Ingela berättade om vägen till världsarvet, hur idén väcktes 1995 och hur det forskats, samarbetats och diskuterats kring hälsingegårdar sedan dess. Hur hälsingegårdarna blev världsarv har vi tidigare skrivit om HÄR.
Gunilla lyfte fram vikten av att inte göra en enda berättelse och möjligheten att använda världsarvet som verktyg till friktion. Med friktion menade hon att "pilla på såren som historien är full av". Några av frågorna hon ställde var: Vilka inkluderas och vilka exkluderas av ett världsarv? Hur ser den regionala bilden ut? Hur påverkar "sakraliseringen" av hälsingegårdarna vår mentala karta? Vad gör världsarvet med människorna i Hälsingland? Vad är autentiskt i gårdarna?
Många i publiken ställde följdfrågor och flera vittnade om mycket positiva reaktioner på det nya världsarvet. Nu är en utmaning att fånga upp idéerna och involvera flera i möjligheterna med ett världsarv.
Hela debatten filmades och finns att se HÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar