Barnböckernas hus och kulturmiljöer: “Herr Bohm och sillen” och “Nisse går till posten”

När vi började prata om vår nya serie om barnböcker här på bloggen tänkte jag omedelbart på de två böckerna “Herr Bohm och sillen” och “Nisse går till posten”. Gemensamt för böckerna är dess illustratör,  f a n t a s t i s k a Olof Landström. Den förstnämna boken är skriven av Peter Cohen och den andra av Lena Landström.

Båda de här böckerna har jag införskaffat i ung vuxen ålder, då barnböckernas tid sedan länge var förbi för mig, samtidigt som tanken om eventuella egna barn kändes väldigt avlägsen. Det var berättelserna i sig, men framförallt illustrationerna, som grep tag i mig.

Landströms illustrationer andas ofta dåtid, en dåtid som inte var för allt för länge sedan. Jag tänker 1940-1950-tal. Det är min personliga favoritdåtid! För mig, eller personer som är äldre än vad jag är, känns miljöerna inte så avlägsna, men många småbarn kanske aldrig kommer att uppleva miljöer likt dessa.

Herr Bohm och sillen är en fin liten berättelse om “Herr Bohm, som inte alls är någon dum karl”, som ofta brukar fundera över livets mysterier. Han lever ensam i en lägenhet i stan. I boken får vi följa Herr Bohm när han utreder om en fisk kan leva på land, om man bara vänjer den vid det lite försiktigt. Steg för steg.

Det är en fin berättelse om en person som är ensam, vilket i sig går mot dagens norm om att ha många kompisar och ett rikt socialt liv. Men berättelsen väcker många tankar, k a n man verkligen träna en fisk till att leva på land och bli tam?

Nisse går till posten handlar om Nisse, som en dag får en avi med posten om att ett paket från morbror Bengt finns att hämta på posten. I bokens första sida visar Nisses mamma upp avin. De står i hallen, posten har nyligen dimpt ner genom brevinkastet i dörren. De här brevinkasten som blir ovanligare och ovanligare allt eftersom äldre lägenhetsdörrar byts ut. I samband med att lägenheterna får nya ytterdörrar, så kallade säkerhetsdörrar, flyttas ofta brevlådorna ner till trapphusens entréhall. Något som till och med är ett krav när husen är högre än tre våningar, om jag inte minns fel.

Vi får följa Nisse och hans vänner på vägen till posten, och då menar jag dåtidens riktiga postkontor, inte till något Konsum med postfunktion! Ingen vuxen är med, de går genom staden alldeles själva, något som idag är otänkbart för de flesta föräldrar med små barn.

Senast för någon dag sedan frågade min femåring mig varför vår toalettdörr inte har ett riktigt lås, som det brukar se ut i badrum. Vi bor i ett hus byggt under slutet av 1930-talet och vår badrumsdörr har ett vanligt dörrtrycke samt en nyckel att låsa med. Nisse och hans mamma måste bo i ett hus från ungefär samma tid, tänker jag. I paketet från morbror Bengt ryms en jordglob, “med sladd!” och på den sista bilden kan man se hur Nisse, hans mamma och alla Nisses vänner har knökat in sig i en mörk garderob för att se globen lysa. Garderobsdörren ser precis ut som våra garderobsdörrar hemma och nästan som vår badrumsdörr, förutom trycket. Tredelad spegelindelning och så en nyckel.

Även om de här barnböckerna inte har sin handling kring hus och kulturmiljöer, rymmer illustrationerna ändå mycket kultur- och inredningshistoria. Sånt som man som vuxen kan känna igen sig i och berätta vidare om för barnet man läser för!

Barnböckernas hus och kulturmiljöer: "Rasmus Nalle på landet"

Dagens barnbok som handlar om hus är egentligen ingen vanlig bok utan har mer karaktären av ett seriealbum. I den danska serieboken "Rasmus Nalle" får vi följa vännerna björnen Rasmus, pingvinen Pingo, pelikanen Pelle och den piprökande lugne sjömannen Sälle till en rad olika platser i världen. Under de senaste årtiondet har Rasmus Nalle även kommit som tecknad film, men när jag var mindre fanns han bara i bokform, i drygt 30 häften med mjuka pärmar, som jag tyckte mycket om att läsa. De jag inte hade själv lånade jag ofta på biblioteket.

I  häfte nr 9, Rasmus Nalle på landet, får vi som titeln anger följa de fyra vännerna till en gård på landet. När jag nu efter drygt 30 år tar del av denna seriebok igen, ser jag att den faktiskt handlar en hel del om svårigheterna att bygga om- och till ett bostadshus, något som jag givetvis inte reflekterade särskilt mycket om när jag läste den. Pelle, Rasmus och Pingo får syn på det traditionella bostadshuset med sitt halmtak och slås alla av att det är ett vackert hus. Här bor bland annat Gerhard Get och kon Lisa.

Vännerna bestämmer sig först för att försöka kamma och frisera till halmtaket, men ju mer de kammar desto mer åker halmen av taket och snart är takkonstruktionen frilagd. För att lösa situationen föreslår någon att ett alternativ vore att bygga på en våning till. Och ska det ändå byggas till skulle det inte då vara lämpligt med en veranda?

 

 

 

För att få tegelstenar att mura den nya våningen får de hjälp att riva en gammal taklös ruin. Stenarna fraktas till det gamla huset och påbyggnadsarbetet inleds. Takstolskonstruktionen rivs och stenarna sammanfogas märkligt nog med klister. Bygget fortgår utan ritningar och den veranda som vännerna trott sig bygga visar sig bli bättre som balkong. "Det är mycket roligare att bygga en veranda, än att sitta hemma" konstaterar Rasmus glatt. Påbyggnaden får slutligen ett helt platt funkisliknande tak och efter att taklagsfesten har hållits lämnar en av husets innevånare en kommentar om ombyggnaden: "-Jag är alldeles förbluffad över vad ni lyckats göra med huset, Nalle. Jag kan knappt känna igen det." Jag tror att de flesta byggnadsvårdsintresserade också skulle kunna instämma i denna kommentar...

Jag hoppas alla förstår att jag på inget vis vill skrämma bort någon som blivit intresserad av denna barnboksserie, som jag fortfarande uppskattar, utan jag tyckte mer att det var ett intressant och lite lustigt exempel på hur ett ombyggnadsprojekt kan beskrivas i en barnbok. Serierna om Rasmus nalle och hans vänner är skrivna och tecknade av Carla och Vilh. Hansen och utgivna på Carlsen bokförlag. Alla bilder i detta inlägg är hämtade ur boken Rasmus Nalle på landet, som utkom 1969, i detta fall i en upplaga från 1977.

Glasmosaik i massor i Gävle!

I slutet av förra veckan dokumenterade jag väggutsmyckningar av glasmosaik i sammanlagt 35 trappuppgångar i flerbostadsområdet Urbergsterrassen i Gävle. Det är det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna som äger fastigheterna där. Vardera konstverk är ungefär 8-10 kvm stor. Anledningen till denna spontana dokumentation var att jag tidigare i veckan fick en fråga från en kollega i Småland, som just håller på att färdigställa en skrift kring glasmosaiker från Kosta. I handlingar från Kosta kunde han se att en stor beställning på 3000 kvm (!) i början av 1960-talet hade gått till Gävle. Det är den näst största beställningen av glasmosaik som har utgått från Kosta, enligt vår kollega i Småland.  

Men inga adresser eller fastigheter finns noterade, som i övriga handlingar, bara två namn på arkitekter: Gustaf Lettström, Stockholm och Erik Larsson, Gävle. Samt “m fl”. Ganska snabbt fick vi fram att Lettström är arkitekten bakom området vid Urbergsterrassen, samt den intilliggande Tomaskyrkan. Erik Larsson var vid tiden stadsplanearkitekt i Gävle och några år in på 1960-talet blev han stadens stadsarkitekt. Den uppskattade ytan av glasmosaik på Urbergsterrassen är cirka 300 kvm, så uppenbarligen beställdes material till långt fler fastigheter, vilka dessa kan vara har vi inte närmare koll på i dagsläget. Men vi vet fler områden med glasmosaik, bland annat Kvarteret Vällinklockan på Brynäs, också det ett bostadsområde uppfört av Gavlegårdarna. Tiden för byggstart sammanfaller dessutom med byggstarten på Urbergsterrassen! Nästa vecka hoppas jag komma in i trappuppgångarna där!

Både Urbergsterrassen och Kvarteret Vällingklockan är omtyckta bostadsområden. Men få personer, förutom de som bor eller har bott i områdena, känner nog till vilka enorma skatter i form av dessa glasmosaiker, som finns i entréhallarna. Tänk vilken omsorg byggherren har lagt ner på dessa områden! Här finns konstnärlig utsmyckning av mycket hög kvalitet som jag ju önskar att fler än de som bor där skulle kunna få ta del av!

Så här kommer några av utsmyckningarna som jag fick det stora nöjet att dokumentera förra veckan!

Känner ni till områden med utsmyckningar i glasmosaik? Kommentera gärna här, eller maila mig på ulrika.olsson@xlm.se

Barnböckernas hus och kulturmiljöer: “William Morris bok”

Jag är långt ifrån ensam om att älska mönster skapade av William Morris. Morris, som föddes 1834 nära London, blev med tiden konstnär, formgivare och författare. Mest känd är han som formgivare av fantasifulla och organiskt mönstrade tyger och tapeter, av vilka många tillverkas än idag. Morris var verksam även inom flera andra områden, bland annat som arkitekt och som en av den brittiska socialiströrelsens grundare. Han var den engelska Arts and craft-rörelsens främsta förgrundsgestalt och i hans drömvärld levde människorna på hantverk och jordbruk i perfekt samklang med naturen. Personligen tycker jag att Morris formspråk passar bra i såväl äldre miljöer som mer moderna. Mönstren är tidlösa, samtidigt som de andas behaglig dåtid.

Ni förstår kanske hur glad jag blev när jag 2011 blev varse att det kommit en svensk översättning på boken “"William Morris bok”, ursprungligen publicerad i Frankrike året innan! Boken är skriven av Benjamin Lacombe och han berättar om Morris barndom på ett både poetiskt och personligt vis. Jag känner inte till Morris barndom närmare, men jag förmodar att det ligger en viss del sanning i bokens story.

Boken berättar om Morris barndom från det att han är 13 år och skickas till internatskolan Marlborough College för att studera till präst. Beslutet hade fattats av hans föräldrar och var inte något som han motsatte sig, då han verkligen tycker om att göra nytta. Men tiden på internatet blir till en början svår för Morris, som känner sig som en främling bland eleverna som varit där mycket längre än han själv. Tidigare har han levt med sina systrar och bröder som undervisades i hemmet av en informator, nu måste han bo ihop med alla dessa okända!

Morris vill göra intryck på sina nya bekantskaper. Han tillverkar saker av nästan ingenting, bygger en marionetteater av tändstickor och en drake av papper och trä. Han kan göra nästan vad som helst och hans fantasi tycks helt utan gränser. Han blir en fantastisk historieberättare och snabbt blir han mycket populär bland sina klasskamrater. Alla vill ha honom som vän och alla vill anförtro sig åt honom. Men själv har han ingen att anförtro sig åt.

Tiden han inte är i skolan tillbringar han i skolans fantastiska trädgård. Han är som förtrollad av dess skönhet och efter en tid  börjar han både skriva och teckna i sin röda bok, som han fick som sista gåva av sin far, innan han dog. För var dag som går fylls boken med dikter och teckningar…

William Morris bok är en mycket känslosam bok, om gemenskap och ensamhet, om auktoriteter och den lilla människan. Den kan låta svår för ett litet barn, men faktum är att min femåring älskar den! Kanske beror det en hel del på de makalösa illustrationerna, skapade helt i Morris anda av Agata Kawa. Det är en allt igenom vacker berättelse och bok, tycker jag. När vi för några veckor sedan beställde boken till museets faktarum, blev vi också varse att det finns en arbetshandledning till den, utgiven av Alvina förlag, som ligger bakom den svenska utgåvan. Handledningen, som finns att hämta hem från nätet, är verkligen gedigen. Och inspirerande!

“Handledningen till William Morris bok är förankrad i läroplanen för förskolan respektive aktuell årskurs i grundskolan. Enligt Läroplanen för förskolan (Lpfö-98 reviderad 2011) ska förskolan se till att barnen utvecklar:

- intresse för bilder, texter och olika medier samt sin förmåga att använda sig av, tolka och samtala om dessa.

-förmåga att ta hänsyn till och leva sig in i andra människors situation samt att vilja hjälpa andra.

sin förmåga att upptäcka, reflektera och ta ställning till olika etiska dilemman och livsfrågor i vardagen.

-sin skapande förmåga och sin förmåga att förmedla upplevelser, tankar och erfarenheter i många uttrycksformer som led, bild, rörelse, sång, musik, dans och drama.” osv, osv.

Personligen tycker jag att den här boken borde vara lika självklar på förskolorna som böckerna om Alfons Åberg, och lika självklar i skolbiblioteken som böckerna om Lasse Majas detektivbyrå!

Barnböckernas hus och kulturmiljöer: "Hus är gott sa Oskar"

Vår första barnbok i denna nya bloggserie är en bok som inte på minsta sätt gör anspråk att vara särskilt antikvarisk. Nej, tvärtom handlar den en hel del om riva och att förstöra byggnader och i centrum för förstörelsen står en liten pojke - Oskar. Man skulle kunna tro att Oskar är en helt vanlig liten pojke, men han vägrar äta vanlig mat, ja till och med godis och glass, vilken givetvis oroar hans föräldrar. En dag får Oskar följa med sin mamma i barnvagn till affären för att handla och då upptäcker de båda något: Oskar äter hus! Han har just tuggat i sig ett antal tegelstenar vid husknuten och tycker att det är jättegott!

Efter en noggrann undersökning hos läkaren konstateras att den lille pojken märkligt nog inte verkar ta någon skada av den märkliga kosten, så föräldrarna låter honom fortsätta äta byggnadsmaterial och byter ut en del av innehållet i sitt skafferi för att anpassa detta till Oskars matönskemål. Hur boken slutar är ju lite synd att avslöja här, men så mycket kan sägas att Oskar med tiden finner ett passande yrke och det är nästan så långt ifrån byggnadsantikvarie man kan komma!

När jag var liten gillade jag verkligen den här annorlunda barnboken som skrevs och illustrerades av Larserik Eriksson och gavs ut redan 1970 på Raben & Sjögrens förlag, men som sedan även har kommit i modernare utgåvor. Boken "Hus är gott sa Oskar" ingick som nr 55 i "Klumpe Dumpe Biblioteket" som innehöll en lång rad barnböcker utgivna på samma bokförlag.

Säga vad man vill om Oskar och hans minst sagt säregna kosthållning, men det här är en barnbok som gör att de unga läsarna kanske får upp ögonen för byggnader och att hus kan vara byggda av en rad olika material!

Nytt bloggtema: Barnböckernas hus och kulturmiljöer!

Idag inleder vi en helt ny rad av temainlägg här på bloggen, nämligen "Barnböckernas hus och kulturmiljöer". Hur många inlägg temat ska innehålla har vi ingen aning om ännu och det beror kanske även på vilken respons vi får från er bloggläsare, men lite mer om det i kommande inlägg.

På Länsmuseet har vi under senare tid pratat en hel del om barnböcker och om hur hus och kulturmiljöer skildras i dessa idag och när vi själva var yngre. En orsak till detta var bland annat den trevliga barnboken "Pelle och världsarvet" av Ann-Sofie Jeppsson och Jens Ahlbom som kom ut i våras och som på ett pedagogiskt och spännande sätt i bokform presenterar hälsingegårdar för barn. Att läsning för barn i unga år är viktigt för språkutveckling och lärande är väl de flesta överens om, men det är även betydelsefullt hur olika ämnen presenteras för barn för att deras nyfikenhet ska väckas och deras kunskap om tillvaron ska kunna växa.

Själv var jag på Bokmässan i Göteborg för någon vecka sedan och tittade då en del på nyutkomna barnböcker från stora och små förlag. Men vi har inte bara letat bland de nyutgivna titlarna i bokhandlarnas och förlagens barnavdelningar, utan vi har i ännu större utsträckning letat efter äldre barnböcker om dessa ämnen på loppisar, i barnkammare och inte minst i våra egna gömmor. Att göra en djupdykning bland sina egna barnböcker, som man inte sett på närmare 30 år, är lite som att göra en resa tillbaka i tiden. Vissa av barnböckerna känns inte alls särskilt bekanta, medan återseendet av andra är desto mer glädjande och gör att minnen och känslor från barndomen dyker upp på nytt.

Vi har inte alls några ambitioner att göra någon fullständig genomgång om hur hus och kulturmiljöer har skildrats i barnböckernas värld genom historien. Det vore ju ett forskningsämne för sig! Denna serie temainlägg får istället ses som våra personliga intryck av olika barnböcker som på skilda sätt berör dessa ämnen utan någon rangordning eller försök att placera böckerna i någon som helst kronologisk ordning. Följ med oss på en annorlunda spännande färd bland barnböckernas hus och kulturmiljöer!

Vandring på Brynäs

Imorgon håller jag en stadsvandring på Brynäs ihop med min arkeologikollega Bo Ulfhielm och Lo Lennartsson, landskapsarkitekt på Gävle kommun. Vi kommer att starta vid fiskargårdarna i Kvarteret Springer och sedan gå Brynäsgatan upp till Stenebergsparken.

Datum: 23 september

Tid: Klockan 18 (Vandringen beräknas ta cirka en timme)

Plats: Samling vid Kvarteret Springer.

