Byggnadsantikvarie - att leva som man lär? (Del 1)



Vårt hus fotograferat omkring 2006.

Det är lätt att ge råd åt andra, men hur lätt är det egentligen att leva som man lär? ”Man vill ju inte bo i ett museum” är en kommentar man ofta får när man som byggnadsantikvarie kommer ut för att titta på ett hus och ge råd om kommande renoveringar. Nä, det vill man ju inte! Man vill ju faktiskt bo modernt! Men samtidigt bevara husets karaktär och själ. Och då är ju frågan: var går gränsen mellan kulturhistorisk ”sanning” och estetik, och är den egentligen viktig? Måste alla spår sparas och begår man en synd om man raderar och lägger till? Det var frågor som vi kom att brottas med rent privat när vi köpte vårt hus för 7 år sedan, en villa från 1916 i ett villaområde ganska centralt i Gävle. Exteriört välbevarad, invändigt en stor, tidstypisk och faktiskt ganska högkvalitativ renovering utförd omkring 1950. Men så hade huset fått förfalla och det fanns varken användbart kök, badrum, vatten, avlopp eller el. Allt måste bytas och ytskikten var både slitna och fuktskadade – inget att spara. Lätt på ett sätt, men svårt på ett annat. Och bråttom var det, för vi skulle ju flytta in och behövde åtminstone vatten och avlopp.

Vi började med att försöka ringa in husets karaktär genom att kartlägga vad det hade gått igenom. Vi kunde ganska snabbt konstatera att hela interiören var starkt präglad av 1950-talets renovering men på övervåningen fanns åtminstone planlösning med golv och innerdörrar kvar från ursprungstiden. Allt annat var borta. Men här och var fanns spår, som ett originalfoder, en gammal diskbänk, lite tapetrester, målad pärlspont osv. Och vi var lite sugna på att åtminstone någon del av huset skulle få andas 1910-tal igen. Efter pusslande med alla gamla spår och efter analys av skicket på det som fanns kvar bestämde vi oss för att bevara karaktären från 1950-talet på bottenvåningen, men försöka återskapa 1910-talet på övervåningen. Renoveringen baserade sig på de fragment vi kunde hitta och ledorden blev kvalitet, tidsanda och just – smak. Summa summarum har vi fått ett hus som känns tidstypiskt och väldigt härligt och som man nog lätt kan tro är ursprungligt. Men som egentligen är en mix av fakta balanserade med tycke och smak. Så blev den krassa verkligheten! Och det blev bra, tycker vi! Framöver kommer jag att skriva om vår renovering och olika problem vi funderat över och lösningar vi kommit fram till. Vi är långt ifrån klara, men har kommit en riktigt god bit på väg!


Bild på vårt hus då det var nybyggt, omkring 1917. Då med tvåfärgad fasad. Foto från Carl Larssonsamlingen på Länsmuseet Gävleborg. Sök i länsmuseets fotodatabas för fler äldre bilder! http://sofie.xlm.se/index.htm