Förödande bränder, del 2. Att skydda ett världsarv.

Hälsingegårdarna har nominerats till världsarv och skall skyddas för all framtid. Samtidigt når oss rapporter om förödande bränder på värdefulla byggnader i länet och frågan aktualiseras: hur skyddar man ett världsarv? Eller för den delen: hur skyddar man kulturhistoriskt värdefulla byggnader över lag?

I arbetet med världsarvsnomineringen har vi varit tvungna redogöra för hur vi avser att arbeta med brandskydd på världsarvsgårdarna, både i förebyggande syfte och om det verkligen händer. Brand är ju ett av de allvarligaste hoten mot hälsingegårdarna och våra kulturhistoriska byggnader. Enligt lagen om skydd mot olyckor (LSO) har den som äger en byggnad, eller bedriver verksamhet där, det yttersta ansvaret för sitt brandskydd och skall vidta de åtgärder som krävs för att förebygga brand och begränsa skador till följd av brand. Det ansvaret kommer även fortsättningsvis att vila på ägarna till världsarvsgårdarna, men naturligtvis är det viktigt att man från kulturmiljövården (museerna och länsstyrelsen) tar ett ansvar att bistå gårdsägarna i dessa frågor - det ligger ju i allas intresse att gårdarna finns kvar!

I förvaltningsplanen för världsarvet hälsingegårdar står det bland annat att vi (kulturmiljövården) ska skapa en modell för världsarvsgårdarna att själva arbeta med sk. systematiskt brandskyddsarbete (SBA), som innehåller både byggnadstekniska och organisatoriska bitar. Målet är också att det ska finnas insatsplaner för räddningstjänsten för samtliga världsarvsgårdar. Och naturligtvis ska modellen vara avpassad för sitt syfte. En brandskyddsorganisation kan ju till exempel låta ganska pretentiöst för en privatägd gård där det bor två personer. Men en organisation kan ju inbegripa fler än fastighetsägarna och handlar kanske mest om att man har tänkt igenom vem som gör vad om det brinner. Det kan till exempel vara bra att prata ihop sig inom byn eller med grannarna om hur man ska agera när det blir akut. Någon kan ha ansvar för att se till att vägarna är framkomliga för räddningstjänsten, så att inte tillströmmande nyfikna står i vägen. Någon kan koka kaffe och någon kan samla filtar. Att med enkla och realistiska medel samlas runt frågorna och samarbeta, rätt och slätt.

Modellen som tas fram ska fungera inte bara för de sju världsarvsgårdarna utan för alla byggnader med kulturhistoriska värden i länet. Och förhoppningsvis ska vi stå ännu bättre rustade mot brand i framtiden.