onsdag 16 januari 2013

Ingen rök utan eld... Del 2




















Vintern 1932-1933 sågs en märklig konstruktion ta form ute på vattendraget Sillerboåns is i Tallåsen nordväst om Ljusdals tätort. På en plogad plan på isen ristades en över 25 meter lång ritning upp och långa smala stålbalkar lades ut på isen och passades samman med krysstag i en avancerad form under byggmästare Henrik Bergs ledning. Fyra likadana långsträckta delar tillverkades. Därefter märktes allt upp, monterades isär, lastades omsorgsfullt på lastbil och kördes iväg. Vad var det Tallåsenborna hade fått bevittna? En sällsam metod att bli av med överskottsenergi en långtråkig vinter? Ett försök till världsrekord i Mecanobyggande?

Nej då, det var bara Björnberget som skulle utrustas med ett nytt brandtorn!

En av tornets fyra hörnpunkter förankrad i en gjuten betongplint.




















Redan under 1700-talet var Björnberget, en knapp mil nordväst om Tallåsen, känt som en lämplig utkiksplats varifrån man kunde se "hela landet ned till havet". Detta gjorde berget ovanligt passande för brandövervakning och redan 1893 uppfördes ett trätorn på bergets topp, vilken är belägen 400 meter över havet. Tornet bemannades ursprungligen sju veckor och tre dagar per sommar och för detta erhöll brandvakten Anna Eriksson 50 kronor i ersättning. 1897 försågs brandtornet med en telefonledning och därmed blev det lättare att larma vid brandtillbud. 1929 eller 1930 blåste tornet ned i en storm och därefter uppfördes det nya tornet 1932-1933, vars ovanliga tillverkning jag inledningsvis försökt återge.



Det nya tornet är med sina 27 meter sannolikt ett av de högsta bevarade brandtornen i Gävleborgs län. Tornet är av en annorlunda modell än flertalet andra brandtorn här i länet med fykantig bas och en kur överst utan utvändig gång kring. Tornet har hela 6 vilplan, markplanet inräknat, mellan vilka raka trätrappor löper. Brandtornet var i bruk  för brandbevakning till mitten av 1950-talet då brandflyget infördes. Tornet togs då över av flygvapnet F4 i Östersund, men då de inte hade användning för tornet längre, tilltog förfallet och tornet hotades av rivning i början av 1990-talet. Genom Ljusdals fornminnes- och hembygdsförening och ett antal intresserade personer räddades brandtornet genom en stor renovering 1993 som bland annat bekostades med medel från länsarbetsnämnden. Länsmuseet Gävleborg deltog som antikvarisk kontrollant. Tornet ägs idag av Ljusdals kommun.

 
Från tornet hade brandvakten en milsvid utsikt i alla väderstreck.
 
 
 

















Tornet är en känd utsiktsplats i Ljusdalsbygden, men bilvägen slutar ungefär 700 meter från tornet. Därifrån leder en delvis kraftigt sluttande gångstig upp till bergets topp. Vid det besök jag gjorde vid tornet som finns förevigat på dessa foton gjorde även berget skäl för sitt namn då det låg björnspillning mitt på gångstigen! Någon björn såg vi som tur var aldrig till. Ett besök i Björnbergstornet är med eller utan björnmöte en minnesvärd upplevelse och tack vare trapporna är tornet relativt lätt att klättra upp i. Passa på att besöka Björnbergstornet, en ovanligt högrest 80-åring, du också om du har vägarna förbi Ljusdalstrakten en klar dag under sommarhalvåret!
 
Tidigare inlägg i denna miniserie om brandtorn i Gävleborg finner du HÄR. I nästa inlägg ska vi bege oss längre västerut till ett annorlunda brandtorn i landskapet Dalarna, men ändå stanna kvar i Gävleborgs län.

Inga kommentarer: