GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

Så har det blivit jul och vi närmar oss slutet av 2017 - ett händelserikt år, där vi särskilt minns återöppnandet av länsmuseet i slutet av oktober efter den omfattande renoveringen och ombyggnaden av museibyggnaden.

Ur Länsmuseets omfattande bildsamlingar har vi valt ut två äldre foton till detta inlägg som får illustrera julfirande för ungefär 100 år sedan. Dels ett foto på en pojke i Torsåker och dels ett sällskap samlat för julfirande i Lenninge i Bollnäs, fotograferat av Erhard och Emil Nilsson, Bollnäs. Med dessa bilder vill vi önska alla våra bloggläsare En god jul och Ett riktigt Gott nytt år!

PS: Dessa och många fler av Länsmuseet Gävleborgs äldre foton kan du även hitta via sökmotorn Digitalt museum som du finner HÄR.

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 7

Erika ger oss en ny del i följetongen om gårdens Spjutängs från Torsåker, som håller på att byggas upp på en liten, liten ö i Ålands skärgård:

 

Stock för stock. Sommar efter sommar. Sakta men säkert. Den som lever får se... Hur det nu var, men mer och mer av huset tog form, lite för varje säsong.

 

Från försommarens ljusa nätter till augustis månklara. ”Bare dra på, bare stann inte”.

 

Första våningen började ta form och vi lekte med tanken att smacka på ett tak och göra oss en enplansvilla (som dröm var den vacker att få)...

 

Stora delar av våning ett var fin, men på baksidan av huset fick vi skarva i med nya stockar, vilket inte var optimalt då likvärdiga dimensioner inte stod att finna i våra trakter.

 

Men vädret och utsikten kunde man inte klaga på!

 

Ju fler stockvarv som byggdes på desto trixigare blev det att få dem på plats. Efter några tacksamma varv med kortare bitar - ibland för att halva stocken varit rutten och fått kapats och ibland på grund av många fönstergluggar - kom det tyngre sektioner där stockarna var i fullängd och otroligt tunga. Med stag och rep att förankra ena änden med under tiden den andra drogs upp gick det att lösa. Stor försiktighet fick iakttagas när stocken nådde krönet och skulle läggas på plats, så den inte fick för mycket fart och fortsatte över kanten in i grunden tillsammans med den som hade i uppgift att få stopp på den. 

 

Och kändes det lite vanskligt på våning ett så var det ännu mer spännande på våning två! Nedan kan man se hur mycket av stockarna som fått bytas. Lite som ett snyggt lapptäcke! Eller i alla fall ett lapptäcke...

 

Och varje år var det som om hösten kom som en överraskning! Skolan drog igång, väskorna packades, vatten och el stängdes av inför vintern. Skärgården blir plötsligt lugn och tyst och trots att man lovar att man ska komma ut redan till helgen, ja till alla helger faktiskt, så är det som en vilsam dimma lägger sig över en, där man går hemma i trädgården och har förträngt allt vad hårt kroppsarbete vill säga. En liten kopp kaffe i höstsolen är det tyngsta lyft man överväger att göra. För man vet – att innan nästa vår har kommit är man ändå där i tanken mer och mer för varje dag, med nya idéer och listiga lösningar på hur allt skulle kunna göras på ett ännu bättre sätt.

Jag avslutar med en bild på hur vi insåg att färjan strax skulle gå, mitt när det var som roligast, så den stocken hängde kvar tills vi återkom en helt annan årstid...

 

 



Stenmosaiker av konstnären Sture Wikström i Gävleborgs Sparbank, Nygatan 26

Jag har många gånger beundrat den väldiga väggreliefen i sten som finns i gatulokalen på Nygatan 26 i Gävle. Verket gör intryck genom både material, kulörer och motiv. Hela lokalen är spännande. Men vad har verket och lokalen för bakgrund? Författaren och lokalhistorikern Birgitta Lundblad kan historien. Över till Birgitta:

Fastigheten Sälen 1 som den ser ut idag. Foto: Ulrika Olsson, Länsmuseet Gävleborg

Genom fönstren på Nygatan 26, ursprungligen lokal för Gävleborgs Sparbank kan ett drygt 20 m långt konstverk ses. Flera frågor har kommit om detta konstverk, vilket föranlett en sammanfattning av bankens historia och uppgifter om väggreliefen av västervikskonstnären Sture Wikström.

Sparbankshuset vid Stortorget är verkligen ett riktigt bankpalats! Foto: Ingela Broström, Länsmuseet Gävleborg.

Gefle stads sparbank startade 1824 på initiativ av Per Ennes, som en av Sveriges första sparbanker. Lokalerna fanns då och fram till stadsbranden 1869 i Rådhuset. Efter några år i olika lokaler, bl a på Slottet, beslutade bankens styrelse att bygga ett eget hus vid Stortorget. I styrelsen ingick dåvarande stadsarkitekten Erik Alfred Hedin. Han fick uppdraget att ta fram programskiss och handlingar till en arkitekttävling och fick här sedan flera anmärkningsvärda roller − agerade som beställare, prisdomare samt byggherrens och stadens kontrollant. Arkitekterna Aron Johansson och Johan Laurentz, Stockholm, samt Fredrik Olaus Lindström, Gävle, inbjöds att delta i tävlingen. Aron Johansson inlämnade två förslag till bankbyggnad, varav ett godkändes av styrelsen. Han hade tidigare bl a ritat Riksbankshuset och Stockholms stads sparbank samt Riksdagshuset. Bankhuset vid torget i Gävle stod klart 1899.

Fastigheten Sälen 1 på Nygatan 26. Huset uppfördes 1870 och som revs 1959. Foto från 1959 ut Kommunarkivets samlingar.

Fastigheten Sälen 1, på Nygatan 26 inköptes 1952. Byggnaden, ritad av länsmurmästare N G Runer och uppförd 1870, revs 1959 för att ge plats för ett nybygge. Uppdraget att rita den nya bankbyggnaden gick till arkitekt Sten Dalén med eget arkitektkontor i Gävle och deltidsuppdrag som stadsarkitekt i Sandviken, Hofors, Storvik, Ockelbo och Valbo. En femvåningsbyggnad med en vinkelbyggnad i fyra våningar förutom bottenvåningar uppfördes. Till fasadbeklädnad valdes italiensk klyvmarmor. En tävling utlystes för dekoration av banklokalen och konstnären Sture Wikström utsågs till vinnare.

Konstnären Sture Wikström (1921−1993) var en målare och grafiker med studier vid Konstfackskolan i Stockholm, Ecole National Supericure des Beaux Arts i Paris, samt Konstnärsakademierna i Leningrad och Ravenna. Wikström har utfört ett stort antal offentliga utsmyckningar med monumentala mosaikarbeten på flera orter i landet, exempelvis i Västervik, Huskvarna, Kalmar, Borås, Jönköping, Linköping och Göteborg.

Stenmosaiken i Gävleborgs Sparbanks tidigare lokaler på Nygatan 26. Foto: Birgitta Lundblad.

Konstverket i Gävleborgs sparbank invigdes den 5 december 1961 och bestod av en 22 m lång mosaik, som initialt täckte hela den östra väggen. Den är murad av italiensk klyvmarmor med en ljus levande brottyta, som blev utgångspunkten för konstnärens arbete. Konstverket visar länets olika näringar med jordbruk, sjöfart, handel samt industri och är tillverkat av olika stenarter och glas. De olika kompositionerna bakades in i ”kakformar” av järnband, som tillverkades i ateljén på hemorten och sedan i sina olika delar skruvades fast i banklokalens vägg. Tekniken hade Wikström lärt av den norske konstnären Sigurd Winge. I samband med ombyggnader har delar av väggreliefen flyttats till två angränsande rum.

Till hjälp med alla arbeten hade Sture Wikström sin fru Ann-Marie Ekbom-Wikström, född 1925, också konstnär. Under arbetet med mosaiken i Gävle pågick en utställning med målningar hos Dal-Erik (Galleri Svarta katten).

Banken stannade kvar i lokalerna till 1978 då den flyttade till Gevaliapalatset, hörnet Nygatan/Kungsgatan, där den fortfarande finns. Ägarbilden har dock sedan dess avsevärt förändrats, och banken har genom åren haft ett flertal namn. Sedan 2006 heter den Swedbank.

Sälen 1 såldes 1979 till Hyresgästernas Riksförbund och har sedan genomgått flera om- och tillbyggnader, bl a utbyte av fasadmaterial, som inte hållit för påfrestningar. Ägare sedan 2003 är Svedinger Fastigheter AB.

Två av väggdekorationerna vid entrépartier på Jernvallskolan i Sandviken. Foto: Bosse Hedblom.

I Gästrikland finns ytterligare fyra konstverk av Sture Wikström, varav tre 45 kvadratmeter stora väggdekorationer ovanför ingångar vid Jernvallsskolan i Sandviken, 1965.

Väggdekoration i entrén i Hofors sjukhus. Fotografen är okänd, bilden är lånad från boken "Sture Wikström: Hans konst och gärning" skriven av Ann-Marie Wikström år 2000.

En hel väggdekoration med stenmosaik finns dessutom i Hofors sjukhus entré (nuvarande Hesselgrenska äldreboendet), donerad 1970 av SKF i anslutning till husets invigning. Priset för konstverket utgjorde 12 000 kr.

Referenser:

Samtal 2016 med Ann-Marie Ekbom-Wikström och arkitekten Gunnar Gustafsson

Samtal med Kulturförvaltningen, Region Gävleborg

Gävle kommun, Lantmäterienheten: Utdrag ur fastighetsregister

Lantmäteriet: Fastighetsregister

Wikström, Ann-Marie, 2000: Sture Wikström – Hans konst och gärning. Västervik

Tidningsartiklar

Mer byggnadsvård och god fortsättning!

God fortsättning till er alla! Ni vet väl att länsmuseet finns på Instagram också? Där heter vi @lansmuseetgavleborg. På Instagram visar vi mycket från vår byggnadsvårdsverksamhet, men självklart även från kulturmiljövården i stort. Här ges också inblickar i museets arbete med samlingarna och utställningsbyggen.

Så här ser sammanställningen över museets nio mest gillade instagrambilder under 2016 ut. Ni som läser bloggen känner säkert igen både Villa Sjötorp och Spjutängs. Bilderna i hörnen längst ner är filmer, den till vänster visar när hovfotografen Carl Larssons reportagebil flyttades från våra magasin på Brynäs till museet, och bilden till höger är en film från de odlingar som vi anlade på museitomten under förra sommaren.

Följ oss gärna på Instagram!

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 6

Om konsten att vara efterklok

Våren 2008 arbetade vi med att få grunden klar medan stommen plockades ner i Torsåker. Förutom viss telefonkontakt med ombudet arbetade vi på varsitt håll. Vi hade en skiss över våningarna att utgå ifrån, vilken vi fått skickat till oss i väntan på den fullständiga planritningen. När planritningen väl dök upp – efter att huset var nere och vi hade grunden klar – visade det sig att husets yttermått hade ändrat! Man hade troligtvis inte tänkt på att ytterpanel bygger ut en smula jämfört med stommens mått. Inte heller hade man tänkt på att det kan upplevas som en viktig sak att informera den som bygger grunden om när det upptäcks. Nu hade vi alltså en grund som var 5 cm för bred på längden och hela 10 cm för bred på kortsidorna, då de korrekta måtten på stommen är 12,75*9,7. 

”Kan du vänligen definiera ordet exakt?”

Nere på åkrarna låg nu vårt timmer i stora högar. Vi hade innan köpet väldigt noga gått igenom hur huset skulle märkas upp och ”interiör pietetsfullt nedmonteras” som kontraktet är formulerat. Vidare skulle allt skadat virke ersättas samt intimras av säljaren – detta var en av de faktorer som avgjorde att vi valde att köpa just detta hus, samt att även betala en summa som vid den tiden låg på den högre sidan av skalan för den här typen av objekt. I klarspråk betydde detta alltså att när vi fick stommen så skulle det vara en helt frisk byggsats, tydligt uppmärkt och redo att plockas ihop. 

Ombudet hade vi träffat vid flera tillfällen, han kom till och med till Åland för att träffa oss och allt verkade mycket seriöst och bra. Han skulle enligt kontraktet även tillhandahålla en byggkran samt bistå vid uppmontering om vi så önskade, mot en ersättning. Förutom stockarna ingick allt annat som fönster, trappor, spisar, golv, dörrar, innertak samt lister – här får man dock vara medveten om att det alltid blir ett visst svinn och att man sällan får ut alla delar hela i så här pass gamla byggnader.

Vi började förstå att något inte stod rätt till redan på sommaren. Från att rapporterna låtit gälla att allt gick helt enligt tidsplanen, blev det nu en lång period av tystnad. Ombudet hade berättat att han skulle göra en resa och att arbetet utfördes av anställda under tiden. Efter en tid av tystnad ringde han upp och ville upprört att vi skulle föra över pengarna genast, så han kunde betala de anställda. Detta var inte vad kontraktet sade, och i den mån man som köpare kan påverka förloppet så skulle det ha varit här som vi borde ha stannat upp och tagit oss tiden att åka upp och titta hur det såg ut på plats. Det är lätt att vara efterklok, men med facit i hand så hade nog den här historien tagit en annan vändning för vår del om vi valt att göra det. Troligtvis hade berättelsen till och med slutat här.

Som tur var får man väl säga, för det är ju alltid synd att förstöra en bra historia, förde vi över pengarna istället. När sedan leveransen skulle ske och stockbilen åkte upp till Torsåker, väntade stora högar av virke utspritt över gården. Det stod snart klart att något friskt nyintimrat virke inte fanns, utan bara de i många fall delvis ruttna originalstockarna. Inte heller fanns fönstren där eller vindstrapporna. Golven och taken låg ute i en hög på marken och så även dörrar och de nedmonterade kakelugnarna i sina bananlådor. Som grädde på moset föll det samtidigt ett regn i form av en syndaflod över alltihopa. Då det fanns en färja att passa så var det dock bara att plocka med sig så mycket som gick, på den tid som fanns och gilla läget. 

För att muntra upp oss under vintern lyckades vi hitta en av de understa stockarna samt en relativt frisk golvvas som vi lade på plats i väntan på våren. I det läget hade vi verkligen ingen aning om hur det här projektet skulle genomföras.

Men det var bara att börja i någon ända, stock för stock - och behöver jag nu säga att det visade sig att majoriteten av stockarna inte var märkta? Och inte bara var de omärkta – de som faktiskt hade märkning visade sig vara felmärkta utan någon riktig logik. I början lade vi således en hel del arbete på att släpa runt fel stock på fel plats, men ganska snart insåg vi hur det stod till och fick börja lägga ett gigantiskt pussel i stället. Vi fick mäta olika sektioner av en stock för att hitta andra liknande. Vi fick vara mycket uppmärksamma på märken som kunde vara urtag för fönster, dörrar eller något annat. En del väggar hade varit lerklinade och således huggna för fäste, så de rummen fick man sortera skilt. Aldrig varken förr eller senare har huset tett sig så stort som den sommaren och vårt mantra för överlevnad var ”för varje stock vi får på plats så blir det en mindre i högen”.

Nu när marken torkat upp kunde man få med sig två stockar åt gången vid noggrann lastning -man får vara glad åt det lilla!

Golvvasarna flyttade vi runt hur många gånger som helst innan vi fick dem att passa. Vissa var i sämre skick än andra. Ett av de tillfällen jag minns tydligast kring dem, var den dagen då några särskilt svårplacerade golvvasar flyttats mellan olika platser under flera timmar – slagits fast med slägga för att sedan upptäcka att de var felplacerade och måste slås ur igen – men till sist hitta sin rätta plats. Då går en av mina hästar i ett obevakat ögonblick in i grunden, klättrar upp på ett litet berg mellan två golvvasar för att bättre kunna se vad vi grejar med och fastnar! Det var bara att slå ur den igen och för allas trevnad, och vissas överlevnad, avsluta arbetet för den dagen...

Detta var en ställning som intogs ganska många gånger per dag de första åren. Här ser man även tydligt hur grundens mått avviker från stommens.

Men vädret var fint den sommaren och många vackra utsikter fick vi från vår byggarbetsplats. Det var ingalunda roligt jämt, men då fick man muntra upp sig med en strategiskt placerad stol vi ett av de tänkta framtida fönstren, eller varför inte bygga en helt omotiverad mellanvägg för att få känslan av att det strax var dags för ett mellantak!

Sammanfattningsvis kan man säga att det inte blev som vi tänkt oss alla gånger, men vi har lärt oss så otroligt mycket mer om själva hantverket på det här sättet. De som gjorde stommen ursprungligen var otroligt skickliga – när man väl hittat rätt stock så var det sugpassning mellan dem. Däremot saknar jag verkligen de 28 fönstren med originalglas och tillhörande innerfönster, samt det vackra trappräcket och trappan mellan våningarna. Tänk att ha kvar de nötta stegen med märken efter fötter som gått upp och ner i över 150 år! Och kanske, kanske finns de kvar någonstans? Kanske finns det någon gammal lada eller källare dit de hamnade och glömdes bort. Kanske hamnade de hos någon annan som inte visste var de kom ifrån! Jag väljer att tro att det är så och att de dyker upp en dag och blir ännu en rolig pusselbit i denna bitvis lite osannolika historia!

 

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 5

Följande delar i följetongen om huset Spjutängs skrivs av Erika, vars familj köpte huset. Så, över till Erika:

Traktorerna körde stockarna upp över det berg där huset skall stå och vidare för förvaring på de gamla åkrarna på andra sidan berget. Då det inte finns några egentliga vägar fick vi försöka röja och fylla upp med grus och sten utifrån bästa förmåga för att marken skulle hålla för de tunga ekipagen. 

Högarna börjar växa och hjulspåren blir djupare och djupare.

När traktorerna gjort sitt och åkt hem igen lastade vi de sista, längsta stockarna direkt på pråmen och dessa lossades sedan med kran iland i strandkanten. I bakgrunden uppe på berget skall huset placeras.

Därefter återvände pråmen till Nagu och vi stod kvar med våra högar. Då kom också regnet och var precis så som regn i november är – iskallt, intensivt och genomträngande. Hjulspåren efter traktorerna förvandlades till leriga kratrar och det fordon vi hade till vårt förfogande var en fyrhjuling. Max två stockar i taget kunde vi dra de ca fyrahundra metrarna över berget och framför fyrhjulingen gick en svallvåg av lera. Både vi och stockarna var genomblöta och täckta av lera, men tillslut låg virket där det skulle och skyddat från eventuellt högvatten som skulle kunnat ha dragit med sig någon mellanvägg ut till havs eller så.

När detta var avklarat lämnade vi huset åt sitt öde över vintern och åkte hem och samlade krafter till våren då arbetet skulle dras igång på riktigt.

Tidigare samma år, medan vi var på Åland och huset var under nedplockning i Torsåker, hade vi börjat gjuta grunden. Vi hade några år tidigare gift oss och då önskat oss lecablock till bröllopspresent, även om det rätta huset då ännu inte dykt upp. Således hade vi nu material att börja jobba med och det hela kändes mycket spännande. Då grunden är murad på berg som är ojämnt fick vi bygga formar för att få ett plant underlag för lecablocken att stå på.

Klart för huset att komma! Vid lämplig lucka i schemat skall grunden rappas. Jag försökte i ett tidigt skede föreslå att vi skulle gräva fram stenblock ur marken och sedan försöka rulla dem på plats för att få en fin gammaldags stenfot, men märkligt nog var responsen på den idén tämligen ljummet från dem som skulle göra grovarbetet. När man väljer en plats som den vi gjorde får man ibland vara beredd på att få ge avkall på den lösning som hade varit den optimala ur byggnadsvårdshänseende och istället göra så gott man kan utifrån de förutsättningar man har.

Våren övergick till sommar och vi var mer än laddade för att huset skulle vara klart att hämta hem så vi skulle få köra igång med det projekt vi fantiserat och drömt om i så många år. Men det var också nu vi började få signaler om att något höll på att gå väldigt, väldigt fel borta i Torsåker.

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 4

I del tre skrev jag om husets nya ägare, Erika från Åland med familj. Här följer Erikas egen berättelse om huset:

För min del började mötet med gården Spjutängs vid en helt annan tid, på en helt annan plats och med ett helt annat första intryck. Jag och min familj bodde då på en liten ö, Sottunga, vilken är Finlands minsta kommun med ca 80 invånare. Jag hade en tomt på en ännu mycket mindre ö i kommunen, Finnö, en plats där främst lotsar hade bott sedan sent 1600-tal och där det vid den tiden fanns två fast boende- min mormor och morfar.

Vi hade en dröm om att även vi skulle kunna bo där året om med våra barn och djur och således började vi vår jakt på det ultimata huset. Att bygga ett hus på en plats där alla gårdar är gamla och miljön längs den gamla farleden är viktig att bevara, kräver viss eftertanke. Mina föräldrar hade på 80-talet flyttat ut en gammal skolbyggnad åt sig, så tanken att flytta ett gammalt hus har alltid funnits med. Vidare visste jag att det svåraste är transporterna av material – först över vattnet och sedan upp på land där det enda fordon som fanns var min morfars gamla Grålle. Det finns inte heller några egentliga vägar utan bara bredare stigar. Detta gjorde att det inte i första hand är storleken på huset som är problemet, så man kan lika bra ta ett större när man ändå tar sig an ett dylikt projekt.

Jag började alltså söka på Blocket efter en timmerstomme. Detta var slutet av 2007 och då var nedplockning av gamla hus ett inte lika vanligt fenomen som jag upplever att det är idag. Samtidigt skall man minnas att flyttning av hus ingalunda var ovanligt förr i värden – på Finnö finns ett hus som är flyttat några kilometer över land då det sägs att mamman i huset var rädd att barnen skulle drunkna då det stod så nära vattnet... I februari 2008 hittade jag vad jag sökt – en fantastisk bild av ett stort hus, inte alltför långt bort och där nedplockning ingick i priset – alla de kriterier vi var beroende av! Det var första gången vi såg Spjutängs.

Hur kan man inte älska detta?

Huset såldes av ett ombud som även skulle ombesörja nedplockningen. Jag ringde upp och vi gick noggrant igenom allt väsentligt – hur huset skulle märkas, vilka delar som skulle ingå samt tidsplanen för det hela. Allt lät mycket bra och vi åkte till Torsåker för att titta på huset. Psykologiskt nog fick vi först följa med hem till en man som ägde ett snarlikt hus i närheten, mycket pietetsfullt renoverat. Jag antar att vi var fast redan där. Det som mötte oss sedan var inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Med risk för att låta naiv hade jag inte förstått att bilden i annonsen var ca 100-år gammal...

”Eh, jaha... Hej...”

Som tidigare visats i bloggen var huset bitvis väldigt skadat. Vatten hade runnit genom taket och ut längs väggarna på flera ställen på husets långsidor. Gavlarna var däremot oskadade. Att stiga in där och känna historien svepa över en, se dessa vackra salar, alla färger, golvens otroligt breda plank och trappräckets vackra form var både andäktigt och hjärtskärande i sitt förfall. Det var helt enkelt en för stor utmaning för att motstå!

Ett nitiskt öga kunde ana några mindre skavanker.

Flera av originaltapeterna hade målats över med vit färg, tex så fanns inte den vackra tittskåpstapeten kvar längre.

Ombudet berättade att det fanns en annan familj som var intresserade av att flytta huset med sig till Tyskland och de stod före oss i kön, så vi skulle få invänta deras beslut innan affären var klar. Lyckligtvis tänkte de om och plötsligt fann vi oss mitt i vad som skulle bli ett projekt för resten av våra liv och troligtvis även helt överraskande våra barn och barnbarns.

Till sommaren lejde vi ett par stockbilar för att få hem huset och allt lastades av i hamnen på Sottunga. Folk gick typ man ur huse för att bevittna detta stolleprov, men alla hjälpte till med att lyfta och bära och ge goda råd där de flesta (läs samtliga) omfattade en dunk bensin och en tändsticka eller två...

”Ett vansinnigt projekt men alltid stimulerande när det händer något!”

Nu återstod bara att tänka ut hur vi skulle få alltihop över vattnet till Finnö. Efter ett tags letande hittade vi en man med en liten pråm i Nagu, i den finska skärgården. Bara resan till Sottunga tog 14 timmar, så halva kostnaden blev så att säga framkörningsavgiften. Otroligt duktig var han iallafall och tillsammans med några lokala inhyrda bönder, med god kontroll över sina traktorer, genomförde vi transporten under tre dagar i november 2008. Så fint väder vi hade då har jag varken förr eller senare upplevt i november!

”Låt oss inte möta Silja Europa.”

Lite drog vi efter egen båt. En försvårande omständighet var att vi måste korsa två farleder – men här hann vi ju hur bra som helst, något som var tur för min pappa som sitter längst bak på pråmen. Hoppas bara lasset klarar svallen också...

Bogserbåten knuffar pråmen på grund för att landgångarna ska ligga så stilla som möjligt och traktorn med lass inte skall falla i sjön. Nåja, det gick ju bra som sagt!

I land kom vi och härifrån var det bara att kavla upp armarna och börja bygga!

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 3

Jag kunde inte släppa huset. Varje gång jag hade vägarna förbi gården gick jag upp på tomten och fotade huset. De blev några foton genom åren, det sista taget våren 2007. Det hände inte så mycket med huset under de här åren, glädjande nog. Naturligtvis förbättrades inte skicket, men det såg heller inte ut att försämras i den takt man kanske skulle kunna vänta sig. Fotografierna hade jag uppnålade på anslagstavlor på mitt kontor under flera projektanställningar runt om i landet. Spjutängs var med mig i tankarna i både Jönköping och i Falun.

När jag for förbi gården sommaren 2008 var huset borta. - Jahaja, rivet då, tänkte jag med ett litet styng av sorg i hjärtat.

Idag är platsen igenvuxen, och vet man inte sedan tidigare att det funnits en gård där, är det rätt svårt att ana det idag.

Men! En ruggig novemberdag 2013 ringde telefonen. I andra änden av luren presenterade sig en Erika från Åland. Hon berättade för mig att hon och hennes familj hade köpt Spjutängs 2008, och att de nu var i färd med att bygga upp huset på en liten, liten ö i den Åländska skärgården! Sällan har väl ett samtal gjort mig så uppåt som detta! Vi pratade länge och väl och vi lovade varandra att vi skulle hålla kontakten. Men åren gick. Jag undrade ofta hur det gick med huset för Erika och hennes familj. I våras hittade vi så igen varandra och... nu vet jag hur det går...

I de följande inläggen kommer Erika själv att berätta om sin familjs resa tillsammans med huset från Torsåker! En resa som rymmer l i t e mer än en renovering av ett gammalt hus... Hennes första inlägg kommer på fredag.

Stay tuned!

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 2

I del ett berättade jag om hur det gick till när jag fick uppdraget att dokumentera gården Spjutängs i Torsåker. I inlägget berättade jag också lite om husets sentida historia och sista hyresgäst.

Nu ska ni få hänga med in i huset, så som det såg ut den sista maj 2005 då jag besökte gården.

Detta är farstun med en äldre färgsättning, blandad med tapeter från 1950-talet. Dörren till vänster leder in till den nedre salen och dörren till höger till en liten kammare på gaveln.

Köket, med inredning från cirka 1930-1940-talen. Svårt märkt efter sotelden som bröt ut där i början av 1990-talet. Täljstenskaminen som installerades på vedspisens plats efter sotelden hade troligen haft en annan placering i huset tidigare.

Nedre salen upptog nära på en tredjedel av bottenvåningen. Här fanns en öppen spis i avsaknad av omfattning. Den översta gröna tapeten är från 1880-talet. Vad gäller den undre tapeten har min kollega Ingela Broström, en av Sveriges främsta tapetkännare, kommit med intressant information inför inlägget. Hon berättade för mig att tapeten är tryckt av L.W. Norling i Jönköping. Det visste hon eftersom museet för ett antal år sedan hade fått in en ultramarinblå variant på rosarött genomfärgat papper, med Norlings tillverkarstämpel. Tapeten hade suttit i gården Ers-Lars i Åsbyggeby, den gård som flyttades till Kramforstrakten av Träakademien för ett antal år sedan. Den tapeten kan ni se här.

 

Den stenimiterande tapeten är tryckt på ett trämassehaltigt papper, en typ av papper som gör entré på tapetmarknaden kring 1860. All denna fakta pekar på att den undre tapeten var den allra tidigaste i rummet.

 

Överst syns trapploppet upp till övervåningen sedd från öppningen in till den nedre salen. De panelade väggarna hade flera olika kulörer, bland annat i kimrök. Väl uppe på övervåningen möttes jag av ett mycket tjusigt trappräcke. Faktiskt ett av de finaste jag skådat.

I den övre hallen fanns uppgången till den oinredda vinden.

Det här rummet på övervåningen hade ursprungligen sträckt sig över hela bredden på huset. Det måste ha varit en sal det också. Under sen tid, troligen under mitten av 1900-talet, hade rummet delats av på mitten med en vägg. På den ena sidan väggen fanns det här platsbyggda träskåpet med tjusigt krön, och på den andra sidan fanns en vitglaserad rund kakelugn med ett liknande krön. På golvet invid skåpet fanns en gjuten platta med inristningen "10 nov 1953". Kanske datumet hörde ihop med övrig omdaning av salen?

 

I rummet med träskåpet fanns flera synliga tapetlager. Underst, till höger invid dörromfattningen, syns den äldsta tapeten från cirka 1860-talet. Tapeten med blå blommönster på ofärgad botten är från cirka 1880-talet. Över den skymtar en beige stilig tapet i wienerjugend, cirka 1910-tal. Överst fanns den beigeblå historiserande tapeten från cirka 1940-1950- talet, sannolikt tillkommen då den ursprungliga stora salen delades av.

 

Det bäst bevarade rummet i hela huset var salen på övervåningen. (Och nu är vi uppe i t r e salar/stora rum!) Där pryddes väggarna av så kallade tittskåpstapeter, populära under 1860-talet. Tapeten är handtryckt och Ingela Broström berättade att den troligen hade tillverkats vid någon av de stora tapetfabrikerna i Frankrike. I den byggnadsminnesförklarade gården Erkas, bara någon kilometer från Spjutängs, finns en tapet med jaktmotiv i ultramarinblått som är snarlik den här grå. Ingela tror att den högst sannolikt trycktes vid samma franska fabrik som Spjutängstapeten. Troligen ritades de båda tapeterna till och med av samma mönstertecknare, enligt Ingela! (Ni hittar tapeten från Erkas på sidan 154 i Tapetboken, vilken är skriven av Ingela Broström och Elisabeth Stavenow Hidemark 2004).

 

Ytskikten som fanns bevarade i den här salen 2005 var alltså de ursprungliga från 1860-talet! Tänk om man finge resa tillbaka i tiden så att man fick vara med när de båda gårdsägarna beställde sina tapeter. Kände de rent av varandra? Varifrån hämtade de sin inspiration? Var det de själva som inredde sina gårdar eller anlitade de målare/tapetserare, precis som gårdsägarna i Hälsingland ofta gjorde?

Trädgården och uthusen, sedda från huvudbyggnaden. Ladugårdsbyggnaden hade tidigare haft en u-form, men mittdelen hade rivits, eller rivit sig själv... På gården fanns även en jordkällare. Vid mitt besök vippade några liljor, rester från den forna trädgården, i det höga gräset runt huset.

Gården inramades av en hög syrénhäck, det var knappt att huvudbyggnaden syntes från byvägen!

På den undre bilden syns utsikten från gården, ut över öppna landskap och gårdar i grannbyn.

Det kanske inte är helt lätt att förstå husets dåliga skick, utifrån fotografierna jag visar här. Det ser kanske inte s å illa ut. Men huset hade, som jag skrev i förra inlägget, mycket omfattande skador orsakade av eftersatt underhåll. Det fanns flera hål i taket, vilka gett stora skador på både takkonstruktionen och timmerstommen.Timret var inte bara murket, på vissa håll var det helt bortrötat! Rummet där Klingen hade bott har jag av någon slags hänsyn till hans ande valt att inte visa alls här. Lägg på detta till att det bott en m ä n g d katter i huset, och ni får en ungefärlig bild av husets skick...

Ägaren skulle riva huset, men berättade för mig att han ändå ville prova möjligheten till en försäljning först. Han hade en annons ute för nedmontering och flyttning av huset. Vanligtvis brukar jag inte ha svårt att se möjligheter i förfallna hus. Men här var det faktiskt svårt, förfallet hade gått så långt.

 

För första gången (i min då rätt unga karriär inom byggnadsvården) tänkte jag att en rivning vore det mest rimliga...