GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

Så har det blivit jul och vi närmar oss slutet av 2017 - ett händelserikt år, där vi särskilt minns återöppnandet av länsmuseet i slutet av oktober efter den omfattande renoveringen och ombyggnaden av museibyggnaden.

Ur Länsmuseets omfattande bildsamlingar har vi valt ut två äldre foton till detta inlägg som får illustrera julfirande för ungefär 100 år sedan. Dels ett foto på en pojke i Torsåker och dels ett sällskap samlat för julfirande i Lenninge i Bollnäs, fotograferat av Erhard och Emil Nilsson, Bollnäs. Med dessa bilder vill vi önska alla våra bloggläsare En god jul och Ett riktigt Gott nytt år!

PS: Dessa och många fler av Länsmuseet Gävleborgs äldre foton kan du även hitta via sökmotorn Digitalt museum som du finner HÄR.

Köksfrossa

För en tid sedan kontaktades jag av Adam Moll, byggnadsantikvarie vid Dalarnas Museum. Han skrev en artikel om historiska och nutida kök, till Dalarnas Hembygdsförbunds tidsskrift Dagsverket. Vi bollade våra erfarenheter kring detta ämne och några veckor senare fick jag tidningen med posten. Jag tyckte att artikeln blev så bra, och frågade Adam om vi kunde få publicera den här på bloggen. Och det gick bra! Så, över till Adam:

Vi börjar med ett erkännande – jag är en av alla dessa så kallade Hemnetknarkare som med stort nöje tar del av den generösa flora digitala bostadsannonser som med enkelhet finns att tillgå nuförtiden. Det som lockar mig är hus och miljöer som har förändrats så lite som möjligt, men vilken tid de hör till är inte riktigt lika viktigt. Ett helt intakt 1970-talshus är alltså betydligt mer kittlande än en 1800-talsdalagård som renoverats vart tionde år och är klädd i en modern skrud.

Det som snabbt blir tydligt i djungeln av mäklarbilder är att de rum som är utsatta för högst förändringstryck är badrum och kök. Detta är förstås inte särskilt konstigt eftersom de rummen blir utsatta för mycket slitage och fukt, fort blir omoderna när ny teknik och standard introduceras i hemmen, och dessutom uppfattas av många som ofräscha i högre grad eftersom vi där har större krav på hygien än i andra utrymmen. Med detta sagt går det dock förstås mycket bra att bevara kök och badrum och anpassa dem försiktigt istället för att riva ut dem helt, men det är inte detta ämne som den här texten kommer handla om - även om det också skulle behöva skrivas mer om!

Köket på Carl Larsson-gården är sig likt sedan konstnärsfamiljens tid men har varsamt anpassats för modern matlagning. En diskbänk har installerats på samma plats som den gamla diskbaljan, och ovanpå järnspisen har en sarg med moderna kokplattor placerats i bekväm arbetshöjd. I spiskåpan göms en effektiv köksfläkt. Foto: Adam Moll, Dalarnas museum.

Trender
När det gäller helrenoverade kök har jag noterat vissa tendenser. Det finns huvudsakligen två dominerande trender i kökens stil, nämligen det blanka, rostfria och högteknologiska designköket samt det nostalgiska, men i funktion moderna, lant- eller allmogeköket. Den sistnämnda trenden finns i flera olika varianter. Vanliga begrepp är fransk lantstil, allmogekök eller sekelskifteskök. Stilmässigt så kan det röra sig både om pärlspontsfrossa och kök med glasvitriner, pilastrar och marmorskivor.

Effektivitetsstudier
Men hur mycket allmoge eller sekelskifte är då dessa lantkök? Rent historiskt så har de faktiskt inte särskilt stor förankring. Det vi i dag kallar kök är till största del en 1900-talsuppfinning. Innan omkring 1920–30-talen så bestod de allra flesta köken som mest av en öppen härd eller möjligen en järnspis, ett skafferi i hörnet, kanske ett arbetsbord, en slaskhink, några öppna väggfasta hyllor och en skänk. De kök vi är vana vid nu ”uppfanns” i huvudsak under 1930- och 40-talen och standardiserades på 1950-talet, allt baserat på noggrant genomförda effektivitetsstudier. Sedan dess är det mest utseendet på köken som ändrats, bara till en mindre del har funktionen och planeringen utvecklats.

Kök från tidigt 1900-tal någonstans i Dalarna. Foto: Valfrid P Lundström, Dalarnas museums bildarkiv.

Ålderdomlig dräkt
Därför kan det bli lite märkligt när ett kök som i grunden baseras på 1950-talets ingenjörskonst kläs i en ålderdomlig dräkt av pärlspont eller klassicistiskt listverk och monteras i en historisk miljö. Rent historiskt är det en väldigt lös grund att stå på, men med det sagt så kan det ju förstås finnas många andra skäl till att välja ett sådant kök – till exempel att man tycker att det är vackert.

Lyxen blir vardag
Men varifrån kommer då de nygamla lantköken om de nu saknar historisk grund? Många av dem använder ju detaljer och attribut som går att hitta i historisk byggnadskultur så det går ganska lätt att förstå hur de rent stilmässigt har tillkommit och satts samman. Den mer intressanta frågan är nog varför? Min teori är att det handlar om trender och mottrender. När folk under 1900-talet plötsligt fick tillgång till nya praktiska kök från att ha haft mycket enkla och svårarbetade tillagningsutrymmen så är det lätt att förstå lockelsen till modern design, släta luckor som inte samlar smuts och ohyra, generösa lättskötta arbetsytor och hygieniska rostfria diskbänkar med kallt och varmt vatten. Allteftersom vi vande oss vid all denna lyx och lyxen blev vardag så började så klart motsatsen att attrahera igen. Och vad uppfattas då som motsatsen till det funktionalistiska köket? Jo, pärlspont, spegeldörrar och kolonnordningar. Men man var så klart inte beredd att offra den funktionalitet som det praktiska funkisköket gav, så därför blev resultatet den hybrid mellan nytt och gammalt som kallas allmoge- eller lantkök. Vad som blir nästa trend lämnar jag åt framtiden att förtälja.

Dagsverket finns i webbversion. Nya nummer publiceras på webben med en viss förskjutning efter utgivningen. Du hittar fler nummer om du klickar på denna text.

Södra skolan i Edsbyn - en varsam kommunal renovering

I fredags anordnade Länsstyrelsen Gävleborg en konferens för länets kommunala planerare och jag var inbjuden för att hålla föredrag om den byggnadsinventering jag gjorde i Järvsö 2013. Platsen för konferensen var Södra skolan i Edsbyn och det är denna byggnad jag nu skulle vilja lyfta fram lite extra:

Södra skolan i Edsbyn stod färdig 1928, inte långt från järnvägsstationen i tätortens södra del. Huset uppfördes i två våningar med ljust putsade fasader i nyklassicistisk stil, höga spröjsade fönster och ett valmat tak täckt av tegel. Efter att ha fungerat som skola fram till 1970-talet blev byggnaden ungdomsgård för att slutligen stå tom en tid. Underhållet var under lång tid relativt eftersatt och det diskuterades till och med om kommunen skulle riva huset.

Efter debatt beslöt kommunen att satsa på en upprustning och man valde då att i hög grad hämta inspiration från byggnadens ursprungliga karaktär. Arbetet har letts av kommunens fastighetsstrateg David Persson, som även var på plats och berättade om renoveringen vid konferensen. Länsmuseet var inkopplat och lämnade råd vid flera tillfällen inför renoveringen, så därför var det särskilt roligt att nu få se slutresultatet av renoveringen på plats.

Skolhuset har försetts med ny el, ny ventilation och ny värmeanläggning. Brandutrymningsvägar har flyttas för att inte vara placerade mitt på byggnadens huvudfasad. Husets norra fönsterlösa fasad har försetts med Edsbyns första muralmålning i storformat. Huset är nu även tillgängligt för alla genom en utvändig ramp och en invändig hiss.

Huset behövde tilläggsisoleras, men för att inte få fönstren att bli placerade för djupt in i fasaderna beslöt man sig för att tilläggsisolera både på utsidan och insidan. De ursprungliga fönstren har renoverats. För att uppnå dagens krav på ljud- och brandisolering har golv och väggar klätts med gips, men ytskikten har sedan utförts med material och färgsättning som var vanliga vid tiden för byggnadens uppförande. I trapphus och korridorer träffar man därför på höga gråmålade pärlspontspaneler, väggfasta hatthyllor av trä och takarmaturer i form av raka rader med hängande vita glasglober.

Det är verkligen roligt att få besöka en äldre skolbyggnad där så mycket möda har lagts ned på att återskapa en genuin känsla både på utsidan och insidan. Allt är inte original, men karaktären känns rätt. Länsmuseet vill därför gratulera Ovanåkers kommun för en lyckad varsam  renovering. Hoppas att edsbyborna ska trivas med och uppskatta sitt nygamla renoverade skolhus!

Stenmosaiker av konstnären Sture Wikström i Gävleborgs Sparbank, Nygatan 26

Jag har många gånger beundrat den väldiga väggreliefen i sten som finns i gatulokalen på Nygatan 26 i Gävle. Verket gör intryck genom både material, kulörer och motiv. Hela lokalen är spännande. Men vad har verket och lokalen för bakgrund? Författaren och lokalhistorikern Birgitta Lundblad kan historien. Över till Birgitta:

Fastigheten Sälen 1 som den ser ut idag. Foto: Ulrika Olsson, Länsmuseet Gävleborg

Genom fönstren på Nygatan 26, ursprungligen lokal för Gävleborgs Sparbank kan ett drygt 20 m långt konstverk ses. Flera frågor har kommit om detta konstverk, vilket föranlett en sammanfattning av bankens historia och uppgifter om väggreliefen av västervikskonstnären Sture Wikström.

Sparbankshuset vid Stortorget är verkligen ett riktigt bankpalats! Foto: Ingela Broström, Länsmuseet Gävleborg.

Gefle stads sparbank startade 1824 på initiativ av Per Ennes, som en av Sveriges första sparbanker. Lokalerna fanns då och fram till stadsbranden 1869 i Rådhuset. Efter några år i olika lokaler, bl a på Slottet, beslutade bankens styrelse att bygga ett eget hus vid Stortorget. I styrelsen ingick dåvarande stadsarkitekten Erik Alfred Hedin. Han fick uppdraget att ta fram programskiss och handlingar till en arkitekttävling och fick här sedan flera anmärkningsvärda roller − agerade som beställare, prisdomare samt byggherrens och stadens kontrollant. Arkitekterna Aron Johansson och Johan Laurentz, Stockholm, samt Fredrik Olaus Lindström, Gävle, inbjöds att delta i tävlingen. Aron Johansson inlämnade två förslag till bankbyggnad, varav ett godkändes av styrelsen. Han hade tidigare bl a ritat Riksbankshuset och Stockholms stads sparbank samt Riksdagshuset. Bankhuset vid torget i Gävle stod klart 1899.

Fastigheten Sälen 1 på Nygatan 26. Huset uppfördes 1870 och som revs 1959. Foto från 1959 ut Kommunarkivets samlingar.

Fastigheten Sälen 1, på Nygatan 26 inköptes 1952. Byggnaden, ritad av länsmurmästare N G Runer och uppförd 1870, revs 1959 för att ge plats för ett nybygge. Uppdraget att rita den nya bankbyggnaden gick till arkitekt Sten Dalén med eget arkitektkontor i Gävle och deltidsuppdrag som stadsarkitekt i Sandviken, Hofors, Storvik, Ockelbo och Valbo. En femvåningsbyggnad med en vinkelbyggnad i fyra våningar förutom bottenvåningar uppfördes. Till fasadbeklädnad valdes italiensk klyvmarmor. En tävling utlystes för dekoration av banklokalen och konstnären Sture Wikström utsågs till vinnare.

Konstnären Sture Wikström (1921−1993) var en målare och grafiker med studier vid Konstfackskolan i Stockholm, Ecole National Supericure des Beaux Arts i Paris, samt Konstnärsakademierna i Leningrad och Ravenna. Wikström har utfört ett stort antal offentliga utsmyckningar med monumentala mosaikarbeten på flera orter i landet, exempelvis i Västervik, Huskvarna, Kalmar, Borås, Jönköping, Linköping och Göteborg.

Stenmosaiken i Gävleborgs Sparbanks tidigare lokaler på Nygatan 26. Foto: Birgitta Lundblad.

Konstverket i Gävleborgs sparbank invigdes den 5 december 1961 och bestod av en 22 m lång mosaik, som initialt täckte hela den östra väggen. Den är murad av italiensk klyvmarmor med en ljus levande brottyta, som blev utgångspunkten för konstnärens arbete. Konstverket visar länets olika näringar med jordbruk, sjöfart, handel samt industri och är tillverkat av olika stenarter och glas. De olika kompositionerna bakades in i ”kakformar” av järnband, som tillverkades i ateljén på hemorten och sedan i sina olika delar skruvades fast i banklokalens vägg. Tekniken hade Wikström lärt av den norske konstnären Sigurd Winge. I samband med ombyggnader har delar av väggreliefen flyttats till två angränsande rum.

Till hjälp med alla arbeten hade Sture Wikström sin fru Ann-Marie Ekbom-Wikström, född 1925, också konstnär. Under arbetet med mosaiken i Gävle pågick en utställning med målningar hos Dal-Erik (Galleri Svarta katten).

Banken stannade kvar i lokalerna till 1978 då den flyttade till Gevaliapalatset, hörnet Nygatan/Kungsgatan, där den fortfarande finns. Ägarbilden har dock sedan dess avsevärt förändrats, och banken har genom åren haft ett flertal namn. Sedan 2006 heter den Swedbank.

Sälen 1 såldes 1979 till Hyresgästernas Riksförbund och har sedan genomgått flera om- och tillbyggnader, bl a utbyte av fasadmaterial, som inte hållit för påfrestningar. Ägare sedan 2003 är Svedinger Fastigheter AB.

Två av väggdekorationerna vid entrépartier på Jernvallskolan i Sandviken. Foto: Bosse Hedblom.

I Gästrikland finns ytterligare fyra konstverk av Sture Wikström, varav tre 45 kvadratmeter stora väggdekorationer ovanför ingångar vid Jernvallsskolan i Sandviken, 1965.

Väggdekoration i entrén i Hofors sjukhus. Fotografen är okänd, bilden är lånad från boken "Sture Wikström: Hans konst och gärning" skriven av Ann-Marie Wikström år 2000.

En hel väggdekoration med stenmosaik finns dessutom i Hofors sjukhus entré (nuvarande Hesselgrenska äldreboendet), donerad 1970 av SKF i anslutning till husets invigning. Priset för konstverket utgjorde 12 000 kr.

Referenser:

Samtal 2016 med Ann-Marie Ekbom-Wikström och arkitekten Gunnar Gustafsson

Samtal med Kulturförvaltningen, Region Gävleborg

Gävle kommun, Lantmäterienheten: Utdrag ur fastighetsregister

Lantmäteriet: Fastighetsregister

Wikström, Ann-Marie, 2000: Sture Wikström – Hans konst och gärning. Västervik

Tidningsartiklar

Mer byggnadsvård och god fortsättning!

God fortsättning till er alla! Ni vet väl att länsmuseet finns på Instagram också? Där heter vi @lansmuseetgavleborg. På Instagram visar vi mycket från vår byggnadsvårdsverksamhet, men självklart även från kulturmiljövården i stort. Här ges också inblickar i museets arbete med samlingarna och utställningsbyggen.

Så här ser sammanställningen över museets nio mest gillade instagrambilder under 2016 ut. Ni som läser bloggen känner säkert igen både Villa Sjötorp och Spjutängs. Bilderna i hörnen längst ner är filmer, den till vänster visar när hovfotografen Carl Larssons reportagebil flyttades från våra magasin på Brynäs till museet, och bilden till höger är en film från de odlingar som vi anlade på museitomten under förra sommaren.

Följ oss gärna på Instagram!

Barnböckernas hus och kulturmiljöer: "Ödetorpet" av Astrid Bergman Sucksdorff

Idag hälsar vi välkommen till vår första gästbloggare! Ni kommer i fortsättning ibland att träffa på andra personer som skriver om byggnadsvård eller byggnadshistoria på vår blogg. Dagens skribent är däremot ingen nykomling på vår blogg, utan vår tidigare kollega Elsa Röing, som var med under de första åren sedan vi startade bloggen 2010. Elsa jobbar numer som kommunantikvarie i Falun. Till vår blogg och till vårt barnbokstema om hus och kulturmiljöer har hon nu bidragit med ett personligt inlägg om hur en mycket speciell barnbok kom att sätta starka avtryck i hennes barndom och kanske även vara en anledning till olika val hon gjort långt senare i livet. Nu ord och bild till Elsa:

 

Om man tittar i backspegeln kan man ofta se saker och händelser som har bidragit till att forma ens liv. Inte alltid stora och omvälvande saker, utan ibland alldeles små och vardagliga. För mig var boken Ödetorpet av Astrid Bergman Sucksdorff, tillsammans med en extra-farmor som kunde omvandla vardagen till sagor och en studievägledare på universitetet, tre tydliga byggstenar som väckte min kärlek till gamla hus och som bidrog till mitt yrkesval som byggnadsantikvarie.

Boken handlar om Jens och Maria, som tillbringar sommarlovet hos farmor och farfar, i 1960-talets naturnära frihet. Två barn på upptäcksfärd i skogen. Smultron på ett strå, kojor i en klippskreva, ett rådjurskid i en glänta, kok-kaffe och limpsmörgås med prickig korv. De rör sig i ett odlingslandskap format av århundradens mödor, med sneda gärdsgårdar och hundkex på en äng. Och så plötsligt, i en glänta, ett ödetorp. Trött och eländigt, med trasiga fönster, flagnande färg och nedfallna takpannor, men med själen i behåll. Omgivet av spår från svunna tider: en gammal spade, ett rabarberstånd i trädgården, omkullvälta möbler och en gammal kaffepanna på vedspisen, solstrålar som letar sig in genom buckliga fönsterglas och solblekta gardiner - rester av det liv som tidigare levts där. Jens och Maria gör torpet fint, städar, lagar, sätter upp en gammal tavla. Och så en fin blombukett på bordet innan det är dags att äta den medhavda matsäcken och krypa ner i sovsäckarna för övernattning.

 

Boken inlånades om och om igen på Gubbängens bibliotek, söder om Stockholm, och av någon anledning blev jag trollbunden. Inte nog med att den luktade gott, det gör alla bra böcker, utan den förmedlade också en alldeles magisk känsla av att upptäcka ett gammalt fallfärdigt torp och med enkla medel förvandla det till något hemtrevligt och fint. Städa rent, samla ihop de gamla möblerna som fortfarande fanns kvar och ställa i ordning, lite blommor i en vas och så vips hade det lilla huset fått liv igen. Byggnadsvård i sin enklaste form, men oj vad det fick fantasin att flöda. Sånt där ville jag också göra!



Bilderna i inlägget är hämtade ur boken Ödetorpet" av Astrid Bergman Sucksdorff.

När jag blev vuxen återkom den där boken ständigt i tankarna. Saker man upplevde som 3-4-åring är inte alltid alldeles solklara. Hade den verkligen funnits, eller vad var det jag mindes egentligen? Tillslut fick jag hjälp av en duktig bibliotekarie, som hjälpte mig att leta fram den inte längre helt aktuella boken ur ett magasin, och jo! Den fanns! Nästan lika magisk som då, och med samma damm-torra doft. Nu står ett exemplar från antikvariatet i min egen bokhylla och barnen fingrar lite nyfiket på den. Vem vet, kanske kan den inspirera ytterligare en generation byggnadsvårdare…?!

/Elsa Röing
Till vardags kommunantikvarie, Falu kommun. 



Barnböckernas hus och kulturmiljöer: "Hemma hos jultomten"



Gott nytt år alla bloggläsare!

Hoppas ni har hunnit vila ut under helgerna. Innan vi lämnar julen helt och hållet - det har ju ännu inte varit Tjugondedag Knut - skulle vi vilja tipsa om en trevlig barnbok inom både detta och vårt eget pågående bloggtema nämligen "Hemma hos Jultomten" utgiven på Raben & Sjögrens förlag. Boken är skriven av den finske barnboksförfattaren och illustratören Mauri Kunnas som är född 1950. Han har producerat över 50 barnböcker och över 15 av dessa finns översatta till svenska. Denna bok om jultomten kom ut första gången 1982 och det var nog då, någon gång i början av 1980-talet, som jag själv fick den, men den har därefter även kommit ut i nytryck.

  Som titeln anger får alltså läsaren följa med till självaste jultomten som bor i en dalsänka på en fjällsluttning i nordligaste Finland. Men tomten och tomtemor bor inte här själva utan här finns många hundra småtomtar och även renar. Att kunna ta hand om alla barns julklappsönskningar kräver en omfattande organisation och alla julgåvor tillverkas av tomtarna själva som har snickerier, boktryckeri, leksaksverkstäder, ja alla möjliga sorters verkstäder och fabriker där de tillverkar barnens julgåvor. När julklapparna är färdiga placeras de i stora lager varifrån transporten ut i världen sedan sker. Tomtarna har till och med ett eget flygfält med stora transportplan för presenterna till de som bor riktigt långt bort. När alla paket är utdelade kan tomtarna själva äntligen vila ut och hålla en jättestor julfest på juldagen där glädjen verkligen står högt i tak och sedan får tomtarna en välförtjänt lång vila innan det är dags att börja förbereda nästa års julhögtid.

  Mauri Kunnas illustrationer är väldigt detaljrika och fyllda av mängder av händelser och aktiviteter som gör att det går och titta om och om igen på bilderna och ständigt upptäcka nya saker.  Jag gillade verkligen denna bok som innehåller väldigt många miljöskildringar från olika arbetsplatser, men även en hel del byggnader av olika slag. Mauri Kunnas har även skrivit barnböcker som är ännu mer kulturhistoriska till sitt upplägg och vi ska lite senare återkomma till två av dessa.



Alla illustrationer i detta inlägg är ritade av Mauri Kunnas och hämtade ur hans bok "Hemma hos Jultomten".

Du fortsätter väl följa oss här på bloggen även under 2016? Har du några förslag på ämnen du vill att vi ska skriva mer om eller några andra synpunkter om vår blogg får du gärna skriva en kommentar här nedanför.

Barnböckernas hus och kulturmiljöer: Lennart Hellsings ”ABC” och ”Den flygande trumman”

Igår nåddes vi av beskedet att den oefterhärmlige författaren Lennart Hellsing har gått bort i en ålder av 96 år. Han debuterade som barnboksförfattare redan 1945 med  boken ”Katten blåser i silverhorn” och hans sista bok ”Skor” kom ut så sent som ifjol. Hans karriär blev alltså nästan 70 år lång och fylld av över 100 böcker inte bara inriktade mot barn, men det är nog genom sina barnböcker han blivit mest känd. Hellsing arbetade bland annat även som översättare, recensent och var med och grundade Svenska barnboksinstitutet, så han har utan tvekan haft väldigt stor betydelse för den svenska barnbokskulturen.

 

 

När jag var mindre fick jag Lennart Hellsings ABC-bok som kommit ut i ett antal upplagor ända sedan 1961. Genom Lennart Hellsings finurliga verser på rim och illustratören Poul Ströyers teckningar får vi i denna bok ta del av en helt egen värld av annorlunda och särpräglade kulturmiljöer och stifta bekantskap med figurer som Harald Blåtand, Bagar Bengtsson, Opsis Kalopsis och Krakel spektakel, för att bara nämna några. En av verserna som är hämtad från skolans värld minns jag fortfarande utantill:

 

”Gabriel Gräslök skriver så gräsligt

Brevet han skrivit är inte läsligt:
Åh vilket brev,
sa fröken, och rev
brevet som Gabriel Gräslök skrev”

Kanske inte denna elevbehandling direkt följer dagens skolplaner, men skriva verser som fastnade kunde verkligen den gode Hellsing.

 

En annan av Lennart Hellsings böcker som jag har införskaffat bara för några år sedan är ”Den flygande trumman” och även i denna är det Poul Ströyer som står för de fantasifulla teckningarna. Boken kretsar bland annat kring Krakel Spektakel, Opsis Kalopsis och Kusin Vitamin - figurer som återkommer i flera av hans böcker. Tillsammans bygger de en trumma som sedan oavsiktligt rullar iväg ut i världen och passerar de mest besynnerliga miljöer och platser som i mer eller mindre hög utsträckning har sina motsvarigheter även hos oss; Sovstaden Ingalunda där alla sover, Sålunda sjöstad som givetvis ligger på botten av en sjö och staden Annorlunda där det exempelvis går att inhandla varm glass, någon spelar fiol på en trumpet och tobaksaffären säljer ost.

 

Lennart Hellsings barnböcker är som ett helt eget universum -  begreppet Hellsingland ligger onekligen nära till hands - fyllt med hus, platser och figurer som vi nästan tycker oss känna igen från vår egen värld och tillvaro, men bara nästan...

 

Alla bilder i detta inlägg är hämtade ur Lennart Hellsings böcker "ABC" samt "Den flygande trumman", båda med illustrationer av Poul Ströyer.

Barnböckernas hus och kulturmiljöer: "Runt omkring oss hemma"

När jag var mindre gillade jag böcker där man kunde se hus och båtar mm i genomskärning. Att betrakta ett hus på olika sätt som man annars aldrig kunde och därigenom förstå hur olika rum och utrymmen låg i förhållande till varandra. En barnbok av denna modell som jag hade när jag var mindre är den ursprungligen engelska bilderboken "Runt omkring oss hemma" skriven av Deborah Manley och Diane James och försedd med illustrationer av Moira och Colin Maclean utgiven 1976 i Sverige på förlaget Kärnan.

Boken är gjord så att den ska passa riktigt små barn som lär sig olika ord för första gången, barn som lär sig läsa och de lite äldre barnen som lär sig engelska, då ett stort antal ord står skriva både på svenska och engelska. Boken består inte alls av någon text utan av ett antal uppslag med olika teman och de valda uppslagen här är de som har allra mest anknytning till vårt bloggtema.

Jag tror det är viktigt att barnböcker väcker nyfikenhet och får barnen att tänka vidare. Att som i det här fallet få barn att förstå att hus kan se ut på väldigt många sätt och att hus som först kan kännas väldigt främmande samtidigt är hemma för någon annan. Att boken skrevs på 1970-talet framgår troligen både av inredning och personernas klädsel, men detta är ju också intressant så här snart 40 år senare.

Vet du förresten om att det är läslov nu? Ja, nästan i varje fall. Det finns nämligen en sammanslutning som kallas Läsrörelsen som består av en lång rad organisationer, bibliotek, föreningar, bokförlag och andra som har som målsättning att döpa om höstlovet till läslovet för att inspirera till läsning. Om de lyckas med denna ambition återstår att se, men det låter ju onekligen rätt trevligt med ett lov som man kan ägna just åt bokläsning.