte på samma sätt. Inuti utgörs golvet av stampat jordgolv och väggarna är i likhet med utsidan tätade med kartonger. På den ena gaveln återfinns eldstaden murad av natursten och tegel och försedd med en hög plåtskorsten.

Inuti kojan är verktygen och matlagningsredskapen prydligt upphängda på spikar, men handskrivna skyltar med lätt argsinta meddelanden antyder att mindre nogräknade personer inte alltid verkar ha kunnat låta bli saker de inte rår om. Möbleringen är enkel, för att inte säga spartansk, med ett grovt ihopsnickrat bockbord och en brits. Den andra säng- och sittplats som tidigare har funnits i kojan på motsatta sidan bordet har försvunnit. Ovanför det lilla fönstret på gaveln finns en hylla som fungerat både som skafferi och som förvaringsplats för kojans begränsade uppsättning mindre husgeråd.

Jag befinner mig i de vidsträckta skogarna nordväst om Färila i Ljusdals kommun och tillsammans med en person som har intresserat sig för denna koja har vi gått till fots någon kilometer i stiglös terräng över en myr och genom högrest tallskog. Platsen är väldigt tilltalande med fin utsikt över den närbelägna sjön. Kojan byggdes någon gång mellan 1920- och 1940-talet av tre personer som var vana att arbeta med skogsarbete, men i det här fallet uppfördes kojan inte som arbetsbostad utan för att kunna användas som en övernattningskoja vid fiske.

Att byta eller inte byta, det är frågan...

Frågorna under vårt besök blir flera och de är inte särskilt lätta att besvara då det här är en byggnadstyp som vi byggnadsantikvarier sällan kommer i kontakt med. Anledningen till detta är naturligtvis att de allra flesta kojor av detta slag har försvunnit och att de aldrig var byggda för att stå under någon längre tid. Hur bevarar man då på bästa sätt det förgängliga - om det ens är möjligt på längre sikt? Ska de fastspikade kartongerna bytas? Ska huset förses med annat takmaterial för att kunna stå kvar längre? Ska lätt rötskadade halvklovor bytas ut eller kan man acceptera större brister än i vanliga byggnadsvårdssammanhang? Hur ska man tänka vid en renovering för att inte renovera bort den enkla primitiva karaktären? 

Frågorna är många och svaren inte alldeles självklara. Än står fiskekojan kvar vid sin sjö, men hur länge till? 

Arbetarbostäderna på Tolvfors bruk

Jag tänkte följa upp gårdagens blogginlägg om Tolvfors med ett inlägg om levnadssituationen i smedslängorna.

Arbetarbostäderna
Arbetarnas hus, brukslängorna, innehöll flera lägenheter. Bostäderna var ganska enkla. De låg längs en gata, bruksgatan, och husen såg ofta likadana ut. Det var bruket som ägde och anvisade arbetarnas bostäder. Bostadsbristen var ibland stor.

Bakom husen fanns dass och uthus. På vindarna fanns ungkarlsbostäder och rum där man kunde hänga upp sin tvätt, "tvättvindar". Till varje lägenhet fanns en liten täppa för odling, en vedbod och ett svinhus, om så önskades.

Det var trångt hos smeden
Bostaden bestod oftast av ett stort kök med en liten kammare. Det kunde vara trångt om man var många. Så här berättas det från 1870-talets Tolvfors:

Hur dom kunne få sängplass allihop i smestugerna, de ä som ett mirakel. Två sängar hadde dom i regel å så va de inte sällan åtta barn, ja, tie å för den delen. Då hadde dom så, de så ja, att dom hadde som en sorts hyller eller skåp, som dom fällde ner från väggen, där dom stog på dagarna, å så stödde dom dom mot sänggaveln mitt emot, å så låg dom där då, en hel hög me ungar.

Man kunde också dekorera sin enkla bostad. Även om man inte hade tapeter kunde väggarna få färg:

Å väggarna dom va vita på den tin. De minns ja väl, när en gubbe stog me e kvast å vippa te me kvasten, så de vart som en hög me stänk. Å så slängde han me kvasten igen men en annan färg. De va färger å ymse slag, rött å blått å svart på de vita.

