Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 6

Om konsten att vara efterklok

Våren 2008 arbetade vi med att få grunden klar medan stommen plockades ner i Torsåker. Förutom viss telefonkontakt med ombudet arbetade vi på varsitt håll. Vi hade en skiss över våningarna att utgå ifrån, vilken vi fått skickat till oss i väntan på den fullständiga planritningen. När planritningen väl dök upp – efter att huset var nere och vi hade grunden klar – visade det sig att husets yttermått hade ändrat! Man hade troligtvis inte tänkt på att ytterpanel bygger ut en smula jämfört med stommens mått. Inte heller hade man tänkt på att det kan upplevas som en viktig sak att informera den som bygger grunden om när det upptäcks. Nu hade vi alltså en grund som var 5 cm för bred på längden och hela 10 cm för bred på kortsidorna, då de korrekta måtten på stommen är 12,75*9,7. 

”Kan du vänligen definiera ordet exakt?”

Nere på åkrarna låg nu vårt timmer i stora högar. Vi hade innan köpet väldigt noga gått igenom hur huset skulle märkas upp och ”interiör pietetsfullt nedmonteras” som kontraktet är formulerat. Vidare skulle allt skadat virke ersättas samt intimras av säljaren – detta var en av de faktorer som avgjorde att vi valde att köpa just detta hus, samt att även betala en summa som vid den tiden låg på den högre sidan av skalan för den här typen av objekt. I klarspråk betydde detta alltså att när vi fick stommen så skulle det vara en helt frisk byggsats, tydligt uppmärkt och redo att plockas ihop. 

Ombudet hade vi träffat vid flera tillfällen, han kom till och med till Åland för att träffa oss och allt verkade mycket seriöst och bra. Han skulle enligt kontraktet även tillhandahålla en byggkran samt bistå vid uppmontering om vi så önskade, mot en ersättning. Förutom stockarna ingick allt annat som fönster, trappor, spisar, golv, dörrar, innertak samt lister – här får man dock vara medveten om att det alltid blir ett visst svinn och att man sällan får ut alla delar hela i så här pass gamla byggnader.

Vi började förstå att något inte stod rätt till redan på sommaren. Från att rapporterna låtit gälla att allt gick helt enligt tidsplanen, blev det nu en lång period av tystnad. Ombudet hade berättat att han skulle göra en resa och att arbetet utfördes av anställda under tiden. Efter en tid av tystnad ringde han upp och ville upprört att vi skulle föra över pengarna genast, så han kunde betala de anställda. Detta var inte vad kontraktet sade, och i den mån man som köpare kan påverka förloppet så skulle det ha varit här som vi borde ha stannat upp och tagit oss tiden att åka upp och titta hur det såg ut på plats. Det är lätt att vara efterklok, men med facit i hand så hade nog den här historien tagit en annan vändning för vår del om vi valt att göra det. Troligtvis hade berättelsen till och med slutat här.

Som tur var får man väl säga, för det är ju alltid synd att förstöra en bra historia, förde vi över pengarna istället. När sedan leveransen skulle ske och stockbilen åkte upp till Torsåker, väntade stora högar av virke utspritt över gården. Det stod snart klart att något friskt nyintimrat virke inte fanns, utan bara de i många fall delvis ruttna originalstockarna. Inte heller fanns fönstren där eller vindstrapporna. Golven och taken låg ute i en hög på marken och så även dörrar och de nedmonterade kakelugnarna i sina bananlådor. Som grädde på moset föll det samtidigt ett regn i form av en syndaflod över alltihopa. Då det fanns en färja att passa så var det dock bara att plocka med sig så mycket som gick, på den tid som fanns och gilla läget. 

För att muntra upp oss under vintern lyckades vi hitta en av de understa stockarna samt en relativt frisk golvvas som vi lade på plats i väntan på våren. I det läget hade vi verkligen ingen aning om hur det här projektet skulle genomföras.

Men det var bara att börja i någon ända, stock för stock - och behöver jag nu säga att det visade sig att majoriteten av stockarna inte var märkta? Och inte bara var de omärkta – de som faktiskt hade märkning visade sig vara felmärkta utan någon riktig logik. I början lade vi således en hel del arbete på att släpa runt fel stock på fel plats, men ganska snart insåg vi hur det stod till och fick börja lägga ett gigantiskt pussel i stället. Vi fick mäta olika sektioner av en stock för att hitta andra liknande. Vi fick vara mycket uppmärksamma på märken som kunde vara urtag för fönster, dörrar eller något annat. En del väggar hade varit lerklinade och således huggna för fäste, så de rummen fick man sortera skilt. Aldrig varken förr eller senare har huset tett sig så stort som den sommaren och vårt mantra för överlevnad var ”för varje stock vi får på plats så blir det en mindre i högen”.

Nu när marken torkat upp kunde man få med sig två stockar åt gången vid noggrann lastning -man får vara glad åt det lilla!

Golvvasarna flyttade vi runt hur många gånger som helst innan vi fick dem att passa. Vissa var i sämre skick än andra. Ett av de tillfällen jag minns tydligast kring dem, var den dagen då några särskilt svårplacerade golvvasar flyttats mellan olika platser under flera timmar – slagits fast med slägga för att sedan upptäcka att de var felplacerade och måste slås ur igen – men till sist hitta sin rätta plats. Då går en av mina hästar i ett obevakat ögonblick in i grunden, klättrar upp på ett litet berg mellan två golvvasar för att bättre kunna se vad vi grejar med och fastnar! Det var bara att slå ur den igen och för allas trevnad, och vissas överlevnad, avsluta arbetet för den dagen...

Detta var en ställning som intogs ganska många gånger per dag de första åren. Här ser man även tydligt hur grundens mått avviker från stommens.

Men vädret var fint den sommaren och många vackra utsikter fick vi från vår byggarbetsplats. Det var ingalunda roligt jämt, men då fick man muntra upp sig med en strategiskt placerad stol vi ett av de tänkta framtida fönstren, eller varför inte bygga en helt omotiverad mellanvägg för att få känslan av att det strax var dags för ett mellantak!

Sammanfattningsvis kan man säga att det inte blev som vi tänkt oss alla gånger, men vi har lärt oss så otroligt mycket mer om själva hantverket på det här sättet. De som gjorde stommen ursprungligen var otroligt skickliga – när man väl hittat rätt stock så var det sugpassning mellan dem. Däremot saknar jag verkligen de 28 fönstren med originalglas och tillhörande innerfönster, samt det vackra trappräcket och trappan mellan våningarna. Tänk att ha kvar de nötta stegen med märken efter fötter som gått upp och ner i över 150 år! Och kanske, kanske finns de kvar någonstans? Kanske finns det någon gammal lada eller källare dit de hamnade och glömdes bort. Kanske hamnade de hos någon annan som inte visste var de kom ifrån! Jag väljer att tro att det är så och att de dyker upp en dag och blir ännu en rolig pusselbit i denna bitvis lite osannolika historia!

 

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 5

Följande delar i följetongen om huset Spjutängs skrivs av Erika, vars familj köpte huset. Så, över till Erika:

Traktorerna körde stockarna upp över det berg där huset skall stå och vidare för förvaring på de gamla åkrarna på andra sidan berget. Då det inte finns några egentliga vägar fick vi försöka röja och fylla upp med grus och sten utifrån bästa förmåga för att marken skulle hålla för de tunga ekipagen. 

Högarna börjar växa och hjulspåren blir djupare och djupare.

När traktorerna gjort sitt och åkt hem igen lastade vi de sista, längsta stockarna direkt på pråmen och dessa lossades sedan med kran iland i strandkanten. I bakgrunden uppe på berget skall huset placeras.

Därefter återvände pråmen till Nagu och vi stod kvar med våra högar. Då kom också regnet och var precis så som regn i november är – iskallt, intensivt och genomträngande. Hjulspåren efter traktorerna förvandlades till leriga kratrar och det fordon vi hade till vårt förfogande var en fyrhjuling. Max två stockar i taget kunde vi dra de ca fyrahundra metrarna över berget och framför fyrhjulingen gick en svallvåg av lera. Både vi och stockarna var genomblöta och täckta av lera, men tillslut låg virket där det skulle och skyddat från eventuellt högvatten som skulle kunnat ha dragit med sig någon mellanvägg ut till havs eller så.

När detta var avklarat lämnade vi huset åt sitt öde över vintern och åkte hem och samlade krafter till våren då arbetet skulle dras igång på riktigt.

Tidigare samma år, medan vi var på Åland och huset var under nedplockning i Torsåker, hade vi börjat gjuta grunden. Vi hade några år tidigare gift oss och då önskat oss lecablock till bröllopspresent, även om det rätta huset då ännu inte dykt upp. Således hade vi nu material att börja jobba med och det hela kändes mycket spännande. Då grunden är murad på berg som är ojämnt fick vi bygga formar för att få ett plant underlag för lecablocken att stå på.

Klart för huset att komma! Vid lämplig lucka i schemat skall grunden rappas. Jag försökte i ett tidigt skede föreslå att vi skulle gräva fram stenblock ur marken och sedan försöka rulla dem på plats för att få en fin gammaldags stenfot, men märkligt nog var responsen på den idén tämligen ljummet från dem som skulle göra grovarbetet. När man väljer en plats som den vi gjorde får man ibland vara beredd på att få ge avkall på den lösning som hade varit den optimala ur byggnadsvårdshänseende och istället göra så gott man kan utifrån de förutsättningar man har.

Våren övergick till sommar och vi var mer än laddade för att huset skulle vara klart att hämta hem så vi skulle få köra igång med det projekt vi fantiserat och drömt om i så många år. Men det var också nu vi började få signaler om att något höll på att gå väldigt, väldigt fel borta i Torsåker.

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 4

I del tre skrev jag om husets nya ägare, Erika från Åland med familj. Här följer Erikas egen berättelse om huset:

För min del började mötet med gården Spjutängs vid en helt annan tid, på en helt annan plats och med ett helt annat första intryck. Jag och min familj bodde då på en liten ö, Sottunga, vilken är Finlands minsta kommun med ca 80 invånare. Jag hade en tomt på en ännu mycket mindre ö i kommunen, Finnö, en plats där främst lotsar hade bott sedan sent 1600-tal och där det vid den tiden fanns två fast boende- min mormor och morfar.

Vi hade en dröm om att även vi skulle kunna bo där året om med våra barn och djur och således började vi vår jakt på det ultimata huset. Att bygga ett hus på en plats där alla gårdar är gamla och miljön längs den gamla farleden är viktig att bevara, kräver viss eftertanke. Mina föräldrar hade på 80-talet flyttat ut en gammal skolbyggnad åt sig, så tanken att flytta ett gammalt hus har alltid funnits med. Vidare visste jag att det svåraste är transporterna av material – först över vattnet och sedan upp på land där det enda fordon som fanns var min morfars gamla Grålle. Det finns inte heller några egentliga vägar utan bara bredare stigar. Detta gjorde att det inte i första hand är storleken på huset som är problemet, så man kan lika bra ta ett större när man ändå tar sig an ett dylikt projekt.

Jag började alltså söka på Blocket efter en timmerstomme. Detta var slutet av 2007 och då var nedplockning av gamla hus ett inte lika vanligt fenomen som jag upplever att det är idag. Samtidigt skall man minnas att flyttning av hus ingalunda var ovanligt förr i värden – på Finnö finns ett hus som är flyttat några kilometer över land då det sägs att mamman i huset var rädd att barnen skulle drunkna då det stod så nära vattnet... I februari 2008 hittade jag vad jag sökt – en fantastisk bild av ett stort hus, inte alltför långt bort och där nedplockning ingick i priset – alla de kriterier vi var beroende av! Det var första gången vi såg Spjutängs.

Hur kan man inte älska detta?

Huset såldes av ett ombud som även skulle ombesörja nedplockningen. Jag ringde upp och vi gick noggrant igenom allt väsentligt – hur huset skulle märkas, vilka delar som skulle ingå samt tidsplanen för det hela. Allt lät mycket bra och vi åkte till Torsåker för att titta på huset. Psykologiskt nog fick vi först följa med hem till en man som ägde ett snarlikt hus i närheten, mycket pietetsfullt renoverat. Jag antar att vi var fast redan där. Det som mötte oss sedan var inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Med risk för att låta naiv hade jag inte förstått att bilden i annonsen var ca 100-år gammal...

”Eh, jaha... Hej...”

Som tidigare visats i bloggen var huset bitvis väldigt skadat. Vatten hade runnit genom taket och ut längs väggarna på flera ställen på husets långsidor. Gavlarna var däremot oskadade. Att stiga in där och känna historien svepa över en, se dessa vackra salar, alla färger, golvens otroligt breda plank och trappräckets vackra form var både andäktigt och hjärtskärande i sitt förfall. Det var helt enkelt en för stor utmaning för att motstå!

Ett nitiskt öga kunde ana några mindre skavanker.

Flera av originaltapeterna hade målats över med vit färg, tex så fanns inte den vackra tittskåpstapeten kvar längre.

Ombudet berättade att det fanns en annan familj som var intresserade av att flytta huset med sig till Tyskland och de stod före oss i kön, så vi skulle få invänta deras beslut innan affären var klar. Lyckligtvis tänkte de om och plötsligt fann vi oss mitt i vad som skulle bli ett projekt för resten av våra liv och troligtvis även helt överraskande våra barn och barnbarns.

Till sommaren lejde vi ett par stockbilar för att få hem huset och allt lastades av i hamnen på Sottunga. Folk gick typ man ur huse för att bevittna detta stolleprov, men alla hjälpte till med att lyfta och bära och ge goda råd där de flesta (läs samtliga) omfattade en dunk bensin och en tändsticka eller två...

”Ett vansinnigt projekt men alltid stimulerande när det händer något!”

Nu återstod bara att tänka ut hur vi skulle få alltihop över vattnet till Finnö. Efter ett tags letande hittade vi en man med en liten pråm i Nagu, i den finska skärgården. Bara resan till Sottunga tog 14 timmar, så halva kostnaden blev så att säga framkörningsavgiften. Otroligt duktig var han iallafall och tillsammans med några lokala inhyrda bönder, med god kontroll över sina traktorer, genomförde vi transporten under tre dagar i november 2008. Så fint väder vi hade då har jag varken förr eller senare upplevt i november!

”Låt oss inte möta Silja Europa.”

Lite drog vi efter egen båt. En försvårande omständighet var att vi måste korsa två farleder – men här hann vi ju hur bra som helst, något som var tur för min pappa som sitter längst bak på pråmen. Hoppas bara lasset klarar svallen också...

Bogserbåten knuffar pråmen på grund för att landgångarna ska ligga så stilla som möjligt och traktorn med lass inte skall falla i sjön. Nåja, det gick ju bra som sagt!

I land kom vi och härifrån var det bara att kavla upp armarna och börja bygga!