tisdag 27 oktober 2015

På upptäcksfärd mot mer glasmosaik!

3

I måndags cyklade jag och Arbetarbladets kulturredaktör Bodil Juggas upp till Brynäs för att titta på glasmosaiker i entréhallarna på Styrmansgatan 44-52. Detta område är ritat av tre gävlearkitekter, nämligen stadsplanearkitekt Erik Larsson och arkitekterna Sten Dahlén och Kjell Kjellberg. Beslut om bygget togs 1961, det vill säga samma år som byggnationen av Urbergsterrassen drog igång. Fastighetsägare är Gavlegårdarna. Här finns fem trappuppgångar, alla fem utsmyckade med likadant mönster. Utsmyckningarna på Styrmansgatan håller inte riktigt lika hög konstnärlig klass de jag mötte på Urbergsterrassen för någon vecka sedan, men de här är ändå riktigt fina! Färgsättningen skiljer sig en del åt mellan trapphusen och mönstren är strikta. Vi slogs av vilket fantastiskt material glasmosaik är. De här utsmyckningarna är alltså nästan 55 år och ytorna är i mint condition! Som ni kan se så sträcker sig utsmyckningen utanför portarna också, vilka i sig är otroligt fina med lackat trä och stort fönsterparti.

2

1

10

4

6

5

Efter att ha besökt de fem husen på Styrmansgatan blev vi nyfikna på punkthusen i kvarteren Tallen och Borgaren på Tallgatan och Jarlavägen. Och visst! Även här finns utsmyckningar av glasmosaik i trapphusen! Här är väggarna upp mot första våningen, samt väggarna ned mot källarvåningen, utsmyckade. Stora ytor med andra ord! Här är bitarna inte lagda i något speciellt mönster, utan väggarna består av en blandning av kulörer, olika i de fem trapphusen vi besökte. Det som ytterligare förstärkte snyggheten i dessa trapphus är hur fastighetsägaren (Gavlegårdarna) hittat passande kulörer till smidesdelarna i trappräckena. Det hade antagligen varit väldigt lätt att måla dessa delar i svart, men istället har Gavlegårdarna verkligen bemödat sig med att plocka upp passande kulörer från mosaikväggarna! Himla effektfullt! Detaljer som gör en byggnadsantikvarie riktigt glad!

11

12

9

8

13

När jag gör en uppskattning av ytorna i de trapphus jag hittills har fotograferat, uppgår de till omkring 800 kvm. Gävlebeställningen låg på 3000 kvm! Var finns de övriga utsmyckningarna?! Ytterligare information som jag fått från min smålandskollega sedan sist är att det i beställningen även låg 2000 kvm glasmosaik avsett till badrumsgolv. En äldre dam vi mötte i ett av trapphusen på Tallgatan igår, visade oss så vänligt sitt badrum, men nej, ingen mosaik här. Ytskikten andades 1990-tal. Men visst ligger det nära till hands att tänka sig att lägenheterna i de områden som jag dokumenterat ursprungligen haft badrumsgolv av glasmosaik?

Bor du i ett hus med entréhallar utsmyckade med glasmosaik, eller känner du till lägenheter som har, eller har haft, golv av glasmosaik i badrummen – kontakta mig eller lämna en kommentar till detta inlägg!

måndag 26 oktober 2015

Barnböckernas hus och kulturmiljöer: "Runt omkring oss hemma"


När jag var mindre gillade jag böcker där man kunde se hus och båtar mm i genomskärning. Att betrakta ett hus på olika sätt som man annars aldrig kunde och därigenom förstå hur olika rum och utrymmen låg i förhållande till varandra. En barnbok av denna modell som jag hade när jag var mindre är den ursprungligen engelska bilderboken "Runt omkring oss hemma" skriven av Deborah Manley och Diane James och försedd med illustrationer av Moira och Colin Maclean utgiven 1976 i Sverige på förlaget Kärnan.

Boken är gjord så att den ska passa riktigt små barn som lär sig olika ord för första gången, barn som lär sig läsa och de lite äldre barnen som lär sig engelska, då ett stort antal ord står skriva både på svenska och engelska. Boken består inte alls av någon text utan av ett antal uppslag med olika teman och de valda uppslagen här är de som har allra mest anknytning till vårt bloggtema.


Jag tror det är viktigt att barnböcker väcker nyfikenhet och får barnen att tänka vidare. Att som i det här fallet få barn att förstå att hus kan se ut på väldigt många sätt och att hus som först kan kännas väldigt främmande samtidigt är hemma för någon annan. Att boken skrevs på 1970-talet framgår troligen både av inredning och personernas klädsel, men detta är ju också intressant så här snart 40 år senare.


Vet du förresten om att det är läslov nu? Ja, nästan i varje fall. Det finns nämligen en sammanslutning som kallas Läsrörelsen som består av en lång rad organisationer, bibliotek, föreningar, bokförlag och andra som har som målsättning att döpa om höstlovet till läslovet för att inspirera till läsning. Om de lyckas med denna ambition återstår att se, men det låter ju onekligen rätt trevligt med ett lov som man kan ägna just åt bokläsning. 

fredag 23 oktober 2015

Barnböckernas hus och kulturmiljöer: “Herr Bohm och sillen” och “Nisse går till posten”

13

9

När vi började prata om vår nya serie om barnböcker här på bloggen tänkte jag omedelbart på de två böckerna “Herr Bohm och sillen” och “Nisse går till posten”. Gemensamt för böckerna är dess illustratör,  f a n t a s t i s k a Olof Landström. Den förstnämna boken är skriven av Peter Cohen och den andra av Lena Landström.

Båda de här böckerna har jag införskaffat i ung vuxen ålder, då barnböckernas tid sedan länge var förbi för mig, samtidigt som tanken om eventuella egna barn kändes väldigt avlägsen. Det var berättelserna i sig, men framförallt illustrationerna, som grep tag i mig.

12

Landströms illustrationer andas ofta dåtid, en dåtid som inte var för allt för länge sedan. Jag tänker 1940-1950-tal. Det är min personliga favoritdåtid! För mig, eller personer som är äldre än vad jag är, känns miljöerna inte så avlägsna, men många småbarn kanske aldrig kommer att uppleva miljöer likt dessa.

11

10

Herr Bohm och sillen är en fin liten berättelse om “Herr Bohm, som inte alls är någon dum karl”, som ofta brukar fundera över livets mysterier. Han lever ensam i en lägenhet i stan. I boken får vi följa Herr Bohm när han utreder om en fisk kan leva på land, om man bara vänjer den vid det lite försiktigt. Steg för steg.

Det är en fin berättelse om en person som är ensam, vilket i sig går mot dagens norm om att ha många kompisar och ett rikt socialt liv. Men berättelsen väcker många tankar, k a n man verkligen träna en fisk till att leva på land och bli tam?

8

Nisse går till posten handlar om Nisse, som en dag får en avi med posten om att ett paket från morbror Bengt finns att hämta på posten. I bokens första sida visar Nisses mamma upp avin. De står i hallen, posten har nyligen dimpt ner genom brevinkastet i dörren. De här brevinkasten som blir ovanligare och ovanligare allt eftersom äldre lägenhetsdörrar byts ut. I samband med att lägenheterna får nya ytterdörrar, så kallade säkerhetsdörrar, flyttas ofta brevlådorna ner till trapphusens entréhall. Något som till och med är ett krav när husen är högre än tre våningar, om jag inte minns fel.

7

Vi får följa Nisse och hans vänner på vägen till posten, och då menar jag dåtidens riktiga postkontor, inte till något Konsum med postfunktion! Ingen vuxen är med, de går genom staden alldeles själva, något som idag är otänkbart för de flesta föräldrar med små barn.

6

5

Senast för någon dag sedan frågade min femåring mig varför vår toalettdörr inte har ett riktigt lås, som det brukar se ut i badrum. Vi bor i ett hus byggt under slutet av 1930-talet och vår badrumsdörr har ett vanligt dörrtrycke samt en nyckel att låsa med. Nisse och hans mamma måste bo i ett hus från ungefär samma tid, tänker jag. I paketet från morbror Bengt ryms en jordglob, “med sladd!” och på den sista bilden kan man se hur Nisse, hans mamma och alla Nisses vänner har knökat in sig i en mörk garderob för att se globen lysa. Garderobsdörren ser precis ut som våra garderobsdörrar hemma och nästan som vår badrumsdörr, förutom trycket. Tredelad spegelindelning och så en nyckel.

Även om de här barnböckerna inte har sin handling kring hus och kulturmiljöer, rymmer illustrationerna ändå mycket kultur- och inredningshistoria. Sånt som man som vuxen kan känna igen sig i och berätta vidare om för barnet man läser för!

onsdag 21 oktober 2015

Barnböckernas hus och kulturmiljöer: "Rasmus Nalle på landet"


Dagens barnbok som handlar om hus är egentligen ingen vanlig bok utan har mer karaktären av ett seriealbum. I den danska serieboken "Rasmus Nalle" får vi följa vännerna björnen Rasmus, pingvinen Pingo, pelikanen Pelle och den piprökande lugne sjömannen Sälle till en rad olika platser i världen. Under de senaste årtiondet har Rasmus Nalle även kommit som tecknad film, men när jag var mindre fanns han bara i bokform, i drygt 30 häften med mjuka pärmar, som jag tyckte mycket om att läsa. De jag inte hade själv lånade jag ofta på biblioteket.


I  häfte nr 9, Rasmus Nalle på landet, får vi som titeln anger följa de fyra vännerna till en gård på landet. När jag nu efter drygt 30 år tar del av denna seriebok igen, ser jag att den faktiskt handlar en hel del om svårigheterna att bygga om- och till ett bostadshus, något som jag givetvis inte reflekterade särskilt mycket om när jag läste den. Pelle, Rasmus och Pingo får syn på det traditionella bostadshuset med sitt halmtak och slås alla av att det är ett vackert hus. Här bor bland annat Gerhard Get och kon Lisa.


Vännerna bestämmer sig först för att försöka kamma och frisera till halmtaket, men ju mer de kammar desto mer åker halmen av taket och snart är takkonstruktionen frilagd. För att lösa situationen föreslår någon att ett alternativ vore att bygga på en våning till. Och ska det ändå byggas till skulle det inte då vara lämpligt med en veranda?

 
 
 
För att få tegelstenar att mura den nya våningen får de hjälp att riva en gammal taklös ruin. Stenarna fraktas till det gamla huset och påbyggnadsarbetet inleds. Takstolskonstruktionen rivs och stenarna sammanfogas märkligt nog med klister. Bygget fortgår utan ritningar och den veranda som vännerna trott sig bygga visar sig bli bättre som balkong. "Det är mycket roligare att bygga en veranda, än att sitta hemma" konstaterar Rasmus glatt. Påbyggnaden får slutligen ett helt platt funkisliknande tak och efter att taklagsfesten har hållits lämnar en av husets innevånare en kommentar om ombyggnaden: "-Jag är alldeles förbluffad över vad ni lyckats göra med huset, Nalle. Jag kan knappt känna igen det." Jag tror att de flesta byggnadsvårdsintresserade också skulle kunna instämma i denna kommentar...



Jag hoppas alla förstår att jag på inget vis vill skrämma bort någon som blivit intresserad av denna barnboksserie, som jag fortfarande uppskattar, utan jag tyckte mer att det var ett intressant och lite lustigt exempel på hur ett ombyggnadsprojekt kan beskrivas i en barnbok. Serierna om Rasmus nalle och hans vänner är skrivna och tecknade av Carla och Vilh. Hansen och utgivna på Carlsen bokförlag. Alla bilder i detta inlägg är hämtade ur boken Rasmus Nalle på landet, som utkom 1969, i detta fall i en upplaga från 1977.

måndag 19 oktober 2015

Glasmosaik i massor i Gävle!

4

I slutet av förra veckan dokumenterade jag väggutsmyckningar av glasmosaik i sammanlagt 35 trappuppgångar i flerbostadsområdet Urbergsterrassen i Gävle. Det är det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna som äger fastigheterna där. Vardera konstverk är ungefär 8-10 kvm stor. Anledningen till denna spontana dokumentation var att jag tidigare i veckan fick en fråga från en kollega i Småland, som just håller på att färdigställa en skrift kring glasmosaiker från Kosta. I handlingar från Kosta kunde han se att en stor beställning på 3000 kvm (!) i början av 1960-talet hade gått till Gävle. Det är den näst största beställningen av glasmosaik som har utgått från Kosta, enligt vår kollega i Småland.  

Men inga adresser eller fastigheter finns noterade, som i övriga handlingar, bara två namn på arkitekter: Gustaf Lettström, Stockholm och Erik Larsson, Gävle. Samt “m fl”. Ganska snabbt fick vi fram att Lettström är arkitekten bakom området vid Urbergsterrassen, samt den intilliggande Tomaskyrkan. Erik Larsson var vid tiden stadsplanearkitekt i Gävle och några år in på 1960-talet blev han stadens stadsarkitekt. Den uppskattade ytan av glasmosaik på Urbergsterrassen är cirka 300 kvm, så uppenbarligen beställdes material till långt fler fastigheter, vilka dessa kan vara har vi inte närmare koll på i dagsläget. Men vi vet fler områden med glasmosaik, bland annat Kvarteret Vällinklockan på Brynäs, också det ett bostadsområde uppfört av Gavlegårdarna. Tiden för byggstart sammanfaller dessutom med byggstarten på Urbergsterrassen! Nästa vecka hoppas jag komma in i trappuppgångarna där!

Både Urbergsterrassen och Kvarteret Vällingklockan är omtyckta bostadsområden. Men få personer, förutom de som bor eller har bott i områdena, känner nog till vilka enorma skatter i form av dessa glasmosaiker, som finns i entréhallarna. Tänk vilken omsorg byggherren har lagt ner på dessa områden! Här finns konstnärlig utsmyckning av mycket hög kvalitet som jag ju önskar att fler än de som bor där skulle kunna få ta del av!

Så här kommer några av utsmyckningarna som jag fick det stora nöjet att dokumentera förra veckan!

5

6

7

8

9

10

11

12

14 Känner ni till områden med utsmyckningar i glasmosaik? Kommentera gärna här, eller maila mig på ulrika.olsson@xlm.se

fredag 16 oktober 2015

Barnböckernas hus och kulturmiljöer: “William Morris bok”

1

Jag är långt ifrån ensam om att älska mönster skapade av William Morris. Morris, som föddes 1834 nära London, blev med tiden konstnär, formgivare och författare. Mest känd är han som formgivare av fantasifulla och organiskt mönstrade tyger och tapeter, av vilka många tillverkas än idag. Morris var verksam även inom flera andra områden, bland annat som arkitekt och som en av den brittiska socialiströrelsens grundare. Han var den engelska Arts and craft-rörelsens främsta förgrundsgestalt och i hans drömvärld levde människorna på hantverk och jordbruk i perfekt samklang med naturen. Personligen tycker jag att Morris formspråk passar bra i såväl äldre miljöer som mer moderna. Mönstren är tidlösa, samtidigt som de andas behaglig dåtid.

Ni förstår kanske hur glad jag blev när jag 2011 blev varse att det kommit en svensk översättning på boken “"William Morris bok”, ursprungligen publicerad i Frankrike året innan! Boken är skriven av Benjamin Lacombe och han berättar om Morris barndom på ett både poetiskt och personligt vis. Jag känner inte till Morris barndom närmare, men jag förmodar att det ligger en viss del sanning i bokens story.

2

Boken berättar om Morris barndom från det att han är 13 år och skickas till internatskolan Marlborough College för att studera till präst. Beslutet hade fattats av hans föräldrar och var inte något som han motsatte sig, då han verkligen tycker om att göra nytta. Men tiden på internatet blir till en början svår för Morris, som känner sig som en främling bland eleverna som varit där mycket längre än han själv. Tidigare har han levt med sina systrar och bröder som undervisades i hemmet av en informator, nu måste han bo ihop med alla dessa okända!

Morris vill göra intryck på sina nya bekantskaper. Han tillverkar saker av nästan ingenting, bygger en marionetteater av tändstickor och en drake av papper och trä. Han kan göra nästan vad som helst och hans fantasi tycks helt utan gränser. Han blir en fantastisk historieberättare och snabbt blir han mycket populär bland sina klasskamrater. Alla vill ha honom som vän och alla vill anförtro sig åt honom. Men själv har han ingen att anförtro sig åt.

3

Tiden han inte är i skolan tillbringar han i skolans fantastiska trädgård. Han är som förtrollad av dess skönhet och efter en tid  börjar han både skriva och teckna i sin röda bok, som han fick som sista gåva av sin far, innan han dog. För var dag som går fylls boken med dikter och teckningar…

William Morris bok är en mycket känslosam bok, om gemenskap och ensamhet, om auktoriteter och den lilla människan. Den kan låta svår för ett litet barn, men faktum är att min femåring älskar den! Kanske beror det en hel del på de makalösa illustrationerna, skapade helt i Morris anda av Agata Kawa. Det är en allt igenom vacker berättelse och bok, tycker jag. När vi för några veckor sedan beställde boken till museets faktarum, blev vi också varse att det finns en arbetshandledning till den, utgiven av Alvina förlag, som ligger bakom den svenska utgåvan. Handledningen, som finns att hämta hem från nätet, är verkligen gedigen. Och inspirerande!

“Handledningen till William Morris bok är förankrad i läroplanen för förskolan respektive aktuell årskurs i grundskolan. Enligt Läroplanen för förskolan (Lpfö-98 reviderad 2011) ska förskolan se till att barnen utvecklar:

- intresse för bilder, texter och olika medier samt sin förmåga att använda sig av, tolka och samtala om dessa.

-förmåga att ta hänsyn till och leva sig in i andra människors situation samt att vilja hjälpa andra.

sin förmåga att upptäcka, reflektera och ta ställning till olika etiska dilemman och livsfrågor i vardagen.

-sin skapande förmåga och sin förmåga att förmedla upplevelser, tankar och erfarenheter i många uttrycksformer som led, bild, rörelse, sång, musik, dans och drama.” osv, osv.

4

Personligen tycker jag att den här boken borde vara lika självklar på förskolorna som böckerna om Alfons Åberg, och lika självklar i skolbiblioteken som böckerna om Lasse Majas detektivbyrå!

onsdag 14 oktober 2015

Barnböckernas hus och kulturmiljöer: "Hus är gott sa Oskar"


Vår första barnbok i denna nya bloggserie är en bok som inte på minsta sätt gör anspråk att vara särskilt antikvarisk. Nej, tvärtom handlar den en hel del om riva och att förstöra byggnader och i centrum för förstörelsen står en liten pojke - Oskar. Man skulle kunna tro att Oskar är en helt vanlig liten pojke, men han vägrar äta vanlig mat, ja till och med godis och glass, vilken givetvis oroar hans föräldrar. En dag får Oskar följa med sin mamma i barnvagn till affären för att handla och då upptäcker de båda något: Oskar äter hus! Han har just tuggat i sig ett antal tegelstenar vid husknuten och tycker att det är jättegott!



Efter en noggrann undersökning hos läkaren konstateras att den lille pojken märkligt nog inte verkar ta någon skada av den märkliga kosten, så föräldrarna låter honom fortsätta äta byggnadsmaterial och byter ut en del av innehållet i sitt skafferi för att anpassa detta till Oskars matönskemål. Hur boken slutar är ju lite synd att avslöja här, men så mycket kan sägas att Oskar med tiden finner ett passande yrke och det är nästan så långt ifrån byggnadsantikvarie man kan komma!


När jag var liten gillade jag verkligen den här annorlunda barnboken som skrevs och illustrerades av Larserik Eriksson och gavs ut redan 1970 på Raben & Sjögrens förlag, men som sedan även har kommit i modernare utgåvor. Boken "Hus är gott sa Oskar" ingick som nr 55 i "Klumpe Dumpe Biblioteket" som innehöll en lång rad barnböcker utgivna på samma bokförlag.


Säga vad man vill om Oskar och hans minst sagt säregna kosthållning, men det här är en barnbok som gör att de unga läsarna kanske får upp ögonen för byggnader och att hus kan vara byggda av en rad olika material!