Texten är tagen från www.jarnriket.com VETA del!

Tolvfors bruk

Under 2011 har Länsmuseet varit involverad som antikvarisk medverkande vid byggnadsvårdsarbetena som har gjorts på Tolvfors bruk. Jag tänkte passa på att göra några blogginlägg om denna väldigt intressanta plats framöver. Under detta inlägg tänkte jag passa på att presentera brukets historik!

Smedslänga
Smedslänga

Smedslänga

Historik

Tolvfors bruks verksamhet startade under 1600-talet mitt i och med att borgmästaren Elias Gawelius, Rasmus Carlsson och Johan Eskilsson år 1644 fick tillstånd att uppföra en masugn och stångjärnshammare. En ny masugn installeras år 1678. Bruksgatan fick sitt nuvarande utseende under 1790-talet. Det är troligt att smedsbostäderna och uthusen uppfördes nya under denna tid. Smedsbostäderna och uthusen är timrade rödfärgade längor med tidigare smedsbostäder samt bod- och magasinsbyggnader. Herrgården uppfördes av timmer år 1756 i karolinsk stil med säteritak. Flyglarna tillkom några år senare. Kring sekelskiftet 1800 byggdes herrgården om i empirestil och samtliga av herrgårdsbyggnaderna är därefter reveterade och vitavfärgade.

År 1973 inleddes en renovering av smedsbostäderna med sammanslagningar av lägenheter, fönsterbyten, tilläggsisoleringar, elinstallationer och indragning av vatten och avlopp. På sätt och vis kan man säga att den renoveringen gick hårt fram och att de tidigare smedsbostäderna ändrade karaktär. Trots detta betraktas Tolvfors bruk som en unik helhetsmiljö och år 1983 byggnadsminnesförklarades hela bruksområdet.

En byggnadsminnesförklaring, enligt 3 kap. lag (1988:950) om kulturminnen m.m., är ett sätt att skydda en byggnad eller en hel miljö undan rivning eller förvanskning. Det som skyddas på detta sätt skall vara ett noga utvalt och representativt byggnadsbestånd som på ett allsidigt sätt speglar vår historia och samhällsutveckling. En byggnadsminnesförklaring innebär det högsta lagskydd en kulturhistorisk byggnad eller område kan erhålla.

Järnkoll på Bokmässan!

På bokmässan 2011 var vi tre stycken som åkte ned till Göteborg för att representera Länsmuseet och Järnriket på Bokmässan 2011. Vi körde stenhårt med vårt tema Järnkoll på Järnriket, i och med att samtliga föredrag från våran sida hade anknytning till Järnriket!

Bokmässan är Sveriges största kulturmässa och går av stapeln varje år i slutet av september. I år blev vi tillfrågade att vara med och representera Region Gävleborg med Länsmuseets publikationer av kulturhistoria. Med oss ned på mässan hade vi även tagit med oss publikationer från Hälsinglands museum och Gästriklands kulturhistoriska förening.

Nedan följer lite information om de föredrag som Länsmuseet bjöd på!

Järnkoll på stål

Anna Lindgren höll två föredrag om den kommande boken "Nedslag i verket. Dokumentation av modern stålindustri - exemplet Ovako Hofors" som lanseras i November. I bred samverkan har processer och tung utrustning vid Ovako Hofors inventerats och beskrivits i text och bild. Det är första gången en modern stålindustri har dokumenterats på det här sättet. Förhoppningen är att boken ska inspirera näringsliv och museer att dokumentera industriverksamhet för kommande generationer!

Järnkoll på textil

Anna Forsberg höll tre anföranden om den unika Ulfsparresamlingen som är en av Sveriges största textilsamlingar. Gästriklands kulturhistoriska förening kommer att i samarbete med Länsmuseet Gävleborg ge ut en bok om Hedvig Ulfsparre 2013 som kommer handla om hennes liv tillsammans med brukspatron Per Eriksson under 1900-talets första hälft. De skapade med hjälp av Per Erikssons växande förmögenhet från järnindustrin ett utav Gästriklands vackraste hem med fokus på just textil och hemslöjd. Ulfsparresamlingen ägs idag av Länsmuseet Gävleborg.

Järnkoll på Erskine

Joel Ringh höll två föredrag om boken ArkitekTur som kom förra året. Boken är en guide till den världsberömde arkitekten Ralph Erskines arkitektur i Järnriket Gästrikland och Bergslagen. ArkitekTur syftar till att ge fördjupad kunskap om Erskines produktion i Bergslagen och Gästrikland. Men även till att visa upp modernismen inom Järnriket som är av världsklass!

På mässan fick vi en hel del frågor om Länsmuseet och länet i stort vilket var väldigt kul. Det märks att det finns ett stort intresse för Länsmuseet och vårat län. Vi ser framemot att åka ned på mässan nästa år igen!

På upptäcksfärd i Hälsingland...



Kyrkan och den f.d. affären vid vägkorsningen i byns centrum.

Vet du om att Hälsingland är större än Gävleborgs län? Ja, inte ytmässigt förstås, men en mindre del av Hälsingland sträcker sig utanför vår länsgräns och tillhör Härjedalens kommun och därmed Jämtlands län. Denna del av Hälsingland består av tre socknar - Överhogdal, Ytterhogdal och Ängersjö och jag tänkte nu att vi skulle göra ett besök i Ängersjö som är en av Hälsinglands befolkningsmässigt minsta socknar. Eftersom denna del inte tillhör Gävleborgs län är det inget område som vi byggnadsantikvarier på Länsmuseet Gävleborg arbetar med, men det kan ändå vara intressant att göra lite jämförelser med vårt län då dessa trakter ligger så nära och alltså är en del av Hälsingland. Jag har därför letat fram några foton jag tog i samband med en privat rundresa i somras som förhoppningsvis kan ge en liten bild av en för många sannolikt rätt okänd del av Hälsingland.

Ängersjö har en mycket lång historia med många fynd från stenåldern och framåt. Sockennamnet, som kommer från den närliggande Ängersjön, är känt från 1542. Trakten är mycket kuperad med stora skogsområden och sjöar och inom sockengränsen ligger Garpkölen som med sina 671 meter över havet är Hälsinglands högsta berg. Riksväg 84 skär rakt genom socknen, men för att komma till Ängersjö kyrkby får man svänga av på en mindre väg där man välkomnas av diverse småtroll av sten och allehanda skogsväsen som placerats ut av det skogsmuseum som ligger strax norr om byn. I själva byn ligger kyrkan, som uppfördes i slutet av 1700-talet, på en markant höjd och den omges av en liten kyrkogård omgärdad med vitmålat trästaket. Kyrkan är uppförd av trä med ett torn och påminner till sin storlek om de träkapell som finns i Bollnäs finnmark i exempelvis Gruvberget, Katrineberg och Hällbo. Mitt i byn finns en vägkorsning och här låg tidigare en av de två affärerna som har funnits i Ängersjö. Då det i stort sett inte finns någon genomfartstrafik präglas hela kyrkbyn av ett påtagligt lugn och en stor del av byggnaderna tycks inte ha förändrats nämnvärt under de senaste 50-100 åren. Här finns både stora gårdar med omålade timrade bostadshus av hälsingegårdsmodell (vi är ju onekligen i Hälsingland!), en villa med stora fönster från tiden kring sekelskiftet 1900 och en och annan skogsarbetarbostad uppförd i mitten av 1900-talet. Bebyggelsen ligger väldigt utspridd. Kanske var det denna så oförändrade helhetsmiljö som gjorde att Sveriges televison år 2001 valde att spela in julkalendern "Kaspar i Nudådalen" i just Ängersjö med skådespelaren Per Oscarsson i rollen som Kaspars morfar. Ett klipp från julkalenderns första avsnitt med en inflygning över byn hittar du HÄR. I samband med detta blev orten känd och många sökte sig sedan dit för att se och uppleva byn.

I den vita villan bodde Kaspar och hans morfar julen 2001.

Men Ängersjö har även uppmärksammats nationellt genom det stora Ängersjöprojektet som engagerade ett stort antal forskare inom skilda discipliner på universitets- och högskolenivå runt om i landet. Syftet med detta projekt var att studera levnadsförhållanden i ett utmarksområde genom historien ur en rad olika aspekter och eftersom Ängersjö är en så tydligt avgränsad by och socken var den sannolikt lämplig för denna studie. När Ängersjö var som störst på 1930-talet bodde här närmare 500 personer. Idag bor det färre än 90 personer i hela socknen, men på sommaren är det betydligt fler som gästar Ängersjö som fritidsboende eller som turister som vill uppleva den speciella byn och de omgivande stora skogarna. Nudådalen, förlåt Ängersjö, är väl värt ett besök! 

De gröna rummens betydelse

På Kulturarvsdagen var jag med och ledde en rundvandring i Ljusdals centrum där de gröna rummen stod i centrum. Tillsammans med trädgårdsmästare Maria Bremefors, som skrivit en uppsats i just detta ämne med exempel från Ljusdal samt gatu- och parkchef Emma Nordebo Snygg från Ljusdals kommun besökte vi fyra parker och ett torg i Ljusdals centrum. Flera av parkerna har funnits i över 100 år och de har alla sin speciella historia. Genom kommunens satsning på skyltning av parker kan nu fler enkelt få ta del av deras historia. Det är kanske lätt att tänka att man i ett mindre samhälle med närhet till skogar inte skulle behöva några parker i centrum, men Maria Bremefors påtalade att det är lika viktigt här som i större städer. Genom undersökningar har man exempelvis kunnat visa att människor som bor i lägenheter med utsikt mot träd eller parker inte är lika stressade och är mer nöjda med sitt boende än hyresgäster som saknar grönska i anslutning till sin boendemiljö.

Under rundvandringen blev det en del intressanta diskussioner om vad som gör ett samhälle attraktivt och vad som kan menas med detta begrepp. Att de gröna rummen var viktiga för att göra en tätort attraktiv tycktes dock de flesta av deltagarna på rundvandringen vara överens om. Som byggnadsantikvarie har jag mer och mer insett de gröna rummens betydelse för en tätort och tycker det är väldigt viktigt att man tänker sig noga för innan man tar bort stora träd som kanske har varit en del av miljön i över 100 år. Så var rädd om och ta vara på de gröna rummen där du bor!

Grattis Arbrå…

…nu har Byggnadsvård & Sysselsättning kommit till Fornhemmet!

Arbrå fornhem ligger centralt på orten och byggdes till stora delar upp under 1920-talet då hus gamla hus från bygden flyttades till platsen. Som på många andra håll i länet så innebär underhållet av den stora mängden byggnader en börda för hembygdsföreningen. Kursdeltagarna inom Länsmuseets byggnadsvårdskurs ser nu till att råda bot på skador som uppkommit under åren.

Bland annat så ser vi över ett ineffektivt avvattningssystem. Underdimensionerade och felplacerade trärännor, med för korta utkast, ser ut att under åren ha bidragit till mer skador än vad de faktiskt gjort nytta.

Alla fönster ses över, vilket innebär en del trälagningar, kittning och komplettering av trasigt fönsterglas.

Tak ses över. De sopas, trasiga pannor byts och vissa tak måste läggas om helt och hållet, som det ni ser till höger i bild.

All denna hjälp får de utvalda hembygdsföreningarna gratis. Det måste verkligen kännas som att ha vunnit på lotteri. 
Så återigen, grattis!

Läs mer om finansieringen av projektet Byggnadsvård och sysselsättning här.
Läs mer om Arbrå Fornhem här.

Köksspecial

Det senaste numret av Gård & Torp innehåller en stor köksspecial. Här beskrivs både vad som har varit tidstypiskt under årens lopp och reportage från familjer som har moderniserat sina gamla kök. De två kök som exemplifierar folkhemmet finns också på Länsmuseets Facebook-sida. Kolla in "Kök 27" samt "Kök 34", så får du se fler bilder.

Bevarad borg - RAÄ del 2

Den andra stipendieveckan på RAÄ, klicka här för del 1, har tillbringats på RAÄ:s besöksmål Gamla Uppsala, Glimmingehus och Birka.

RAÄ äger 164 kulturhistoriska fastigheter i Sverige, från gravfält till kyrkor och borgar. I Gävleborg ägs Trönö gamla kyrka, Enångers gamla kyrka och Forsa gillestuga av staten genom RAÄ.

I Glimmingehus i Skåne finns Nordens bäst bevarade medeltidsborg. Den uppfördes 1499-1506 av den danske adelsmannen Jens Holgersen Ulfstand. Här kan man uppleva medeltida stenarkitektur i stort sett intakt bevarad sedan 500 år tillbaka i tiden. Hisnande!

Kulturarvsdagen: Grön vandring längs Dalälven

Vi byggnadsvårdare jobbar ju med frågor om hur man restaurerar gamla hus. Vilka tidsepoker är intressanta, vad berättar byggnadsdelarna om husens historia och användning, vilka metoder ska man använda när man restaurerar byggnaderna...?

Samma frågor kan ställas när det gäller både gamla trädgårdar och kulturlandskap. Några av frågorna fick också svar under arrangemanget Gröna Platser på söndagens "Grön vandring längs Dalälven". Det var första gången byggnadsvårdarna hade ett samarrangemang med länsstyrelsens naturvårdare. Det var väldigt givande och jag fick bl.a. veta att små, små korta slamkrypare och fetbladsväxter kan vara tecken på att marken har varit hävdad under hundratals år och att det är ok att använda en pistmaskin när man ska restaurera en älväng...

Mer om arrangemanget "Grön vandring längs Dalälven" hittar du HÄR.

Kulturarvsdagen 11/9

Varje år i september arrangeras en mängd kulturarvsdagar runt om i Europa, tack vare Europarådets projekt European Heritage Days. Syftet med dessa dagar är att öka förståelsen och intresset för kulturarv och kulturmiljöer. Riksantikvarieämbetet är samordnare för dagen som vi i Sverige kallar för Kulturarvsdagen. Detta år är temat Gröna platser. I Gävleborgs län så anordnas totalt sju evenemang. Tre stycken av dessa arrangeras av Länsmuseet Gävleborg, med olika samarbetspartners.

• I Hedesunda kommer vi att bjuda på en Grön vandring vid Dalälven.  Det blir visning av en privat trädgård med årsringar från 100 år.  Efter visningen hålls en guidad tur i kulturlandskapet i Bredforsens naturreservat. Här kan du bland annat med egna ögon få se hur traditionell älvängsslåtter berikar floran.
  
  
• I Trönö kommer vi hålla till på Söderblomsgården. Hembygdsföreningen berättar om sitt hängivna arbete med att samla in kulturväxter från Trönöbygden till sin trädgårdsanläggning. Länsmuseet kommer att hålla ett föredrag om Historiska trädgårdar. Vårt projekt Byggnadsvård & Sysselsättning har dessutom precis avslutat sitt restaureringsarbete på hembygdsgårdens olika hus och kommer att finnas på plats och demonstrera fönsterrenovering och berätta om sitt byggnadsvårdande.
  
  
• I Ljusdal bjuds det på en rundvandring tätortens centrala parker. Många av de parker som finns i Ljusdals centrum har en lång historia. Under rundvandringen besöker vi ett antal av dessa parker och diskuterar vad de gröna rummen betyder för ett samhälle - då och nu.

Klicka på bilden för högre upplösning.

Ett mer detaljerat program för varje evenemang finns att läsa på Länsmuseets hemsida.

Bor du inte i närheten av Gävleborg så kan du söka efter ditt närmsta evenemang på Riksantikvarieämbetets hemsida.

Samtliga arrangemang är kostnadsfria och ingen föranmälan krävs!

Från medeltid till modernism - RAÄ del 1

En källare från slutet av 1500-talet eller början av 1600-talet, framgrävd i Nyköping.

Här kommer en första rapportering från Rettigstipendiet på Riksantikvarieämbetet. Stipendiet är instiftat på 1960-talet av Ing-Marie och Herbert Rettig, med anor från Gävleborg, och innebär att stipendiaten (denna gång jag Anna Lindgren, chef för Kulturmiljöavdelningen) under några veckor får följa arbetet på den centrala myndigheten för kulturmiljöer, RAÄ.

Igår besöktes UV, RAÄ:s avdelning för arkeologiska undersökningar, som tillsammans med Sörmlands museum undersöker kvarteret Åkroken i Nyköping. Där har det visat sig att staden byggs upp redan i slutet av 1000-talet.

RAÄ arbetar efter visionen "Tänka i tid" som innebär att hänsyn till kulturarvet präglar samhällsutvecklingen och bidrar till långsiktiga beslut om utformningen av framtidens samhälle. Det gäller alltså att tänka till innan fornlämningar, byggnader eller miljöer påverkas och ändras.

Anders Hedman från RAÄ, Annika Nordström från UV och Richard Edlund från Kalmar 

läns museum, Rettigstipendiat, mitt i grävningen i Nyköping framför stadshuset.

Precis bakom grävningen reser sig en ståtlig byggnad som stod färdig 1969 - Stadshuset. Byggnaden är ritad av arkitekterna Baruël och Niepoort och påminner en del om stadshuset i Sandviken som ritades av Sven Wranér och stod färdigt 1964. Stadshuset i Nyköping kommer troligen bli byggnadsminne enligt Kulturminneslagen. Finns det någon byggnad i Gävleborg från 1960-talet som också borde bli byggnadsminne?

Mer från Rettigstipendiet, med inriktning på arkeologi, se bloggen Arkeologi Gävleborg.

Storbergets gruvor

Idag har jag varit ute på ett rådgivningsärende på ett väldigt häftigt ställe, nämligen Storbergets gruvor och Stollgången! Jag tänkte passa på att presentera information och bilder på detta häftiga industriminne som verkligen är väl värt ett besök.

I Storberget, vid sjön Gösken söder om Hofors, har man brutit järnmalm sedan medeltiden. Först i öppna dagbrott, och så småningom i allt djupare schakt och längs vindlande gruvgångar.

Gruvan i Storberget är den kanske mest fascinerande av Järnrikets många sevärdheter. Du går in genom Stollgången, en 265 m lång tunnel, som öppnades i slutet av 1700-talet för att leda ut grundvattnet och göra utforslingen av den brutna järnmalmen enklare.

Tunneln och gruvhålen sprängdes på den tiden med så kallad tillmakning. Berget hettades upp med eldar och kyldes hastigt med vatten för att stenblocken skulle spricka. Sedan högg man loss berget för hand med hackor och spett.

Utanför Stollgången blåser isiga vindar också den varmaste sommardag. Det är en upplevelse i sig! Nära ingången finns ett litet museum som är öppet i samband med visningarna.

Inne i gruvan, 45 meter under jord, är det mörkt, fuktigt och tyst. Här ligger isvallar och snöhögar kvar långt in på sommaren. Det skimrande ljuset från dagbrottet skapar en förtätad stämning i de delvis ihoprasade gruvsalarna, de vattenfyllda schakten och lämningarna av en hästvandring som en gång användes för uppfordring av malm.

Malmbrytningen i besöksgruvan upphörde redan på 1880-talet. Runt 1920 började man bryta på nytt, men bara under en kort tid. Storbergets sista gruva var Vingesbacke, som lades ner 1980. Läs mer på; www.jarnriket.com

I gruvan

Entré till Stollgången

Lövgrunds kapell

Ganska långt ut i Gävlebukten ligger ön Lövgrund. Dit kom jag i juni när jag var ute och inventerade åt Gävle kommun. Det som då slog mig var att Lövgrund var det fiskeläge i Gävlebukten som har den bäst bevarade helhetsmiljön. Många av byggnaderna har gått i arv i generationer och stugorna används idag som sommarnöjen. Just när byggnader går i arv på detta sätt så kan jag uppleva att man har en större förståelse för det kulturhistoriska värdet som byggnaderna har och att man då vårdar om dem. I det stora hela har man lyckats bevara miljön och känslan av ett fiskeläge på Lövgrund. I Daniels tidigare inlägg om Kråkön tar han upp klockstapel och Kapell. Jag vill passa på att uppmärksamma detta fenomen ytterligare genom att göra ett blogginlägg om kapellet på Lövgrund. Kapellet uppfördes år 1831 och det målades först rött. År 1867 får målarmästare Forsgren i uppdrag att utvändigt måla kapellet med vit linoljefärg. Kapellet är ett timmerhus som är klätt med locklistpanel och det är fortfarande vitmålat. Takbeklädnaden är tegel. Att just kapellet är kvar på Lövgrund gör att man får en större förståelse för själva kulturmiljön. Vill Du läsa mer om fiskelägen kan Du göra det; HÄR!

Kapellets långsida
Kapellets interiör

Klockstapel

Limön på 1960-talet

Till veckans inlägg om masonitstugor på Limön här på bloggen skrev 1:e antikvarie Ann-Marie Björk en skildring av livet på Limön som hon minns 1960-talet på ön. Jag tycker att hennes redogörelse ger ett sådant mervärde till inlägget om masonitstugor att jag väljer att publicera hennes skildring som ett blogginlägg!

Oj,oj vad nostalgisk jag blir! Under några somrar i början av 1960-talet tillbringade jag flera somrar på Limön i en sådan masonithydda. Det var tillsammans med min bästis Karin vars föräldrar hade byggt masonithyddan i slutet av 1940-talet och tillbringat varje sommar där sedan dess. Möbleringen var spartansk, en våningssäng, ett hörnskåp med lite poslin och livsmedel, ett bord som kunde fällas ner när en extrasäng sattes upp och några stolar. För att hålla värmen fanns en liten flyttbar fotogenkamin. Hyddan var helt oisolerad och stundom var det nattetid både kallt och fuktigt.
Längs ena långsidan på huset fanns en "altan" med en väggfast bänk och dito bord. På altanen fanns också en liten kökshörna med gasolspis där man lagade mat och diskade. Färsk mat placerades i en plåtklädd grop i marken med lock som kunde fällas upp. Jag minns att det höll sig kallt i plåtgropen. Allt skulle ju släpas från stan - mat, gas och alla andra förnödenheter. Vatten hämtades i en pump ganska långt från hyddan. Det fanns ett café och kiosk på ön där vissa saker kunde inhandlas.
Livet levdes spartanskt och enkelt. Karin och jag umgicks ofta med en jämnårig kille som hette Rolf. Han hade båt och i den åkte vi till Bönan eller Furuvik på dans - om det inte var logdans på Limön i logen vid caféet. Karin och jag var trots det enkla livet mycket noga med utseendet och vi var speciellt noga med att måla eyeliner på ögonlocken. Jag minns när vi kom hem från dans, hur ljust det var och hur vi studsade hem på de mjuka stigarna. Nattviolerna doftade starkt. Vi avslutade kvällen med att gå ner till stranden och försökte tvätta bort ögonsminket med kallt havsvatten allt medan Eggegrunds fyr blinkade i fjärran mot oss.
Det var i och med skolavslutningen som folk flyttade ut till hyddorna. Alla kände varandra och vad jag minns så var det många från Brynäs som hade hydda. På ett ställe låg hyddorna väldigt tätt och där var det alltid rop och skratt när man passerade efter att ha hämtat vatten ur pumpen. I många hyddor var det mycket pyntat med blommor och trädgårdsmöbler. Min kompis Karin visste vad alla hette.
Senast jag var på Limön var 1975 och jag kan föreställa mig att mycket har förändrats sedan dess. /Ann-Marie Björk

Fyll gärna på med egna minnen från Limön i kommentarsfältet!

Kulturhistoria i naturreservat

På lördag, 3/9, invigs T-uddens naturreservat på Brynäs i Gävle. På platsen stod tidigare Brynäs herrgård och Villa Rettig. Historien om dessa byggnader och människorna som bebott dem kan du ta del av på skyltar som länsmuseet tagit fram till platsen. Vid invigningen på lördag kommer också Ann Nilsén från länsmuseet att leda en kulturvandring i området kl. 13.45 och 15.00. Välkomna!