Köksfrossa

För en tid sedan kontaktades jag av Adam Moll, byggnadsantikvarie vid Dalarnas Museum. Han skrev en artikel om historiska och nutida kök, till Dalarnas Hembygdsförbunds tidsskrift Dagsverket. Vi bollade våra erfarenheter kring detta ämne och några veckor senare fick jag tidningen med posten. Jag tyckte att artikeln blev så bra, och frågade Adam om vi kunde få publicera den här på bloggen. Och det gick bra! Så, över till Adam:

Vi börjar med ett erkännande – jag är en av alla dessa så kallade Hemnetknarkare som med stort nöje tar del av den generösa flora digitala bostadsannonser som med enkelhet finns att tillgå nuförtiden. Det som lockar mig är hus och miljöer som har förändrats så lite som möjligt, men vilken tid de hör till är inte riktigt lika viktigt. Ett helt intakt 1970-talshus är alltså betydligt mer kittlande än en 1800-talsdalagård som renoverats vart tionde år och är klädd i en modern skrud.

Det som snabbt blir tydligt i djungeln av mäklarbilder är att de rum som är utsatta för högst förändringstryck är badrum och kök. Detta är förstås inte särskilt konstigt eftersom de rummen blir utsatta för mycket slitage och fukt, fort blir omoderna när ny teknik och standard introduceras i hemmen, och dessutom uppfattas av många som ofräscha i högre grad eftersom vi där har större krav på hygien än i andra utrymmen. Med detta sagt går det dock förstås mycket bra att bevara kök och badrum och anpassa dem försiktigt istället för att riva ut dem helt, men det är inte detta ämne som den här texten kommer handla om - även om det också skulle behöva skrivas mer om!

Köket på Carl Larsson-gården är sig likt sedan konstnärsfamiljens tid men har varsamt anpassats för modern matlagning. En diskbänk har installerats på samma plats som den gamla diskbaljan, och ovanpå järnspisen har en sarg med moderna kokplattor placerats i bekväm arbetshöjd. I spiskåpan göms en effektiv köksfläkt. Foto: Adam Moll, Dalarnas museum.

Trender
När det gäller helrenoverade kök har jag noterat vissa tendenser. Det finns huvudsakligen två dominerande trender i kökens stil, nämligen det blanka, rostfria och högteknologiska designköket samt det nostalgiska, men i funktion moderna, lant- eller allmogeköket. Den sistnämnda trenden finns i flera olika varianter. Vanliga begrepp är fransk lantstil, allmogekök eller sekelskifteskök. Stilmässigt så kan det röra sig både om pärlspontsfrossa och kök med glasvitriner, pilastrar och marmorskivor.

Effektivitetsstudier
Men hur mycket allmoge eller sekelskifte är då dessa lantkök? Rent historiskt så har de faktiskt inte särskilt stor förankring. Det vi i dag kallar kök är till största del en 1900-talsuppfinning. Innan omkring 1920–30-talen så bestod de allra flesta köken som mest av en öppen härd eller möjligen en järnspis, ett skafferi i hörnet, kanske ett arbetsbord, en slaskhink, några öppna väggfasta hyllor och en skänk. De kök vi är vana vid nu ”uppfanns” i huvudsak under 1930- och 40-talen och standardiserades på 1950-talet, allt baserat på noggrant genomförda effektivitetsstudier. Sedan dess är det mest utseendet på köken som ändrats, bara till en mindre del har funktionen och planeringen utvecklats.

Kök från tidigt 1900-tal någonstans i Dalarna. Foto: Valfrid P Lundström, Dalarnas museums bildarkiv.

Ålderdomlig dräkt
Därför kan det bli lite märkligt när ett kök som i grunden baseras på 1950-talets ingenjörskonst kläs i en ålderdomlig dräkt av pärlspont eller klassicistiskt listverk och monteras i en historisk miljö. Rent historiskt är det en väldigt lös grund att stå på, men med det sagt så kan det ju förstås finnas många andra skäl till att välja ett sådant kök – till exempel att man tycker att det är vackert.

Lyxen blir vardag
Men varifrån kommer då de nygamla lantköken om de nu saknar historisk grund? Många av dem använder ju detaljer och attribut som går att hitta i historisk byggnadskultur så det går ganska lätt att förstå hur de rent stilmässigt har tillkommit och satts samman. Den mer intressanta frågan är nog varför? Min teori är att det handlar om trender och mottrender. När folk under 1900-talet plötsligt fick tillgång till nya praktiska kök från att ha haft mycket enkla och svårarbetade tillagningsutrymmen så är det lätt att förstå lockelsen till modern design, släta luckor som inte samlar smuts och ohyra, generösa lättskötta arbetsytor och hygieniska rostfria diskbänkar med kallt och varmt vatten. Allteftersom vi vande oss vid all denna lyx och lyxen blev vardag så började så klart motsatsen att attrahera igen. Och vad uppfattas då som motsatsen till det funktionalistiska köket? Jo, pärlspont, spegeldörrar och kolonnordningar. Men man var så klart inte beredd att offra den funktionalitet som det praktiska funkisköket gav, så därför blev resultatet den hybrid mellan nytt och gammalt som kallas allmoge- eller lantkök. Vad som blir nästa trend lämnar jag åt framtiden att förtälja.

Dagsverket finns i webbversion. Nya nummer publiceras på webben med en viss förskjutning efter utgivningen. Du hittar fler nummer om du klickar på denna text.

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 7

Erika ger oss en ny del i följetongen om gårdens Spjutängs från Torsåker, som håller på att byggas upp på en liten, liten ö i Ålands skärgård:

 

Stock för stock. Sommar efter sommar. Sakta men säkert. Den som lever får se... Hur det nu var, men mer och mer av huset tog form, lite för varje säsong.

 

Från försommarens ljusa nätter till augustis månklara. ”Bare dra på, bare stann inte”.

 

Första våningen började ta form och vi lekte med tanken att smacka på ett tak och göra oss en enplansvilla (som dröm var den vacker att få)...

 

Stora delar av våning ett var fin, men på baksidan av huset fick vi skarva i med nya stockar, vilket inte var optimalt då likvärdiga dimensioner inte stod att finna i våra trakter.

 

Men vädret och utsikten kunde man inte klaga på!

 

Ju fler stockvarv som byggdes på desto trixigare blev det att få dem på plats. Efter några tacksamma varv med kortare bitar - ibland för att halva stocken varit rutten och fått kapats och ibland på grund av många fönstergluggar - kom det tyngre sektioner där stockarna var i fullängd och otroligt tunga. Med stag och rep att förankra ena änden med under tiden den andra drogs upp gick det att lösa. Stor försiktighet fick iakttagas när stocken nådde krönet och skulle läggas på plats, så den inte fick för mycket fart och fortsatte över kanten in i grunden tillsammans med den som hade i uppgift att få stopp på den. 

 

Och kändes det lite vanskligt på våning ett så var det ännu mer spännande på våning två! Nedan kan man se hur mycket av stockarna som fått bytas. Lite som ett snyggt lapptäcke! Eller i alla fall ett lapptäcke...

 

Och varje år var det som om hösten kom som en överraskning! Skolan drog igång, väskorna packades, vatten och el stängdes av inför vintern. Skärgården blir plötsligt lugn och tyst och trots att man lovar att man ska komma ut redan till helgen, ja till alla helger faktiskt, så är det som en vilsam dimma lägger sig över en, där man går hemma i trädgården och har förträngt allt vad hårt kroppsarbete vill säga. En liten kopp kaffe i höstsolen är det tyngsta lyft man överväger att göra. För man vet – att innan nästa vår har kommit är man ändå där i tanken mer och mer för varje dag, med nya idéer och listiga lösningar på hur allt skulle kunna göras på ett ännu bättre sätt.

Jag avslutar med en bild på hur vi insåg att färjan strax skulle gå, mitt när det var som roligast, så den stocken hängde kvar tills vi återkom en helt annan årstid...

 

 



Stenmosaiker av konstnären Sture Wikström i Gävleborgs Sparbank, Nygatan 26

Jag har många gånger beundrat den väldiga väggreliefen i sten som finns i gatulokalen på Nygatan 26 i Gävle. Verket gör intryck genom både material, kulörer och motiv. Hela lokalen är spännande. Men vad har verket och lokalen för bakgrund? Författaren och lokalhistorikern Birgitta Lundblad kan historien. Över till Birgitta:

Fastigheten Sälen 1 som den ser ut idag. Foto: Ulrika Olsson, Länsmuseet Gävleborg

Genom fönstren på Nygatan 26, ursprungligen lokal för Gävleborgs Sparbank kan ett drygt 20 m långt konstverk ses. Flera frågor har kommit om detta konstverk, vilket föranlett en sammanfattning av bankens historia och uppgifter om väggreliefen av västervikskonstnären Sture Wikström.

Sparbankshuset vid Stortorget är verkligen ett riktigt bankpalats! Foto: Ingela Broström, Länsmuseet Gävleborg.

Gefle stads sparbank startade 1824 på initiativ av Per Ennes, som en av Sveriges första sparbanker. Lokalerna fanns då och fram till stadsbranden 1869 i Rådhuset. Efter några år i olika lokaler, bl a på Slottet, beslutade bankens styrelse att bygga ett eget hus vid Stortorget. I styrelsen ingick dåvarande stadsarkitekten Erik Alfred Hedin. Han fick uppdraget att ta fram programskiss och handlingar till en arkitekttävling och fick här sedan flera anmärkningsvärda roller − agerade som beställare, prisdomare samt byggherrens och stadens kontrollant. Arkitekterna Aron Johansson och Johan Laurentz, Stockholm, samt Fredrik Olaus Lindström, Gävle, inbjöds att delta i tävlingen. Aron Johansson inlämnade två förslag till bankbyggnad, varav ett godkändes av styrelsen. Han hade tidigare bl a ritat Riksbankshuset och Stockholms stads sparbank samt Riksdagshuset. Bankhuset vid torget i Gävle stod klart 1899.

Fastigheten Sälen 1 på Nygatan 26. Huset uppfördes 1870 och som revs 1959. Foto från 1959 ut Kommunarkivets samlingar.

Fastigheten Sälen 1, på Nygatan 26 inköptes 1952. Byggnaden, ritad av länsmurmästare N G Runer och uppförd 1870, revs 1959 för att ge plats för ett nybygge. Uppdraget att rita den nya bankbyggnaden gick till arkitekt Sten Dalén med eget arkitektkontor i Gävle och deltidsuppdrag som stadsarkitekt i Sandviken, Hofors, Storvik, Ockelbo och Valbo. En femvåningsbyggnad med en vinkelbyggnad i fyra våningar förutom bottenvåningar uppfördes. Till fasadbeklädnad valdes italiensk klyvmarmor. En tävling utlystes för dekoration av banklokalen och konstnären Sture Wikström utsågs till vinnare.

Konstnären Sture Wikström (1921−1993) var en målare och grafiker med studier vid Konstfackskolan i Stockholm, Ecole National Supericure des Beaux Arts i Paris, samt Konstnärsakademierna i Leningrad och Ravenna. Wikström har utfört ett stort antal offentliga utsmyckningar med monumentala mosaikarbeten på flera orter i landet, exempelvis i Västervik, Huskvarna, Kalmar, Borås, Jönköping, Linköping och Göteborg.

Stenmosaiken i Gävleborgs Sparbanks tidigare lokaler på Nygatan 26. Foto: Birgitta Lundblad.

Konstverket i Gävleborgs sparbank invigdes den 5 december 1961 och bestod av en 22 m lång mosaik, som initialt täckte hela den östra väggen. Den är murad av italiensk klyvmarmor med en ljus levande brottyta, som blev utgångspunkten för konstnärens arbete. Konstverket visar länets olika näringar med jordbruk, sjöfart, handel samt industri och är tillverkat av olika stenarter och glas. De olika kompositionerna bakades in i ”kakformar” av järnband, som tillverkades i ateljén på hemorten och sedan i sina olika delar skruvades fast i banklokalens vägg. Tekniken hade Wikström lärt av den norske konstnären Sigurd Winge. I samband med ombyggnader har delar av väggreliefen flyttats till två angränsande rum.

Till hjälp med alla arbeten hade Sture Wikström sin fru Ann-Marie Ekbom-Wikström, född 1925, också konstnär. Under arbetet med mosaiken i Gävle pågick en utställning med målningar hos Dal-Erik (Galleri Svarta katten).

Banken stannade kvar i lokalerna till 1978 då den flyttade till Gevaliapalatset, hörnet Nygatan/Kungsgatan, där den fortfarande finns. Ägarbilden har dock sedan dess avsevärt förändrats, och banken har genom åren haft ett flertal namn. Sedan 2006 heter den Swedbank.

Sälen 1 såldes 1979 till Hyresgästernas Riksförbund och har sedan genomgått flera om- och tillbyggnader, bl a utbyte av fasadmaterial, som inte hållit för påfrestningar. Ägare sedan 2003 är Svedinger Fastigheter AB.

Två av väggdekorationerna vid entrépartier på Jernvallskolan i Sandviken. Foto: Bosse Hedblom.

I Gästrikland finns ytterligare fyra konstverk av Sture Wikström, varav tre 45 kvadratmeter stora väggdekorationer ovanför ingångar vid Jernvallsskolan i Sandviken, 1965.

Väggdekoration i entrén i Hofors sjukhus. Fotografen är okänd, bilden är lånad från boken "Sture Wikström: Hans konst och gärning" skriven av Ann-Marie Wikström år 2000.

En hel väggdekoration med stenmosaik finns dessutom i Hofors sjukhus entré (nuvarande Hesselgrenska äldreboendet), donerad 1970 av SKF i anslutning till husets invigning. Priset för konstverket utgjorde 12 000 kr.

Referenser:

Samtal 2016 med Ann-Marie Ekbom-Wikström och arkitekten Gunnar Gustafsson

Samtal med Kulturförvaltningen, Region Gävleborg

Gävle kommun, Lantmäterienheten: Utdrag ur fastighetsregister

Lantmäteriet: Fastighetsregister

Wikström, Ann-Marie, 2000: Sture Wikström – Hans konst och gärning. Västervik

Tidningsartiklar

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 6

Om konsten att vara efterklok

Våren 2008 arbetade vi med att få grunden klar medan stommen plockades ner i Torsåker. Förutom viss telefonkontakt med ombudet arbetade vi på varsitt håll. Vi hade en skiss över våningarna att utgå ifrån, vilken vi fått skickat till oss i väntan på den fullständiga planritningen. När planritningen väl dök upp – efter att huset var nere och vi hade grunden klar – visade det sig att husets yttermått hade ändrat! Man hade troligtvis inte tänkt på att ytterpanel bygger ut en smula jämfört med stommens mått. Inte heller hade man tänkt på att det kan upplevas som en viktig sak att informera den som bygger grunden om när det upptäcks. Nu hade vi alltså en grund som var 5 cm för bred på längden och hela 10 cm för bred på kortsidorna, då de korrekta måtten på stommen är 12,75*9,7. 

”Kan du vänligen definiera ordet exakt?”

Nere på åkrarna låg nu vårt timmer i stora högar. Vi hade innan köpet väldigt noga gått igenom hur huset skulle märkas upp och ”interiör pietetsfullt nedmonteras” som kontraktet är formulerat. Vidare skulle allt skadat virke ersättas samt intimras av säljaren – detta var en av de faktorer som avgjorde att vi valde att köpa just detta hus, samt att även betala en summa som vid den tiden låg på den högre sidan av skalan för den här typen av objekt. I klarspråk betydde detta alltså att när vi fick stommen så skulle det vara en helt frisk byggsats, tydligt uppmärkt och redo att plockas ihop. 

Ombudet hade vi träffat vid flera tillfällen, han kom till och med till Åland för att träffa oss och allt verkade mycket seriöst och bra. Han skulle enligt kontraktet även tillhandahålla en byggkran samt bistå vid uppmontering om vi så önskade, mot en ersättning. Förutom stockarna ingick allt annat som fönster, trappor, spisar, golv, dörrar, innertak samt lister – här får man dock vara medveten om att det alltid blir ett visst svinn och att man sällan får ut alla delar hela i så här pass gamla byggnader.

Vi började förstå att något inte stod rätt till redan på sommaren. Från att rapporterna låtit gälla att allt gick helt enligt tidsplanen, blev det nu en lång period av tystnad. Ombudet hade berättat att han skulle göra en resa och att arbetet utfördes av anställda under tiden. Efter en tid av tystnad ringde han upp och ville upprört att vi skulle föra över pengarna genast, så han kunde betala de anställda. Detta var inte vad kontraktet sade, och i den mån man som köpare kan påverka förloppet så skulle det ha varit här som vi borde ha stannat upp och tagit oss tiden att åka upp och titta hur det såg ut på plats. Det är lätt att vara efterklok, men med facit i hand så hade nog den här historien tagit en annan vändning för vår del om vi valt att göra det. Troligtvis hade berättelsen till och med slutat här.

Som tur var får man väl säga, för det är ju alltid synd att förstöra en bra historia, förde vi över pengarna istället. När sedan leveransen skulle ske och stockbilen åkte upp till Torsåker, väntade stora högar av virke utspritt över gården. Det stod snart klart att något friskt nyintimrat virke inte fanns, utan bara de i många fall delvis ruttna originalstockarna. Inte heller fanns fönstren där eller vindstrapporna. Golven och taken låg ute i en hög på marken och så även dörrar och de nedmonterade kakelugnarna i sina bananlådor. Som grädde på moset föll det samtidigt ett regn i form av en syndaflod över alltihopa. Då det fanns en färja att passa så var det dock bara att plocka med sig så mycket som gick, på den tid som fanns och gilla läget. 

För att muntra upp oss under vintern lyckades vi hitta en av de understa stockarna samt en relativt frisk golvvas som vi lade på plats i väntan på våren. I det läget hade vi verkligen ingen aning om hur det här projektet skulle genomföras.

Men det var bara att börja i någon ända, stock för stock - och behöver jag nu säga att det visade sig att majoriteten av stockarna inte var märkta? Och inte bara var de omärkta – de som faktiskt hade märkning visade sig vara felmärkta utan någon riktig logik. I början lade vi således en hel del arbete på att släpa runt fel stock på fel plats, men ganska snart insåg vi hur det stod till och fick börja lägga ett gigantiskt pussel i stället. Vi fick mäta olika sektioner av en stock för att hitta andra liknande. Vi fick vara mycket uppmärksamma på märken som kunde vara urtag för fönster, dörrar eller något annat. En del väggar hade varit lerklinade och således huggna för fäste, så de rummen fick man sortera skilt. Aldrig varken förr eller senare har huset tett sig så stort som den sommaren och vårt mantra för överlevnad var ”för varje stock vi får på plats så blir det en mindre i högen”.

Nu när marken torkat upp kunde man få med sig två stockar åt gången vid noggrann lastning -man får vara glad åt det lilla!

Golvvasarna flyttade vi runt hur många gånger som helst innan vi fick dem att passa. Vissa var i sämre skick än andra. Ett av de tillfällen jag minns tydligast kring dem, var den dagen då några särskilt svårplacerade golvvasar flyttats mellan olika platser under flera timmar – slagits fast med slägga för att sedan upptäcka att de var felplacerade och måste slås ur igen – men till sist hitta sin rätta plats. Då går en av mina hästar i ett obevakat ögonblick in i grunden, klättrar upp på ett litet berg mellan två golvvasar för att bättre kunna se vad vi grejar med och fastnar! Det var bara att slå ur den igen och för allas trevnad, och vissas överlevnad, avsluta arbetet för den dagen...

Detta var en ställning som intogs ganska många gånger per dag de första åren. Här ser man även tydligt hur grundens mått avviker från stommens.

Men vädret var fint den sommaren och många vackra utsikter fick vi från vår byggarbetsplats. Det var ingalunda roligt jämt, men då fick man muntra upp sig med en strategiskt placerad stol vi ett av de tänkta framtida fönstren, eller varför inte bygga en helt omotiverad mellanvägg för att få känslan av att det strax var dags för ett mellantak!

Sammanfattningsvis kan man säga att det inte blev som vi tänkt oss alla gånger, men vi har lärt oss så otroligt mycket mer om själva hantverket på det här sättet. De som gjorde stommen ursprungligen var otroligt skickliga – när man väl hittat rätt stock så var det sugpassning mellan dem. Däremot saknar jag verkligen de 28 fönstren med originalglas och tillhörande innerfönster, samt det vackra trappräcket och trappan mellan våningarna. Tänk att ha kvar de nötta stegen med märken efter fötter som gått upp och ner i över 150 år! Och kanske, kanske finns de kvar någonstans? Kanske finns det någon gammal lada eller källare dit de hamnade och glömdes bort. Kanske hamnade de hos någon annan som inte visste var de kom ifrån! Jag väljer att tro att det är så och att de dyker upp en dag och blir ännu en rolig pusselbit i denna bitvis lite osannolika historia!

 

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 5

Följande delar i följetongen om huset Spjutängs skrivs av Erika, vars familj köpte huset. Så, över till Erika:

Traktorerna körde stockarna upp över det berg där huset skall stå och vidare för förvaring på de gamla åkrarna på andra sidan berget. Då det inte finns några egentliga vägar fick vi försöka röja och fylla upp med grus och sten utifrån bästa förmåga för att marken skulle hålla för de tunga ekipagen. 

Högarna börjar växa och hjulspåren blir djupare och djupare.

När traktorerna gjort sitt och åkt hem igen lastade vi de sista, längsta stockarna direkt på pråmen och dessa lossades sedan med kran iland i strandkanten. I bakgrunden uppe på berget skall huset placeras.

Därefter återvände pråmen till Nagu och vi stod kvar med våra högar. Då kom också regnet och var precis så som regn i november är – iskallt, intensivt och genomträngande. Hjulspåren efter traktorerna förvandlades till leriga kratrar och det fordon vi hade till vårt förfogande var en fyrhjuling. Max två stockar i taget kunde vi dra de ca fyrahundra metrarna över berget och framför fyrhjulingen gick en svallvåg av lera. Både vi och stockarna var genomblöta och täckta av lera, men tillslut låg virket där det skulle och skyddat från eventuellt högvatten som skulle kunnat ha dragit med sig någon mellanvägg ut till havs eller så.

När detta var avklarat lämnade vi huset åt sitt öde över vintern och åkte hem och samlade krafter till våren då arbetet skulle dras igång på riktigt.

Tidigare samma år, medan vi var på Åland och huset var under nedplockning i Torsåker, hade vi börjat gjuta grunden. Vi hade några år tidigare gift oss och då önskat oss lecablock till bröllopspresent, även om det rätta huset då ännu inte dykt upp. Således hade vi nu material att börja jobba med och det hela kändes mycket spännande. Då grunden är murad på berg som är ojämnt fick vi bygga formar för att få ett plant underlag för lecablocken att stå på.

Klart för huset att komma! Vid lämplig lucka i schemat skall grunden rappas. Jag försökte i ett tidigt skede föreslå att vi skulle gräva fram stenblock ur marken och sedan försöka rulla dem på plats för att få en fin gammaldags stenfot, men märkligt nog var responsen på den idén tämligen ljummet från dem som skulle göra grovarbetet. När man väljer en plats som den vi gjorde får man ibland vara beredd på att få ge avkall på den lösning som hade varit den optimala ur byggnadsvårdshänseende och istället göra så gott man kan utifrån de förutsättningar man har.

Våren övergick till sommar och vi var mer än laddade för att huset skulle vara klart att hämta hem så vi skulle få köra igång med det projekt vi fantiserat och drömt om i så många år. Men det var också nu vi började få signaler om att något höll på att gå väldigt, väldigt fel borta i Torsåker.

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 4

I del tre skrev jag om husets nya ägare, Erika från Åland med familj. Här följer Erikas egen berättelse om huset:

För min del började mötet med gården Spjutängs vid en helt annan tid, på en helt annan plats och med ett helt annat första intryck. Jag och min familj bodde då på en liten ö, Sottunga, vilken är Finlands minsta kommun med ca 80 invånare. Jag hade en tomt på en ännu mycket mindre ö i kommunen, Finnö, en plats där främst lotsar hade bott sedan sent 1600-tal och där det vid den tiden fanns två fast boende- min mormor och morfar.

Vi hade en dröm om att även vi skulle kunna bo där året om med våra barn och djur och således började vi vår jakt på det ultimata huset. Att bygga ett hus på en plats där alla gårdar är gamla och miljön längs den gamla farleden är viktig att bevara, kräver viss eftertanke. Mina föräldrar hade på 80-talet flyttat ut en gammal skolbyggnad åt sig, så tanken att flytta ett gammalt hus har alltid funnits med. Vidare visste jag att det svåraste är transporterna av material – först över vattnet och sedan upp på land där det enda fordon som fanns var min morfars gamla Grålle. Det finns inte heller några egentliga vägar utan bara bredare stigar. Detta gjorde att det inte i första hand är storleken på huset som är problemet, så man kan lika bra ta ett större när man ändå tar sig an ett dylikt projekt.

Jag började alltså söka på Blocket efter en timmerstomme. Detta var slutet av 2007 och då var nedplockning av gamla hus ett inte lika vanligt fenomen som jag upplever att det är idag. Samtidigt skall man minnas att flyttning av hus ingalunda var ovanligt förr i värden – på Finnö finns ett hus som är flyttat några kilometer över land då det sägs att mamman i huset var rädd att barnen skulle drunkna då det stod så nära vattnet... I februari 2008 hittade jag vad jag sökt – en fantastisk bild av ett stort hus, inte alltför långt bort och där nedplockning ingick i priset – alla de kriterier vi var beroende av! Det var första gången vi såg Spjutängs.

Hur kan man inte älska detta?

Huset såldes av ett ombud som även skulle ombesörja nedplockningen. Jag ringde upp och vi gick noggrant igenom allt väsentligt – hur huset skulle märkas, vilka delar som skulle ingå samt tidsplanen för det hela. Allt lät mycket bra och vi åkte till Torsåker för att titta på huset. Psykologiskt nog fick vi först följa med hem till en man som ägde ett snarlikt hus i närheten, mycket pietetsfullt renoverat. Jag antar att vi var fast redan där. Det som mötte oss sedan var inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Med risk för att låta naiv hade jag inte förstått att bilden i annonsen var ca 100-år gammal...

”Eh, jaha... Hej...”

Som tidigare visats i bloggen var huset bitvis väldigt skadat. Vatten hade runnit genom taket och ut längs väggarna på flera ställen på husets långsidor. Gavlarna var däremot oskadade. Att stiga in där och känna historien svepa över en, se dessa vackra salar, alla färger, golvens otroligt breda plank och trappräckets vackra form var både andäktigt och hjärtskärande i sitt förfall. Det var helt enkelt en för stor utmaning för att motstå!

Ett nitiskt öga kunde ana några mindre skavanker.

Flera av originaltapeterna hade målats över med vit färg, tex så fanns inte den vackra tittskåpstapeten kvar längre.

Ombudet berättade att det fanns en annan familj som var intresserade av att flytta huset med sig till Tyskland och de stod före oss i kön, så vi skulle få invänta deras beslut innan affären var klar. Lyckligtvis tänkte de om och plötsligt fann vi oss mitt i vad som skulle bli ett projekt för resten av våra liv och troligtvis även helt överraskande våra barn och barnbarns.

Till sommaren lejde vi ett par stockbilar för att få hem huset och allt lastades av i hamnen på Sottunga. Folk gick typ man ur huse för att bevittna detta stolleprov, men alla hjälpte till med att lyfta och bära och ge goda råd där de flesta (läs samtliga) omfattade en dunk bensin och en tändsticka eller två...

”Ett vansinnigt projekt men alltid stimulerande när det händer något!”

Nu återstod bara att tänka ut hur vi skulle få alltihop över vattnet till Finnö. Efter ett tags letande hittade vi en man med en liten pråm i Nagu, i den finska skärgården. Bara resan till Sottunga tog 14 timmar, så halva kostnaden blev så att säga framkörningsavgiften. Otroligt duktig var han iallafall och tillsammans med några lokala inhyrda bönder, med god kontroll över sina traktorer, genomförde vi transporten under tre dagar i november 2008. Så fint väder vi hade då har jag varken förr eller senare upplevt i november!

”Låt oss inte möta Silja Europa.”

Lite drog vi efter egen båt. En försvårande omständighet var att vi måste korsa två farleder – men här hann vi ju hur bra som helst, något som var tur för min pappa som sitter längst bak på pråmen. Hoppas bara lasset klarar svallen också...

Bogserbåten knuffar pråmen på grund för att landgångarna ska ligga så stilla som möjligt och traktorn med lass inte skall falla i sjön. Nåja, det gick ju bra som sagt!

I land kom vi och härifrån var det bara att kavla upp armarna och börja bygga!

Var det ekorrar som byggde Välsta kastal?

Såhär på fredagseftermiddagen vill vi gärna pigga upp er med ett intressant blogginlägg från en av våra gästbloggare, Erik Andersson.

Över till Erik!

När de bägge stentornen i Välsta och Frölland hade blivit ganska många hundra år gamla och praktiskt sinnade människor hade återanvänt det mesta av byggnadsstenen till källare, kyrkor eller annat nyttigt, då kom fornforskare och lantmätare och frågade befolkningen i Rogsta vad det där var för ena stentorn?

- Tja, svarade befolkningen i Rogsta då, vi vet inte så noga men vi kallar dem för kloster.

- Enfaldiga bönder, muttrade då fornforskarna mellan tänderna det här är förstås kastaler, där starka svenska män tappert försvarat fäderneslandet emot svartmuskiga balter.

Och sedan dess har tornen kallats för kastaler.

Vad är då en kastal? Kastal är en beteckning för ett slags försvarstorn.

Vad är då ett kloster? Enkelt, säger vi ett byggnadskomplex för munkar och nunnor, en plats för religiös tillbedjan.

Kan så vara, men slår man i Svensk Etymologisk Ordbok så får man som första betydelse: Lås, rigel, innesluten plats. Ingenting om religion. En säker förvaringsplats kanske?

Oisolerade stenhus är i vårt klimat mycket obehagliga att bo i, kalla, råa, fuktiga och svåra att värma upp. Därför var det också mycket ovanligt bland förnuftig svensk lantbefolkning att bygga sådana förrän svenska staten på 1700-talet beviljade skattefrihet för att man skulle göra just det.

Därför kan man lugnt räkna med att äldre stenbyggnader är byggda antingen som fähus, verkstäder eller till förvaringsändamål. Har dom dessutom, som tornen i Välsta och Frölland, en utvändig stentrappa så minskar nog argumenten för försvarstanken.

Vad kan man då lämpligen förvara i ett stentorn? Tja, det mesta som tål minusgrader på vintern och som kanske kan ha fördel av att där är svalt på sommaren.

Mitt förslag är pälsförråd. Päls bör förvaras torrt, svalt och mörkt om det inte skall bli ohyra i den. Pälshandel genererade också ett stort kapitalflöde under den tidiga medeltiden som har satt ännu bevarade fysiska spår, bland annat i form av ståtliga stenhus och kyrkor på Gotland och annorstädes.

Bara för att i någon mån illustrera volymen av handeln så kan berättas att år 1294 så är den gotländske farmannen Johannes Kattlund i Scarborugh i England. Han är där för att försöka övertala tullmyndigheten att släppa de 6 skepp lastade med ekorrskinn som dom har tagit i beslag.

Ekorrskinn räknades i ”timmer”. Ett timmer var 40 skinn. Skinnen packades i tunnor, 30 timmer i varje. Det blir 1200 skinn per tunna. Hur många tunnor rymdes på 6 båtar?

När vi reparerade Välsta kastalruin för några år sedan hade den antikvariske kontrollanten ett bra förslag som bestod i att vi skulle försöka hitta en bit av originalmurbruket. I gammalt murbruk så finns bitar av kol kvar som en rest av kalkbränningen, tillverkningen av murbruket alltså. Murbruksdatering har en stor fördel i att man får ett datum för murningstillfället. Både tegel och timmer kan vara återanvänt och därför inte datera själva byggnaden. Men murbruk används färskt.

Den här dateringen gav som troligast byggnadsår årtalet 1040. Det gör Välstaruinen till den äldsta daterade byggnaden i Sverige. Vikingatiden brukar sägas vara till år 1066, slaget vid Hastings i England. Sen vidtar vad vi brukar kalla för medeltid.

Vem byggde stentornet i Välsta? Vem hade på den tiden kunskaper om stenarbete och murbrukstillverkning? Vem hade kapital och anledning?

En mycket intressant ledtråd är att tornets yttermått, 6 meter och 40 centimeter i fyrkant är exakt detsamma som på det nu försvunna tornet i Frölland. Och, samma som den utgrävda kastalruinen i Totra, Gästrikland.

Ingen murare eller byggmästare bygger ett hus på måfå. På en byggnad avsedd för förvaring börjar man med att räkna ut hur stort tillgängligt inre utrymme som behövs, hur grova väggarna måste vara för att bära den tänkta höjden på byggnaden och sen görs yttermåtten i relation till det.

Fanns det en svensk standard för torn? Eller, mer troligt, fanns det en organisation som anvisade hur många tunnor med ekorrskinn som skulle rymmas i tornen?

Det får vi aldrig veta. 

Men för den som är intresserad så har Olof Broman i sin bok ”Glysisvallur” gett en mycket bra beskrivning av hur stentornen i Välsta och Frölland såg ut i hans barndom i slutet på 1600-talet.

Birger Stecksén berättar i sin bok ”Birkarlar och lappar” om pälshandelns historia, bland annat i Ryssland där pälsorganisationens handelsstationer för övrigt kallades för ”Ostrog” vilket är ryska för kloster!

Och den som vill kan på många ställen läsa om Hudson Bay kompaniet vilket grundades 1670. Som fortfarande existerar och som, när den nordamerikanska pälshandeln var på sin höjdpunkt på alla tänkbara vis måste betraktas som en egen stat. Prins Ruperts land kallades det och omfattade en tredjedel av nuvarande Kanada samt delar av norra USA. Med armé, polis, lagstiftande församling och egen valuta. Och en väl genomtänkt strategi för att göra naturbefolkningen beroende av alkohol och därmed mer benägna att jaga för sin inkomst. 

Se där vilken lycka och vilket välstånd inkomster från naturtillgångar kan skapa!

Axel Brandt - grosshandlare med ekonomisk berg- och dalbana

Bakom varje byggnad döljer sig människor och liv. I detta inlägg gläntar vår nya gästbloggare Birgitta Lundblad på dörren till grosshandlare Axel Brandts liv. Brandt är aktuell som mannen som lät bygga om rivningshotade Villa Sjötorp på 1880-talet, till den magnifika utformning som huset har än idag.

Birgitta Lundblad är lokalhistoriker och författare. Hon har bland annat skrivit böckerna Villastaden i Gävle - Hus människor och verksamheter, Erik Alfred Hedin - Stadsarkitekten som byggde halva stan och Värmande och vackert - Eldstäder och tillverkare i Hälsingland och Gästrikland. 

Över till Birgitta:

I avvaktan på samhällsbyggnadsnämndens beslut under april månad om sommarvillans öde, har en översikt av byggherrens levnadshistoria sammanställts.

I juli 1882 köpte grosshandlaren Axel Brandt Villa Sjötorp, (1) som då bestod av ett litet timmerhus uppfört några år tidigare av målarmästare Rudolf Sjöström och åren 1865−1882 ägt av grosshandlare I L Åsbrink. Genom en storslagen om- och tillbyggnad 1883 förverkligade Brandt sin dröm om ett franskt lustslott i miniatyr, troligen inspirerad av sina resor till kontinenten. Brandts ägarskap blev kortvarigt och han avyttrade Sjötorp i anslutning till Stockholmsflytt. Senare ägare har varit disponent E J Sandström, grosshandlare J A Wesström, direktörsassistent Bengt Müller och Gävle kommun.

Villa Sjötorps byggherre, Axel Brandt (1836−1898), hade ett dramatiskt och omväxlande livsöde. Han föddes i Gävle den 20 november 1836 som son till handelsman Lars Erik Brandt och hans hustru Margareta Carolina Loëll. Efter studier vid Gefle högre elementarläroverk och studentexamen i Uppsala vistades han utomlands för utbildning inom handels- och kolonialbranschen. Återkommen till Gävle övertog han 1863 firman L E Brandt, grundad 1827 av fadern. Efter endast några år som innehavare tvingades Axel Brandt att erbjuda sina fordringsägare ackord, som beviljades och sedan punktligt fullgjordes. Därefter blomstrade affärerna på nytt. Han återbetalade då, med stor hederskänsla, alla utestående fordringar tillika med ränta till sina långivare.

År 1865 stod bröllopet med Augusta Christina Tahlin, med vilken han fick tre barn, som alla avled tidigt. Hustrun Augusta gick bort 1869 i samband med barnsäng, endast 25 år gammal.

Axel Brandt gifte 1873 om sig med sin hushållerska Edla Sophia Livijn och makarna fick dottern Gertrud Matilda (1875−1944). Hon levde ogift.

Brandts bostadshus på östra Drottninggatan 33. Originalritningen förvaras på Kommunarkivet i Gävle.

Lars Erik och sonen Axel Brandt ägde två fastigheter i kv Pechlin i Gävle med byggnader som förstördes i stadsbranden 1869. Dessutom fick Axel Brandt efter branden ersättning för två magasinsbyggnader på Stora Holmen. År 1870 lät han uppföra ett nytt bostadshus i två våningar med inredd vind, på östra Drottninggatan 33, (nr 31 i 3:e kv, senare Pechlin nr 3), ritat av arkitekten Peter Georg Sundius. Fasaden var rikt utsmyckad. Familjens bostad bestod av stor tambur, herrns två rum, salong, förmak, matsal, sovrum, kök, serveringsrum, barnkammare och handkammare. Löjtnant, sedermera kapten Sven Fredrik Pousette, ägare till Lervik, köpte fastigheten i april 1888 tillsammans med tomten Pechlin nr 1 för sammanlagt 75 000 kr. (2) Huset på Drottninggatan 33 byggdes sedan om flera gånger för både bank- och affärsverksamheter och revs slutligen 1984.

Fotografi från 1920-talet. Drottninggatan 33 syns till vänster. Fasaden är förändrad och förenklad.

På 1870-talet uppförde L E Brandt tillsammans med Vict Th Engvall och N J Kjellerstedt magasinsbyggnad i kv Amicitia, N Skeppsbron 9. Gävles första hiss (ångdriven) installerades där 1885. Detta är ett av de bäst bevarade stenmagasinen. (3)

Tillsammans med grosshandlaren Sten Nordström m fl var också Axel Brandt under några år delägare i Strömdalens egendom. (4) Han var styrelseledamot i Börsföreningen 1882 till sammanslagning med Köpmannaföreningen 1885.

På senhösten 1887 flyttade Brandt som en förmögen man till Stockholm. Han upphörde då med sin verksamhet i Gävle och ingick i stället som förlagsman i kolonialfirman Dahl & Fridholm. Denna firma gjorde konkurs i slutet av 1880-talet, varvid Brandt åsamkades stora förluster. Han åtalades i samband därmed för vårdslöshet mot borgenärer och dömdes av Danderyds skeppslags tingsrätt till fängelse under två månader, men frikändes senare av hovrätten. Han försökte sedan på nytt arbeta upp sig genom att driva några agenturer och lät 1890 uppföra en stor villa i Djursholm, ritad av arkitekten Johan Laurentz. Ägarskapet blev dock kortvarigt och villan såldes redan 1893 till kollegan Henrik Falkman. Villan byggdes om och döptes till Villa Java. Ursprungligt utförande hade flera likheter med Villa Sjötorp, vilket kan ses på tavla hos Djursholms hembygdsförening.

Arkitekt Johan Laurentz arbetade åren 1879−1881 hos stadsarkitekten E A Hedin i Gävle. De hade tidigare varit kollegor hos arkitektbröderna Kumlien i Stockholm. Samarbetsprojekt i Gävle utgjorde främst S:t Matteuskyrkan, Betlehemskapellet och Rettigska barnhemmet (samtliga rivna) samt ombyggnad av Långvinds herrgård och nybyggnad av Läroverk i Sundsvall (ej genomförda).

Några ytterligare fastigheter i Stockholm ägdes inte av Brandt utan han hyrde lägenheter i området runt Norrmalmstorg och nedre Östermalm hos sju olika fastighetsägare, bl a brukspatron August Bång och generalkonsul Robert Bünsow. (5)

Axel Brandt hade många högtflygande planer och lyssnade inte på råd och varningar utan ingick flera spekulativa affärer med olycklig utgång. Detta ledde till att han den 23/5 1898 valde att själv avsluta sitt liv. Han befann sig då i Monte Carlo. Kanske gav inte spelet den vinst han hade hoppats på. Under de sista månaderna, då Brandt uppehållit sig i Tyskland, hade familjen endast fått ett lågt bidrag till sitt uppehälle. De försörjde sig genom att erbjuda inackorderingar.


Birgitta Lundblad, 2016-03-05

 

 

  

Notförteckning:

[1] Jordebok för Gävle stad 1890-tal, äldre tomtbeteckning 214a, nytt nr 256.

[2] Pousette uppförde åren 1892−1893 det bostadshus i tre våningar och med en magnifik entré på Nygatan 34, kv

Pechlin nr 1 (Norr 26:1), som ännu finns kvar. E A Hedin var arkitekt och J F Lindeberg byggmästare. Huset

förändrades senare för Carl Larssons fotoateljé. Brandt har där felaktigt angivits som byggherre, se

Gävlevandringar med Folke, sid 86 och Stadsarkitekten E A Hedin, sid 150.

[3] 1883 var Brandt Gävles fjärde högst taxerade fastighetsägare efter O A Brodin, P J Haegerstrand och B

Kronberg.

[4] Se bok Villastaden i Gävle, sid 32.


[5] Uppgifter från Lennart Nordström – ur Rotemannen 2.