söndag 22 november 2015

Barnböckernas hus och kulturmiljöer: "Farbror Hugo i Gröna Gränd"


Idag ska vi gå på besök i en handelsbod. Ni vet en sån där det mesta finns att köpa över disk och där hyllorna dignar av allehanda prylar och även taket i butiken är fyllt av upphängda varor. Handelsboden ligger i Gröna gränd och drivs av Hugo Hobbs och tills sin hjälp har han sin brorson Fredrik och katten Tiger. Affärerna verkar gå bra och allt hade nog varit frid och fröjd om det inte vore för gamle Titus. Han planerar nämligen att riva husen längs Gröna gränd och ersätta dem med ett jättestort kontorshus.

 


Rivningarna i kvarteret påbörjas och efter ett tag står farbror Hugos tegelhus i tre våningar ensamt kvar. Genom att ställa sig på taket lyckas Hugo, Fredrik och katten tillfälligt stoppa rivningsplanerna, men de förstår att det kommer att krävas mer om de ska lyckas stoppa rivningen för gott. Tack vare katten Tiger lyckas de hitta ett försvunnet recept från Hugos farfars fars tid, ett recept på Hobbs elastiska lim, som enligt reklamen är "limmet som håller ihop allt - överallt". Hela natten kokar de lim som de häller ut över fasaderna. När rivningen ska påbörjas visar det sig att kranarnas gripklor inte förmår tränga igenom limmet och huset går inte att riva. Exploatören Titus får därför bygga sitt stora grå kontorskomplex kring det röda tegelhuset där farbror Hugo kan fortsätta sin småskaliga affärsverksamhet. Hur det slutar kanske jag inte ska avslöja här, men att både handelsboden och kontorshuset går en blomstrande framtid till mötes är ingen överdrift.

 

Barnboken "Fabror Hugo i Gröna Gränd" av Virginia Parsons som ovanstående berättelse är hämtad ur är utan tvekan den mest antikvariska barnbok som fanns i min barnkammares bokhylla och jag kommer ihåg den väl från när jag var mindre. Boken ingick i "Alla barns bokklubb" som jag var med i och den utgavs i Sverige 1981. Det finns nog gånger då det inte vore så dumt om man hade haft tillgång till Hobbs elastiska lim...

Alla bilder i detta blogginlägg är gjorda av Virginia Parsons.

Inga kommentarer: