När vi började prata om vår nya serie om barnböcker här på bloggen tänkte jag omedelbart på de två böckerna “Herr Bohm och sillen” och “Nisse går till posten”. Gemensamt för böckerna är dess illustratör, f a n t a s t i s k a Olof Landström. Den förstnämna boken är skriven av Peter Cohen och den andra av Lena Landström.
Båda de här böckerna har jag införskaffat i ung vuxen ålder, då barnböckernas tid sedan länge var förbi för mig, samtidigt som tanken om eventuella egna barn kändes väldigt avlägsen. Det var berättelserna i sig, men framförallt illustrationerna, som grep tag i mig.
Landströms illustrationer andas ofta dåtid, en dåtid som inte var för allt för länge sedan. Jag tänker 1940-1950-tal. Det är min personliga favoritdåtid! För mig, eller personer som är äldre än vad jag är, känns miljöerna inte så avlägsna, men många småbarn kanske aldrig kommer att uppleva miljöer likt dessa.
Herr Bohm och sillen är en fin liten berättelse om “Herr Bohm, som inte alls är någon dum karl”, som ofta brukar fundera över livets mysterier. Han lever ensam i en lägenhet i stan. I boken får vi följa Herr Bohm när han utreder om en fisk kan leva på land, om man bara vänjer den vid det lite försiktigt. Steg för steg.
Det är en fin berättelse om en person som är ensam, vilket i sig går mot dagens norm om att ha många kompisar och ett rikt socialt liv. Men berättelsen väcker många tankar, k a n man verkligen träna en fisk till att leva på land och bli tam?
Nisse går till posten handlar om Nisse, som en dag får en avi med posten om att ett paket från morbror Bengt finns att hämta på posten. I bokens första sida visar Nisses mamma upp avin. De står i hallen, posten har nyligen dimpt ner genom brevinkastet i dörren. De här brevinkasten som blir ovanligare och ovanligare allt eftersom äldre lägenhetsdörrar byts ut. I samband med att lägenheterna får nya ytterdörrar, så kallade säkerhetsdörrar, flyttas ofta brevlådorna ner till trapphusens entréhall. Något som till och med är ett krav när husen är högre än tre våningar, om jag inte minns fel.
Vi får följa Nisse och hans vänner på vägen till posten, och då menar jag dåtidens riktiga postkontor, inte till något Konsum med postfunktion! Ingen vuxen är med, de går genom staden alldeles själva, något som idag är otänkbart för de flesta föräldrar med små barn.
Senast för någon dag sedan frågade min femåring mig varför vår toalettdörr inte har ett riktigt lås, som det brukar se ut i badrum. Vi bor i ett hus byggt under slutet av 1930-talet och vår badrumsdörr har ett vanligt dörrtrycke samt en nyckel att låsa med. Nisse och hans mamma måste bo i ett hus från ungefär samma tid, tänker jag. I paketet från morbror Bengt ryms en jordglob, “med sladd!” och på den sista bilden kan man se hur Nisse, hans mamma och alla Nisses vänner har knökat in sig i en mörk garderob för att se globen lysa. Garderobsdörren ser precis ut som våra garderobsdörrar hemma och nästan som vår badrumsdörr, förutom trycket. Tredelad spegelindelning och så en nyckel.
Även om de här barnböckerna inte har sin handling kring hus och kulturmiljöer, rymmer illustrationerna ändå mycket kultur- och inredningshistoria. Sånt som man som vuxen kan känna igen sig i och berätta vidare om för barnet man läser för!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar