onsdag 10 februari 2016

Barnböckernas hus och kulturmiljöer: "Ödetorpet" av Astrid Bergman Sucksdorff




Idag hälsar vi välkommen till vår första gästbloggare! Ni kommer i fortsättning ibland att träffa på andra personer som skriver om byggnadsvård eller byggnadshistoria på vår blogg. Dagens skribent är däremot ingen nykomling på vår blogg, utan vår tidigare kollega Elsa Röing, som var med under de första åren sedan vi startade bloggen 2010. Elsa jobbar numer som kommunantikvarie i Falun. Till vår blogg och till vårt barnbokstema om hus och kulturmiljöer har hon nu bidragit med ett personligt inlägg om hur en mycket speciell barnbok kom att sätta starka avtryck i hennes barndom och kanske även vara en anledning till olika val hon gjort långt senare i livet. Nu ord och bild till Elsa:
 



Om man tittar i backspegeln kan man ofta se saker och händelser som har bidragit till att forma ens liv. Inte alltid stora och omvälvande saker, utan ibland alldeles små och vardagliga. För mig var boken Ödetorpet av Astrid Bergman Sucksdorff, tillsammans med en extra-farmor som kunde omvandla vardagen till sagor och en studievägledare på universitetet, tre tydliga byggstenar som väckte min kärlek till gamla hus och som bidrog till mitt yrkesval som byggnadsantikvarie.

Boken handlar om Jens och Maria, som tillbringar sommarlovet hos farmor och farfar, i 1960-talets naturnära frihet. Två barn på upptäcksfärd i skogen. Smultron på ett strå, kojor i en klippskreva, ett rådjurskid i en glänta, kok-kaffe och limpsmörgås med prickig korv. De rör sig i ett odlingslandskap format av århundradens mödor, med sneda gärdsgårdar och hundkex på en äng. Och så plötsligt, i en glänta, ett ödetorp. Trött och eländigt, med trasiga fönster, flagnande färg och nedfallna takpannor, men med själen i behåll. Omgivet av spår från svunna tider: en gammal spade, ett rabarberstånd i trädgården, omkullvälta möbler och en gammal kaffepanna på vedspisen, solstrålar som letar sig in genom buckliga fönsterglas och solblekta gardiner - rester av det liv som tidigare levts där. Jens och Maria gör torpet fint, städar, lagar, sätter upp en gammal tavla. Och så en fin blombukett på bordet innan det är dags att äta den medhavda matsäcken och krypa ner i sovsäckarna för övernattning.
 

Boken inlånades om och om igen på Gubbängens bibliotek, söder om Stockholm, och av någon anledning blev jag trollbunden. Inte nog med att den luktade gott, det gör alla bra böcker, utan den förmedlade också en alldeles magisk känsla av att upptäcka ett gammalt fallfärdigt torp och med enkla medel förvandla det till något hemtrevligt och fint. Städa rent, samla ihop de gamla möblerna som fortfarande fanns kvar och ställa i ordning, lite blommor i en vas och så vips hade det lilla huset fått liv igen. Byggnadsvård i sin enklaste form, men oj vad det fick fantasin att flöda. Sånt där ville jag också göra!




Bilderna i inlägget är hämtade ur boken Ödetorpet" av Astrid Bergman Sucksdorff.


När jag blev vuxen återkom den där boken ständigt i tankarna. Saker man upplevde som 3-4-åring är inte alltid alldeles solklara. Hade den verkligen funnits, eller vad var det jag mindes egentligen? Tillslut fick jag hjälp av en duktig bibliotekarie, som hjälpte mig att leta fram den inte längre helt aktuella boken ur ett magasin, och jo! Den fanns! Nästan lika magisk som då, och med samma damm-torra doft. Nu står ett exemplar från antikvariatet i min egen bokhylla och barnen fingrar lite nyfiket på den. Vem vet, kanske kan den inspirera ytterligare en generation byggnadsvårdare…?!

/Elsa Röing
Till vardags kommunantikvarie, Falu kommun. 


1 kommentar:

Anders Wallfält sa...

Så spännande att finna ett övergivet hus !
En tidskappsel som andra bara har lämnat bakom sig för att ge sig av någonstans .
Det är fortfarande fascinerande att finna !
De fångas bra på bild i boken som jag inte har sett på decennier.
Minns 60talet när jag ser pojken i luggfrisyr med polisongklippning och hans fina lädersandaler med spännen på som många av oss pojkar hade vare sig vi ville eller ej, får mig att minnas vad jag gjorde under 60-70talet .
Gamla bilvrak,soptippar,nedlagda fabriker och ödehus var spännande att utforska redan då, och snorkeldykning ledde till vidare utforskningar även under vatten .
jag hade glömt bort den här boken med fina bilder och det var kul att återse den .
Jag tror nu att barn idag också skulle gilla den !

Anders.