I Sverige är historieforskning en folkrörelse. Hundratusentals svenskar forskar i dag om sin egen och andras historia, en siffra som knappast har någon motsvarighet i världen. Att vi kan göra det beror på den unika svenska folkbokföringen, som ända sedan 1600-talet har följt varje medborgare från vaggan till graven. Men nu hotas det svenska forskarundret. Enligt flera källor förbereder Finansdepartementet ett förslag som går ut på att folkbokföringen i framtiden ska ske med utgångspunkt från kommun och fastighet, två enheter som i dagens samhälle utsätts för allt snabbare förändringar.
Folkbokföringsutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 2009:75) i stället att folkbokföringen ska ske i historiskt stabila distrikt med utgångspunkt i den gamla sockenindelningen, en indelning med rötter i tidig medeltid. Trots att nästan alla remissinstanser har hyllat förslaget verkar det nu som om en annan modell förbereds. 22 professorer, akademiledamöter och ledare för idella organisationer protesterar i dag i en väl underbyggd debattartikel i Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ny-folkbokforing-raserar-kulturarv_7209232.svd.
Det som ligger i stöpsleven är inte bara statistik och akademisk historieforskning. Mest av allt är det folkets historia som hotas. Det släkt- och hembygdsforskare ägnar sig åt är samhällets minsta byggstenar, en nödvändig grundforskning som aldrig skulle kunna finansieras genom högskolor och universitet. Bara genom ideella insatser kan det enskilda människödet göras synligt. Allt detta kan nu stoppas genom en folkbokföring som på några generationers sikt gör det historiska materialet oåtkomligt. Folkbokföringsfrågan är ytterst en demokratifråga. Vad det handlar om är att ge den lilla människan möjlighet att göra sin röst hörd i historien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar