Birgitta Lundblad är död

Foto från boksläppet av Värmande och vackert. Eldstäder och tillverkare i Gästrikland och Hälsingland, 2011. Foto: Daniel Olsson.

Lokalhistorikern och författaren Birgitta Lundblad har gått ur tiden efter en tids sjukdom. Hon blev 82 år.

Det är tack vare Birgittas gedigna forskning, som flera gånger mynnat ut i böcker, som vi idag kan ta del av flera olika delar i Gävles  - och hela länets - kultur- och bebyggelsehistoria. En av hennes böcker som är ovärderlig i arbetet som byggnadsantikvarie är boken om Gävles stadsarkitekt Erik Alfred Hedin, som Birgitta skrev ihop med sin bror Lars Lindh. Boken kom ut 2007. Ofta tycktes ett forskningsämne leda vidare till ett annat. Birgitta fördjupade sig i allt från  bebyggelse- och arkitekturhistoria till lokala industriers historia och konsthantverk och dess formgivare. För sina kulturhistoriska gärningar har Birgitta belönats med både Gästriklands Kulturhistoriska Förenings stipendium och Hedvig Ulfsparres minnesgåva. 

Inte sällan hörde Birgitta av sig till oss på museet för att bolla aktuella frågor, inte minst kring allas våra gemensamma kulturmiljöer. Med ett brinnande engagemang vågade Birgitta ifrågasätta ovarsamma renoveringar och exploateringar i bevarandevärda områden. Det är sådant man kan - och bör - göra när man besitter en sådan djup kunskap i frågorna som Birgitta gjorde. Detta tack vare mångårig forskning.

Ni hittar även några inlägg här på bloggen, från då Birgitta var vår gästbloggare. Ni hittar inläggen under etiketten "Gästbloggare" här i högermarginalen på bloggen.

Birgittas senaste forskning har berört den äldre bebyggelsen utefter kustremsan Norrlandet i Gävle. Ett arbete som efter många år närmade sig ett avslut, då boken om Norrlandet allt mer tog form. Vi hoppas innerligt att boken kan slutställas, för med den forskningen kommer Birgitta att bidra med ännu en viktig pusselbit i 50 000-bitars pusslet "Gävles historia".

Birgitta själv får vila. Vi är många som kommer att sakna henne i Gävles kulturliv.

Till minne av en eldsjäl - Boerje Bohlin och Ersk-Matsgården

Boerje Bohlin i bakstugan på Ersk-Mats

Vissa kulturhistoriska gårdar blir starkt förknippade med särskilda personer, eldsjälar, som lägger ned enorma arbetsinsatser för att bevara och ta hand om de miljöer där de har engagerat sig. Igår nåddes vi av det tråkiga beskedet att en sådan eldsjäl har gått ur tiden - Boerje Bohlin i Bergsjö, en man som sedan årtionden tillbaka är starkt förknippad med den välbevarade visningsgården Ersk-Mats i Hassela i Nordanstigs kommun. Gården anlades i slutet av 1700-talet av ättlingar till de svedjefinnar som slog sig ned i dessa trakter strax före sekelskiftet 1600. Ända sedan 1980-talets början, då gården genomgick en omfattande renovering, har Boerje varit drivande i gårdens bevarande och den verksamhet som har bedrivits där.
 

Själv mötte jag Boerje för första gången för 18 år sedan, då jag som länsstyrelsepraktikant fick förmånen att fördjupa mig i en pågående byggnadsminnesutredning om gården. Den kunnige och historieintresserade Boerje delade gärna med sig av sina stora kunskaper om gårdens historia. Sedan dess har det blivit många uppdrag som antikvariskt medverkande för min del på gården när det har gjorts olika renoveringar och Boerje har så gott som alltid funnits där. I somras när två av gårdens byggnader fyllde 200 år berättade han än en gång om gården och dess innevånare för en stor åhörarskara som satt i solskenet ute på gårdsplanen. Så sent som i september i år när jag var dit stod han som vanligt i bakstugan flitigt kavlande för att förse andra med gårdens omtyckta tunnbröd och övriga bakverk. Tack Boerje för dina outtröttliga insatser för Ersk-Mats!

Boerje Bohlin håller föredrag om gården i juli 2018.

 

Branden i kårböleskogarna sommaren 2018 - en återblick

I Enskogen gick brandfronten alldeles intill byn.

Att bränder snabbt kan ödelägga värdefulla byggnader och miljöer är något vi har lyft fram vid flera tillfällen tidigare här på bloggen. Det går att göra en hel del för att försöka förebygga och hindra bränder i hus och hem, men när stora skogsområden tar eld krävs vanligtvis betydligt större insatser av samhället för att brandförloppet ska kunna stoppas. Råder det dessutom extrem torka kan skadeverkningarna bli enormt stora, något som blev tydligt inte minst i nordvästra Hälsingland sommaren 2018.

Vägen intill brandområdet vid Nötberget.

 

Lördagen den 14:e juli drog ett kraftigt åskväder in över nordvästra delarna av Hälsingland. Blixtnedslagen orsakade bränder på ett flertal håll och runt byn Kårböle i den nordvästra delen av Ljusdals kommun startade tre olika bränder. Sommarens torka bidrog i kombination med byiga vindar till en snabb brandspridning där elden stundtals spred sig okontrollerat i nästan alla riktningar. Räddningstjänsten hade ingen chans att hinna med att släcka. Bynamn som Ängra, Enskogen och Finneby figurerade plötsligt i nationell media när byarnas innevånare måste evakueras i takt med brändernas snabba framfart. Dag för dag växte brandområdena, vilket framgick av de kartor som länsstyrelsen dagligen uppdaterade på sin hemsida. Innan allt var över måste även hela Kårböle by evakueras då byn hade brandhärdar på tre sidor.

Brandgata längs vägen mellan Los och Kårböle.

En caterpiller som har använts för att göra brandgator.

I brandens närhet fanns ett flertal kulturhistoriskt värdefulla byggnader och anläggningar, bland annat flera välbevarade fäbodvallar. Vid Ängratörn ligger  även hälsingeförfattaren Albert Vikstens författartorp där branden kunde stoppas enbart 30 meter från husen. I Kårböle evakuerades särskilt värdefulla föremål från kyrkan.

Tack vare en enorm uppslutning och insats från såväl lokala, regionala, nationella som internationella räddningstjänster, med stöd inte minst av som mest tio helikoptrar och fyra vattenbombande flygplan, lyckades räddningsledningen slutligen få bränderna under kontroll. För att skapa avgränsningslinjer byggdes snabbt breda brandgator genom skogarna. Allt detta arbete hade inte varit möjligt utan alla de stora insatser som gjordes av hundratals frivilliga samt av olika frivilligorganisationer och andra. Totalt var över 1 300 personer på olika sätt involverade. Branden kom att utvecklas till en av de största bränderna i modern tid i Sverige. Brandområdet är nu sedan en vecka tillbaka återlämnat till markägarna, men med tillträdesförbud, då risken för fallande träd och glödhärdar under mark under lång tid kommer att vara stor. En särskild specialutbildad firma jobbar nu med trädsäkring och eftersläckning.

Yttersta kanten av brandområdet vid Enskogen.

Hur mycket skog och byggnader och annan egendom som har förstörts har ännu inte exakt kunnat fastställas. Klart är dock att det finns 134 fastighetsägare som har drabbats av branden och således minst lika många personer vars skogar har förstörts helt eller delvis. På 15 av dessa fastigheter har byggnader brunnit ned, men inga permanentbostäder har eldhärjats. Det är lätt att förstå vilka stora personliga tragedier detta måste innebära för många familjer och personer där generationers omsorgsfullt skogsbruk och älskade sommarstugor snabbt har omvandlats till aska.



Mindre väg vid Ängra.

I samband med ett annat ärende i kårböletrakten fick jag häromdagen tillfälle att se en liten del av de brandskadade områdenas ytterkanter från de allmänna vägar som nu åter har öppnats i trakten. Även om jag följt rapporteringen och fortlöpande sett kartor över brandområdet är det först när man ser det på plats som man inser hur stort området verkligen är. Den sammanlagda sträckan kring de tre brandområdena ska enligt uppgift uppgå till 12,6 mil! Branden i kårböleskogarna är nu släckt, men minnet av brandkatastrofen och dess efterverkningar kommer sannolikt att leva krav i dessa bygder för mycket lång tid framöver.

Inne i Kårböle står ännu militärfordon och en tillfällig radiomast uppställda.

Ett TACK uppsatt i skyltfönstret på den nedlagda affären i Enskogen.

Nya tak i "Gropa"

Gropgårdens bostadshus.

Ett av köken i huvudbyggnaden.

Längs Forsavägen i Harmånger ligger ett flertal äldre gårdar som tillsammans bildar en välbevarad tätbebyggd bymiljö. En av dessa gårdar är Gropgården, eller "Gropa" som den vanligtvis kallas i trakten. Ägare till Gropgården är sedan 1990-talet en stiftelse som bildades efter att Harmångers hembygdsförening hade fått gården med tillhörande inventarier som en donation. Gården består av två stora timrade bostadshus byggda i vinkel, varav ett är sammanbyggt med en vinklad byggnadskropp som inrymmer ladugård, stall, lider och loge. Huvudbyggnaderna har tak av tegel, men ekonomibyggnaderna försågs med nya tak av hyvlade takspån i ett arbetsmarknadsprojekt 1993. Då dessa tak nu hade tjänat ut och läckte och en omläggning med spån inte var möjlig att bekosta, sökte och fick stiftelsen medel från Landsbygdsprogrammet och de fick även bidrag från Nordanstigs kommun samt ett kulturmiljöbidrag från Länsstyrelsen för att bekosta en omläggning av taken med pannplåt.

Ladugårds- och logdelen med spåntak.

Detalj av spåntaket.

Spåntaket var särskilt dåligt nära nocken.

Jag har varit med i detta projekt som antikvariskt medverkande och dokumenterat och följt arbetet. Pannplåt har använts som takmaterial i över 100 år och är ett vanligt material inom byggnadsvården. Stiftelsen önskade få använda en grålackerad pannplåt för att slippa få så blanka takytor och i detta fall gick länsstyrelsen med på detta. Arbetet har utförts av firman Harmångers Plåt & Entreprenad AB som ligger i ena änden av bygatan, några hundra meter från gården. Häromdagen var det dags för slutbesiktning. I samband med takrenoveringen passade stiftelsen på att måla flertalet av den åtgärdade byggnadskroppens olika fasader med rödfärg och vita omfattningar. Med nymålade fasader och ett helt tak har denna byggnad nu fått ett ordentligt lyft och det nya taket ska förhoppningsvis kunna hålla minst 50-60 år.

Ladugårds- och logdelen med nylagt plåttak.

Detalj av taket av pannplåt.

Takrenoveringen avslutad och log- och ladugårdsdelens huvudfasader nymålade.

 

Grattis bloggen 7 år!

Den 18 maj 2010 publicerade vi det första inlägget här på bloggen. Sju år senare har vi skrivit 642 stycken inlägg och nått över 75 000 unika läsare! Idag firar vi jubiléet med en miniutställning och fika till våra kollegor.

Har ni önskemål eller idéer om vad ni vill läsa om här? Tipsa oss gärna!

Rapport från ett boksläpp

Maria Källberg-Johansson, Daniel Olsson, Bo Ulfhielm och Lars Nylander.

Igår, onsdag 14 december, var det alltså äntligen dags för boksläpp på Hälsinglands museum i Hudiksvall för boken "Fiskarkapell i Gästrikland och Hälsingland". Den nybyggda hörsalens ordinarie sittplatser var fyllda och extrastolar fick bäras in för att alla åhörare skulle rymmas. Museichef Gunilla Stenberg hälsade alla välkomna och gav en kort bakgrund innan stiftsingenjör Björn Björck gav sin bild av varför dessa kapell är så intressanta ur ett flertal olika aspekter.

 

Stiftsingenjör Björn Björck, Uppsala stift.



Boksläppet!

Vi tre som skrivit boken, Lars Nylander vid Hälsinglands museum samt Bo Ulfhielm och jag, Daniel Olsson, vid Länsmuseet Gävleborg, berättade sedan om projektet och visade foton och kartor från dessa miljöer. Med en dov duns gick sedan boken i golvet... Är det boksläpp, så är det!

Nöjda författare.

Efter utdelning av exemplar av boken till representanter för de olika kapellen samt till personer som vi haft stor hjälp av i arbetet blev det allmänt mingel med dryck och tilltugg samt lite signerande. Extra roligt var att Maria Källberg-Johansson som gjort bokens grafiska form också hade möjlighet att vara med vid boksläppet. Vi tyckte alla det här var en jättetrevlig avslutning på detta omfattande projekt och de som hade kommit verkade nöjda och glada.

Boken säljs för 200 kronor av Hälsinglands museum, Länsmuseet Gävleborg och Svenska kyrkans församlingar/pastorat i Hudiksvall, Söderhamn och Gävle.

Fiskarkapell i Gästrikland och Hälsingland - Väkomna på boksläpp!

Bokens framsida.

Det har nu nästan gått fem år sedan vi påbörjade den första etappen av vårt projekt kring fiskarkapellen i Gästrikland och Hälsingland. Vi är i det här fallet mina kollegor Lars Nylander vid Hälsinglands museum och Bo Ulfhielm och jag, Daniel Olsson, vid Länsmuseet Gävleborg, men väldigt många andra  har också varit inblandade i detta spännande och annorlunda projekt. Den första etappen gick ut på att öka kunskapen kring kapellen genom litteratur- och arkivstudier, intervjuer, platsbesök, årsringsdateringar, och arkeologiska studier.



Sommargudstjänst i Kråkö kapell sommaren 2016.



Prästgrundets kapell är minst av samtliga kapell längs norrlandskusten.

När detta arbete var genomfört lät vi kapellen vila en tid innan vi återupptog arbetet 2015 och omvandlade allt material till en bok. Och nu är den klar! På onsdag 14 december klockan 13:00 är det boksläpp på Hälsinglands museum i Hudiksvall. Boksläppet är öppet för alla intresserade och ingen föranmälan krävs. Vi som skrivit boken finns på plats och kommer att berätta om arbetet och de kapell som
finns bevarade och de vi känner till som har funnits längs kusten i Gästrikland och Hälsingland. Boken, som är på 170 sidor, är rikligt illustrerad med gamla och nya foton samt kartor då den är tänkt att både kunna fungera som en historiebok om kapellen med tillhörande fiskelägen och även kunna användas som en vägledning för de som på egen hand vill upptäcka och uppleva dessa särpräglade miljöer.

Boken har formgivits av Maria Källberg Johansson som är grafiker vid Länsmuseet Gävleborg. Arbetet har utförts i nära samarbete med Uppsala stift och tillsammans med församlingar, kapellvärdar, hamnlag och personer med stor kunskap om dessa miljöer.

Altarutsmyckning i Agö kapell. Foto: Philippe Rendu.

Boken kommer att säljas av Länsmuseet Gävleborg och Hälsinglands museum för 200 kronor (inkl. moms + ev. frakt) och den kommer även att kunna köpas hos församlingarna/pastoraten i Gävle, Söderhamn och Hudiksvall.

 Varmt välkomna på boksläpp!

Var det ekorrar som byggde Välsta kastal?

Såhär på fredagseftermiddagen vill vi gärna pigga upp er med ett intressant blogginlägg från en av våra gästbloggare, Erik Andersson.

Över till Erik!

När de bägge stentornen i Välsta och Frölland hade blivit ganska många hundra år gamla och praktiskt sinnade människor hade återanvänt det mesta av byggnadsstenen till källare, kyrkor eller annat nyttigt, då kom fornforskare och lantmätare och frågade befolkningen i Rogsta vad det där var för ena stentorn?

- Tja, svarade befolkningen i Rogsta då, vi vet inte så noga men vi kallar dem för kloster.

- Enfaldiga bönder, muttrade då fornforskarna mellan tänderna det här är förstås kastaler, där starka svenska män tappert försvarat fäderneslandet emot svartmuskiga balter.

Och sedan dess har tornen kallats för kastaler.

Vad är då en kastal? Kastal är en beteckning för ett slags försvarstorn.

Vad är då ett kloster? Enkelt, säger vi ett byggnadskomplex för munkar och nunnor, en plats för religiös tillbedjan.

Kan så vara, men slår man i Svensk Etymologisk Ordbok så får man som första betydelse: Lås, rigel, innesluten plats. Ingenting om religion. En säker förvaringsplats kanske?

Oisolerade stenhus är i vårt klimat mycket obehagliga att bo i, kalla, råa, fuktiga och svåra att värma upp. Därför var det också mycket ovanligt bland förnuftig svensk lantbefolkning att bygga sådana förrän svenska staten på 1700-talet beviljade skattefrihet för att man skulle göra just det.

Därför kan man lugnt räkna med att äldre stenbyggnader är byggda antingen som fähus, verkstäder eller till förvaringsändamål. Har dom dessutom, som tornen i Välsta och Frölland, en utvändig stentrappa så minskar nog argumenten för försvarstanken.

Vad kan man då lämpligen förvara i ett stentorn? Tja, det mesta som tål minusgrader på vintern och som kanske kan ha fördel av att där är svalt på sommaren.

Mitt förslag är pälsförråd. Päls bör förvaras torrt, svalt och mörkt om det inte skall bli ohyra i den. Pälshandel genererade också ett stort kapitalflöde under den tidiga medeltiden som har satt ännu bevarade fysiska spår, bland annat i form av ståtliga stenhus och kyrkor på Gotland och annorstädes.

Bara för att i någon mån illustrera volymen av handeln så kan berättas att år 1294 så är den gotländske farmannen Johannes Kattlund i Scarborugh i England. Han är där för att försöka övertala tullmyndigheten att släppa de 6 skepp lastade med ekorrskinn som dom har tagit i beslag.

Ekorrskinn räknades i ”timmer”. Ett timmer var 40 skinn. Skinnen packades i tunnor, 30 timmer i varje. Det blir 1200 skinn per tunna. Hur många tunnor rymdes på 6 båtar?

När vi reparerade Välsta kastalruin för några år sedan hade den antikvariske kontrollanten ett bra förslag som bestod i att vi skulle försöka hitta en bit av originalmurbruket. I gammalt murbruk så finns bitar av kol kvar som en rest av kalkbränningen, tillverkningen av murbruket alltså. Murbruksdatering har en stor fördel i att man får ett datum för murningstillfället. Både tegel och timmer kan vara återanvänt och därför inte datera själva byggnaden. Men murbruk används färskt.

Den här dateringen gav som troligast byggnadsår årtalet 1040. Det gör Välstaruinen till den äldsta daterade byggnaden i Sverige. Vikingatiden brukar sägas vara till år 1066, slaget vid Hastings i England. Sen vidtar vad vi brukar kalla för medeltid.

Vem byggde stentornet i Välsta? Vem hade på den tiden kunskaper om stenarbete och murbrukstillverkning? Vem hade kapital och anledning?

En mycket intressant ledtråd är att tornets yttermått, 6 meter och 40 centimeter i fyrkant är exakt detsamma som på det nu försvunna tornet i Frölland. Och, samma som den utgrävda kastalruinen i Totra, Gästrikland.

Ingen murare eller byggmästare bygger ett hus på måfå. På en byggnad avsedd för förvaring börjar man med att räkna ut hur stort tillgängligt inre utrymme som behövs, hur grova väggarna måste vara för att bära den tänkta höjden på byggnaden och sen görs yttermåtten i relation till det.

Fanns det en svensk standard för torn? Eller, mer troligt, fanns det en organisation som anvisade hur många tunnor med ekorrskinn som skulle rymmas i tornen?

Det får vi aldrig veta. 

Men för den som är intresserad så har Olof Broman i sin bok ”Glysisvallur” gett en mycket bra beskrivning av hur stentornen i Välsta och Frölland såg ut i hans barndom i slutet på 1600-talet.

Birger Stecksén berättar i sin bok ”Birkarlar och lappar” om pälshandelns historia, bland annat i Ryssland där pälsorganisationens handelsstationer för övrigt kallades för ”Ostrog” vilket är ryska för kloster!

Och den som vill kan på många ställen läsa om Hudson Bay kompaniet vilket grundades 1670. Som fortfarande existerar och som, när den nordamerikanska pälshandeln var på sin höjdpunkt på alla tänkbara vis måste betraktas som en egen stat. Prins Ruperts land kallades det och omfattade en tredjedel av nuvarande Kanada samt delar av norra USA. Med armé, polis, lagstiftande församling och egen valuta. Och en väl genomtänkt strategi för att göra naturbefolkningen beroende av alkohol och därmed mer benägna att jaga för sin inkomst. 

Se där vilken lycka och vilket välstånd inkomster från naturtillgångar kan skapa!