Bild från artikel i Ljusdalsposten 2005-10-07. Foto: Gunnar Högberg, Ljusdalsposten. |
För att finna detta märkliga hus måste vi bege oss till nordvästra Hälsinglands milsvida skogsbygder, ja vi har till och med fått lämna Gävleborgs län för detta hus ligger i Jämtlands län, men alltså i den del som hör till landskapet Hälsingland. Mellan Ängersjö, som jag tidigare har berättat om HÄR på bloggen och byn Rullbo ligger den lilla skogsbyn Djupsjöberg. I början av 1900-talet bodde bland annat i denna by en man och en kvinna som 1909 fick en dotter. På en höjd i byn började mannen uppföra ett väldigt stort trähus till sin familj. Det var större än alla andra hus i byn och tre våningar högt. Under huset fanns en källare med valv av handslaget tegel och huset försågs med en påkostad öppen spis med ägarparets initialer på den gjutna järnhällen vid spisen. Men så hände något mycket tragiskt som totalt kom att förändra framtiden för denna familj...
År 1910 väntade kvinnan sitt andra barn, en dotter, som hon ensam födde hemma, men kvinnan förblödde efter förlossningen och hittades sedan död på den gård där de då bodde. Den nyfödda dottern överlevde dock och när fadern stod ensam med de två små flickorna kunde eller ville han inte längre fullfölja husbygget, vilket avstannade. Fönstren spikades för och de nytillverkade fönsterkarmarna fick ligga kvar inuti huset. Men flickorna fick inte heller behålla sin far särskilt länge i livet för 1919 skadades han svårt vid lossning av hö från en järnvägsvagn vid Fågelsjö station längs Inlandsbanan och en kort tid därefter avled även han.
Gården på sin höjd vid Djupsjöberg. Foto ur artikel i Ljusdalsposten 2005-10-07. Foto: Gunnar Högberg, Ljusdalsposten. |
Det stora trähuset på sin höjd i Djupsjöberg blev aldrig något tryggt hem åt en familj utan istället står det kvar än idag som en påminnelse om ett mycket tragiskt familjeöde för närmare 100 år sedan. Det kan tyckas som att det här är en historia som ligger väldigt långt tillbaka i tiden, men så är faktiskt inte fallet. Den äldsta dottern i familjen blev 102 år gammal och somnade in nu i fredags...
5 kommentarer:
Vilken fantastiskt sorglig historia.. Det är nåt otroligt faschinerande med ödehus, spännande att läsa om och kika på. Många gånger undrar jag (och säkert andra med mig) om man inte kan rädda vissa ödehus, eller iallafall ta vara på vackra detaljer såsom fönster, takpannor etc.? Det står ju så många vackra hus och förfaller i vårt land. Finns det nåt man kan göra egentligen?? Kunde inte byggnadsvårdsutbildningar kunna träna på ödehus?
Hej!
Det finns en hel del exempel på hus som har stått övergivna i decennier som sedan renoverats varsamt och blivit permanentbostäder igen. Det är dock viktigt att komma ihåg att även om byggnader verkar övergivna finns det ju oftast någon ägare till de flesta hus. Så länge taken är hela klarar sig ändå en byggnad relativt lång tid och håller man bara efter vegetation och ser till att inget trävirke ligger emot jorden går det ofta att förhindra en hel del skador. I väntan på att rätt person som skulle kunna ta hand om byggnaden ska dyka upp, så är det bäst om huset får behålla alla sina byggnadsdelar, som annars kan bli väldigt kostsamma att rekonstruera den dag någon bestämmer sig för att satsa på en renovering. Genom byggnadsvårdsutbildningar och byggnadsvårdsläger har en del tidigare övergivna hus kunnat renoveras, men det krävs ändå att det finns ett visst intresse även hos fastighetsägaren för ett fortsatt underhåll och bevarande för att det ska vara idé att satsa på en större upprustning. Något man kan göra är att dokumentera övergivna byggnader genom foton och samla in uppgifter i bygden, för ofta berättar dessa byggnader väldigt mycket om sin tid och de människor som en gång levde och bodde där.
Vilken vacker skildring över ett, som du skriver, tragiskt levnadsöde. Den äldsta systern hette Anna-Greta och var min farmor. År 2009, exakt 100 år senare, födde jag en dotter och samma år började min sambo resa ett ståtligt timmerhus till sin familj, i Härjedalen. Historien upprepade sig, men med ett lyckligt slut. Till min farmors stora glädje. På väggen i vår hall hänger ritningen till detta hus, inramad.
Hej Malin!
Vad roligt att du hittade fram till detta inlägg på vår blogg när texten berörde din egen släkts historia. Det måste även ha varit roligt för er att din farmor hann med att få uppleva att historien med ett stort husbygge upprepades, men denna gång med ett betydligt mer lyckosamt slut. Lycka till med huset i framtiden!
Hej Daniel och övriga. Mannen bakom det övergivna huset i Djupsjöberg hette Sven Svante Svensson. Han avled efter den tragiska olyckan, vid juletid 1919, 14 jan 1920 på Mora lasarett och begravdes utan anhörigas vetskap 24 jan. Begravningen skedde kollektivt i ”varvet” och graven märktes aldrig ut. Spanska sjukan härjade och det var bråttom att få folk, avlidna, i jorden. Endast en i dåvarande släkten har besökt graven, dottern Anna-Greta Widén 1993 vid 84 års ålder. (Kyrkogårdspersonal visade platsen.) Utöver henne, min mamma, är det bara jag, som då och sedan i senare tid, besökt graven och tillsammans med Mora kyrkogårdsförvaltning sett till att ett kors, vitt träkors, placerats på platsen under 2019. En skylt från Falu Emaljskyltsfabrik kommer att slutmonteras på korset 24 jan 2020. Efter 100 år, på dagen, får Svante Svensson äntligen sin grav utmärkt.
På skylten står:
Sven ”Svante” Svensson *28 januari 1871 Djupsjöberg +14 januari 1920 Avled i Mora efter arbetsplatsolycka i Fågelsjö. Här hastigt begravd under spanska sjukans härjningar.
Skicka en kommentar