Varmt välkomna!

Späckad vecka!

Nu i veckan bjuder vi på inte mindre än två programpunkter kring kulturmiljöer och byggnadsvård.

Imorgon kväll, tisdag 1 september, vandrar vi på Skogskyrkogården i Gävle, ihop med representanter från Svenska kyrkan. Vi kommer att berätta om begravningsplatsens uppkomst samt om några utvalda kvarter inom området. Extra spännande blir att vi kommer att få gå in i Skogskolumbariet, tidigare kallat Rosa kapellet. Byggnaden är samtida med Skogskyrkogården och uppfördes ursprungligen som just begravningskapell. Sedan 2012 har den en ny funktion som kolumbarium, en begravningsform som blir allt mer vanlig i Sverige.

Vi kommer också att få en visning av kapellen vid Skogsljus, den arkitektoniskt väldigt spännande byggnaden som stod klar 1960. I den ryms inte bara kapell, utan även krematoriet, där vi avslutar vandringen med en guidad tur av personalen.

Samling vid Skogskolumbariet klockan 18.30.

……………………………………………………………………………………………………………….

På onsdag kväll, 2 september, kommer jag och Adde Andersson, hantverkare vid Holmgren Bygg AB, att berätta om de arbeten som just nu sker på två av 1700-talstorpen vid Tolvfors bruk. Arbetena är koncentrerade till takomläggning och skorstensrenovering. Det här projektet föregicks av en antikvarisk förundersökning som vi genomförde under hösten 2014. Gävle slöjdare, som äger torpen, sökte därefter och blev beviljade så kallat byggnadsvårdsbidrag från länsstyrelsen. Vi kommer att visa och berätta kring de aktuella arbetena men också att prata om byggnadsvård i stort. Och så ska vi försöka svara på era frågor så gott vi kan!

Gävle slöjdare kommer att ha fika till försäljning! Torpen ligger på Lövudden vid Tolvfors bruk. Samling klockan 18.00.

Båda programpunkterna är kostnadsfria! Varmt välkomna!

Dags för nya vandringar!

  Imorgon, tisdag den 25 augusti, är det dags för den första, i raden av tre vandringar, som vi kommer att hålla under de närmaste veckorna.

Imorgon vandrar vi på Gamla kyrkogården i Gävle. På uppdrag av Svenska kyrkan i Gävle har vi skrivit en rad skyltar, både hit och till Skogskyrkogården och Bomhus kyrkogård, och det är i spåren av skyltarna vi kommer att röra oss.

Med oss kommer vi också ha representanter från Svenska kyrkan samt ättlingar till familjerna Efstrand och Elfbrink, som lät uppföra Elfbrinkska gravkoret under början av 1840-talet.

Vi ges chansen att gå in i både Elfbrinkska och Enneska gravkoren och även dess kapell. Missa inte detta tillfälle, jag tror själv att det kommer att bli en spännande vandring!

Samling vid entrén in till kyrkogården från Agnes von Krusenstiernas allé, klockan 18.30. Vandringen är gratis!

Hjärtligt välkomna att följa med!

Vandring två sker tisdagen den 1 september och den tredje vandringen onsdagen den 23 september.

Ljusdals i järnvägens spår

Augusti 1915. Vi befinner oss mitt under 1:a världskriget. Trots det svåra världsläget fortsätter uppbyggnaden och planeringen av städer och samhällen i Sverige. I stationssamhället Ljusdal är detta särskilt tydligt. Orten har nyligen blivit upphöjd till köping och samhället har behov att växa. Köpingens ryggrad utgörs av Norra stambanan kring vilket det nya stationssamhället har vuxit fram och Statens järnvägar är en betydelsefull arbetsplats med mängder av anställda. I stationens närhet finns godsmagasin, vagnverkstad, järnvägshotell, bostäder, överliggningsrum, posthus, vattenhästar (för påfyllning av ånglok) och godsmagasin. Bara lokstallarna i Ljusdal har 129 personer anställda!

Skulle du följa vilja kunna göra ett besök i detta framväxande stationssamhälle? På onsdag, 19 augusti kl. 18:00 har du chansen för då håller Anders Assis och Elisabet Sandqvist från Ljusdalsbygdens museum och jag en rundvandring med järnvägstema. Vi träffas vid Järnvägshotellets entré mitt i centrala Ljusdal och gör sedan en dramatiserad rundvandring under en dryg timme i anslutning till järnvägsområdet. Alla är varmt välkomna!