Barnböckernas hus och kulturmiljöer: "Pelle och världsarvet"

Nu har det blivit hög tid att presentera den barnbok som vi nämnde redan i det inledande barnboksinlägget, nämligen den i år utgivna "Pelle och världsarvet". Boken är skriven av Ann-Sofie Jeppsson och illustrerad av Jens Ahlbom. Historien kretsar kring hälsingegårdarna och Hälsinglands kulturhistoria. I centrum för berättelsen är Pelle, en pojke kanske i 10-12-årsåldern, som bor på Pelletorpet i byn Kalvhaga i Forsa socken. Pelle har massor av frågor om hur det var förr och får hjälp att börja ta reda på mer via internet, fotoalbum och olika personers minnen.

Var och en av Pelles frågor leder vidare till en ny episod med olika barn i händelsernas centrum. Vi får bland annat möta Erik som 1918 följer sin far till skogsbolagets kontor för att sälja skog, Egon som 1887 täljer dymlingar till den nya timrade vedboden och Elin, som får uppgift att gå med en korg med ägg till kalaskokerskan vid den stora bröllopsfesten år 1840. Det ska dock sägas att alla dessa episoder är uppdiktade, men de har sin grund i både tid och plats. En lite annorlunda berättarteknik är att historien börjar i nutid och sedan stegvis söker sig allt längre tillbaka i tiden. Parallellt med dessa episoder förklaras mängder av olika kulturhistoriska företeelser och teknikutvecklingen i korta beskrivningar och med färggranna illustrationer.

Boken innehåller ganska mycket text och passar nog bäst för barn som är lite äldre, kanske i 10-12 årsåldern. Genom att boken är uppdelad i en mängd kapitel behöver ju inte läsarna sträckläsa den för att få veta hur det går, utan det går bra att läsa den i etapper. Jag tycker att Pelle och världsarvet är en väldigt intresseväckande bok med mängder av fina illustrationer. Det är roligt av vi genom denna bok har fått en barnbok som berättar om Hälsinglands kulturhistoria och en del av världsarvsgårdarnas bakgrund.

Så avslutningsvis ett evenemangstips som vi gärna vill berätta om: Om du är i Gävle på söndag 8/11 får du inte missa Länsmuseets barnboksarrangemang mellan kl. 14:00-16:00 i vårt nya Faktarum i museibyggnaden. Där kan du få tips om barnböcker med koppling till historia och konst eller varför inte slå dig ner och höra en berättelse? Såväl barn som vuxna är givetvis lika välkomna till vårt barnboksarrangemang!

Alla illustrationer i detta blogginlägg är utförda av Jens Ahlbom och hämtade ur boken "Pelle och världsarvet". Texten som finns med på fotografierna är skriven av Ann-Sofie Jeppsson..

 

 

På upptäcksfärd mot mer glasmosaik!

I måndags cyklade jag och Arbetarbladets kulturredaktör Bodil Juggas upp till Brynäs för att titta på glasmosaiker i entréhallarna på Styrmansgatan 44-52. Detta område är ritat av tre gävlearkitekter, nämligen stadsplanearkitekt Erik Larsson och arkitekterna Sten Dahlén och Kjell Kjellberg. Beslut om bygget togs 1961, det vill säga samma år som byggnationen av Urbergsterrassen drog igång. Fastighetsägare är Gavlegårdarna. Här finns fem trappuppgångar, alla fem utsmyckade med likadant mönster. Utsmyckningarna på Styrmansgatan håller inte riktigt lika hög konstnärlig klass de jag mötte på Urbergsterrassen för någon vecka sedan, men de här är ändå riktigt fina! Färgsättningen skiljer sig en del åt mellan trapphusen och mönstren är strikta. Vi slogs av vilket fantastiskt material glasmosaik är. De här utsmyckningarna är alltså nästan 55 år och ytorna är i mint condition! Som ni kan se så sträcker sig utsmyckningen utanför portarna också, vilka i sig är otroligt fina med lackat trä och stort fönsterparti.

Efter att ha besökt de fem husen på Styrmansgatan blev vi nyfikna på punkthusen i kvarteren Tallen och Borgaren på Tallgatan och Jarlavägen. Och visst! Även här finns utsmyckningar av glasmosaik i trapphusen! Här är väggarna upp mot första våningen, samt väggarna ned mot källarvåningen, utsmyckade. Stora ytor med andra ord! Här är bitarna inte lagda i något speciellt mönster, utan väggarna består av en blandning av kulörer, olika i de fem trapphusen vi besökte. Det som ytterligare förstärkte snyggheten i dessa trapphus är hur fastighetsägaren (Gavlegårdarna) hittat passande kulörer till smidesdelarna i trappräckena. Det hade antagligen varit väldigt lätt att måla dessa delar i svart, men istället har Gavlegårdarna verkligen bemödat sig med att plocka upp passande kulörer från mosaikväggarna! Himla effektfullt! Detaljer som gör en byggnadsantikvarie riktigt glad!

När jag gör en uppskattning av ytorna i de trapphus jag hittills har fotograferat, uppgår de till omkring 800 kvm. Gävlebeställningen låg på 3000 kvm! Var finns de övriga utsmyckningarna?! Ytterligare information som jag fått från min smålandskollega sedan sist är att det i beställningen även låg 2000 kvm glasmosaik avsett till badrumsgolv. En äldre dam vi mötte i ett av trapphusen på Tallgatan igår, visade oss så vänligt sitt badrum, men nej, ingen mosaik här. Ytskikten andades 1990-tal. Men visst ligger det nära till hands att tänka sig att lägenheterna i de områden som jag dokumenterat ursprungligen haft badrumsgolv av glasmosaik?

Bor du i ett hus med entréhallar utsmyckade med glasmosaik, eller känner du till lägenheter som har, eller har haft, golv av glasmosaik i badrummen – kontakta mig eller lämna en kommentar till detta inlägg!

Barnböckernas hus och kulturmiljöer: "Runt omkring oss hemma"

När jag var mindre gillade jag böcker där man kunde se hus och båtar mm i genomskärning. Att betrakta ett hus på olika sätt som man annars aldrig kunde och därigenom förstå hur olika rum och utrymmen låg i förhållande till varandra. En barnbok av denna modell som jag hade när jag var mindre är den ursprungligen engelska bilderboken "Runt omkring oss hemma" skriven av Deborah Manley och Diane James och försedd med illustrationer av Moira och Colin Maclean utgiven 1976 i Sverige på förlaget Kärnan.

Boken är gjord så att den ska passa riktigt små barn som lär sig olika ord för första gången, barn som lär sig läsa och de lite äldre barnen som lär sig engelska, då ett stort antal ord står skriva både på svenska och engelska. Boken består inte alls av någon text utan av ett antal uppslag med olika teman och de valda uppslagen här är de som har allra mest anknytning till vårt bloggtema.

Jag tror det är viktigt att barnböcker väcker nyfikenhet och får barnen att tänka vidare. Att som i det här fallet få barn att förstå att hus kan se ut på väldigt många sätt och att hus som först kan kännas väldigt främmande samtidigt är hemma för någon annan. Att boken skrevs på 1970-talet framgår troligen både av inredning och personernas klädsel, men detta är ju också intressant så här snart 40 år senare.

Vet du förresten om att det är läslov nu? Ja, nästan i varje fall. Det finns nämligen en sammanslutning som kallas Läsrörelsen som består av en lång rad organisationer, bibliotek, föreningar, bokförlag och andra som har som målsättning att döpa om höstlovet till läslovet för att inspirera till läsning. Om de lyckas med denna ambition återstår att se, men det låter ju onekligen rätt trevligt med ett lov som man kan ägna just åt bokläsning. 

Barnböckernas hus och kulturmiljöer: “Herr Bohm och sillen” och “Nisse går till posten”

När vi började prata om vår nya serie om barnböcker här på bloggen tänkte jag omedelbart på de två böckerna “Herr Bohm och sillen” och “Nisse går till posten”. Gemensamt för böckerna är dess illustratör,  f a n t a s t i s k a Olof Landström. Den förstnämna boken är skriven av Peter Cohen och den andra av Lena Landström.

Båda de här böckerna har jag införskaffat i ung vuxen ålder, då barnböckernas tid sedan länge var förbi för mig, samtidigt som tanken om eventuella egna barn kändes väldigt avlägsen. Det var berättelserna i sig, men framförallt illustrationerna, som grep tag i mig.

Landströms illustrationer andas ofta dåtid, en dåtid som inte var för allt för länge sedan. Jag tänker 1940-1950-tal. Det är min personliga favoritdåtid! För mig, eller personer som är äldre än vad jag är, känns miljöerna inte så avlägsna, men många småbarn kanske aldrig kommer att uppleva miljöer likt dessa.

Herr Bohm och sillen är en fin liten berättelse om “Herr Bohm, som inte alls är någon dum karl”, som ofta brukar fundera över livets mysterier. Han lever ensam i en lägenhet i stan. I boken får vi följa Herr Bohm när han utreder om en fisk kan leva på land, om man bara vänjer den vid det lite försiktigt. Steg för steg.

Det är en fin berättelse om en person som är ensam, vilket i sig går mot dagens norm om att ha många kompisar och ett rikt socialt liv. Men berättelsen väcker många tankar, k a n man verkligen träna en fisk till att leva på land och bli tam?

Nisse går till posten handlar om Nisse, som en dag får en avi med posten om att ett paket från morbror Bengt finns att hämta på posten. I bokens första sida visar Nisses mamma upp avin. De står i hallen, posten har nyligen dimpt ner genom brevinkastet i dörren. De här brevinkasten som blir ovanligare och ovanligare allt eftersom äldre lägenhetsdörrar byts ut. I samband med att lägenheterna får nya ytterdörrar, så kallade säkerhetsdörrar, flyttas ofta brevlådorna ner till trapphusens entréhall. Något som till och med är ett krav när husen är högre än tre våningar, om jag inte minns fel.

Vi får följa Nisse och hans vänner på vägen till posten, och då menar jag dåtidens riktiga postkontor, inte till något Konsum med postfunktion! Ingen vuxen är med, de går genom staden alldeles själva, något som idag är otänkbart för de flesta föräldrar med små barn.

Senast för någon dag sedan frågade min femåring mig varför vår toalettdörr inte har ett riktigt lås, som det brukar se ut i badrum. Vi bor i ett hus byggt under slutet av 1930-talet och vår badrumsdörr har ett vanligt dörrtrycke samt en nyckel att låsa med. Nisse och hans mamma måste bo i ett hus från ungefär samma tid, tänker jag. I paketet från morbror Bengt ryms en jordglob, “med sladd!” och på den sista bilden kan man se hur Nisse, hans mamma och alla Nisses vänner har knökat in sig i en mörk garderob för att se globen lysa. Garderobsdörren ser precis ut som våra garderobsdörrar hemma och nästan som vår badrumsdörr, förutom trycket. Tredelad spegelindelning och så en nyckel.

Även om de här barnböckerna inte har sin handling kring hus och kulturmiljöer, rymmer illustrationerna ändå mycket kultur- och inredningshistoria. Sånt som man som vuxen kan känna igen sig i och berätta vidare om för barnet man läser för!

Barnböckernas hus och kulturmiljöer: "Rasmus Nalle på landet"

Dagens barnbok som handlar om hus är egentligen ingen vanlig bok utan har mer karaktären av ett seriealbum. I den danska serieboken "Rasmus Nalle" får vi följa vännerna björnen Rasmus, pingvinen Pingo, pelikanen Pelle och den piprökande lugne sjömannen Sälle till en rad olika platser i världen. Under de senaste årtiondet har Rasmus Nalle även kommit som tecknad film, men när jag var mindre fanns han bara i bokform, i drygt 30 häften med mjuka pärmar, som jag tyckte mycket om att läsa. De jag inte hade själv lånade jag ofta på biblioteket.

I  häfte nr 9, Rasmus Nalle på landet, får vi som titeln anger följa de fyra vännerna till en gård på landet. När jag nu efter drygt 30 år tar del av denna seriebok igen, ser jag att den faktiskt handlar en hel del om svårigheterna att bygga om- och till ett bostadshus, något som jag givetvis inte reflekterade särskilt mycket om när jag läste den. Pelle, Rasmus och Pingo får syn på det traditionella bostadshuset med sitt halmtak och slås alla av att det är ett vackert hus. Här bor bland annat Gerhard Get och kon Lisa.

Vännerna bestämmer sig först för att försöka kamma och frisera till halmtaket, men ju mer de kammar desto mer åker halmen av taket och snart är takkonstruktionen frilagd. För att lösa situationen föreslår någon att ett alternativ vore att bygga på en våning till. Och ska det ändå byggas till skulle det inte då vara lämpligt med en veranda?

 

 

 

För att få tegelstenar att mura den nya våningen får de hjälp att riva en gammal taklös ruin. Stenarna fraktas till det gamla huset och påbyggnadsarbetet inleds. Takstolskonstruktionen rivs och stenarna sammanfogas märkligt nog med klister. Bygget fortgår utan ritningar och den veranda som vännerna trott sig bygga visar sig bli bättre som balkong. "Det är mycket roligare att bygga en veranda, än att sitta hemma" konstaterar Rasmus glatt. Påbyggnaden får slutligen ett helt platt funkisliknande tak och efter att taklagsfesten har hållits lämnar en av husets innevånare en kommentar om ombyggnaden: "-Jag är alldeles förbluffad över vad ni lyckats göra med huset, Nalle. Jag kan knappt känna igen det." Jag tror att de flesta byggnadsvårdsintresserade också skulle kunna instämma i denna kommentar...

Jag hoppas alla förstår att jag på inget vis vill skrämma bort någon som blivit intresserad av denna barnboksserie, som jag fortfarande uppskattar, utan jag tyckte mer att det var ett intressant och lite lustigt exempel på hur ett ombyggnadsprojekt kan beskrivas i en barnbok. Serierna om Rasmus nalle och hans vänner är skrivna och tecknade av Carla och Vilh. Hansen och utgivna på Carlsen bokförlag. Alla bilder i detta inlägg är hämtade ur boken Rasmus Nalle på landet, som utkom 1969, i detta fall i en upplaga från 1977.

Glasmosaik i massor i Gävle!

I slutet av förra veckan dokumenterade jag väggutsmyckningar av glasmosaik i sammanlagt 35 trappuppgångar i flerbostadsområdet Urbergsterrassen i Gävle. Det är det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna som äger fastigheterna där. Vardera konstverk är ungefär 8-10 kvm stor. Anledningen till denna spontana dokumentation var att jag tidigare i veckan fick en fråga från en kollega i Småland, som just håller på att färdigställa en skrift kring glasmosaiker från Kosta. I handlingar från Kosta kunde han se att en stor beställning på 3000 kvm (!) i början av 1960-talet hade gått till Gävle. Det är den näst största beställningen av glasmosaik som har utgått från Kosta, enligt vår kollega i Småland.  

Men inga adresser eller fastigheter finns noterade, som i övriga handlingar, bara två namn på arkitekter: Gustaf Lettström, Stockholm och Erik Larsson, Gävle. Samt “m fl”. Ganska snabbt fick vi fram att Lettström är arkitekten bakom området vid Urbergsterrassen, samt den intilliggande Tomaskyrkan. Erik Larsson var vid tiden stadsplanearkitekt i Gävle och några år in på 1960-talet blev han stadens stadsarkitekt. Den uppskattade ytan av glasmosaik på Urbergsterrassen är cirka 300 kvm, så uppenbarligen beställdes material till långt fler fastigheter, vilka dessa kan vara har vi inte närmare koll på i dagsläget. Men vi vet fler områden med glasmosaik, bland annat Kvarteret Vällinklockan på Brynäs, också det ett bostadsområde uppfört av Gavlegårdarna. Tiden för byggstart sammanfaller dessutom med byggstarten på Urbergsterrassen! Nästa vecka hoppas jag komma in i trappuppgångarna där!

Både Urbergsterrassen och Kvarteret Vällingklockan är omtyckta bostadsområden. Men få personer, förutom de som bor eller har bott i områdena, känner nog till vilka enorma skatter i form av dessa glasmosaiker, som finns i entréhallarna. Tänk vilken omsorg byggherren har lagt ner på dessa områden! Här finns konstnärlig utsmyckning av mycket hög kvalitet som jag ju önskar att fler än de som bor där skulle kunna få ta del av!

Så här kommer några av utsmyckningarna som jag fick det stora nöjet att dokumentera förra veckan!

Känner ni till områden med utsmyckningar i glasmosaik? Kommentera gärna här, eller maila mig på ulrika.olsson@xlm.se