Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 2

I del ett berättade jag om hur det gick till när jag fick uppdraget att dokumentera gården Spjutängs i Torsåker. I inlägget berättade jag också lite om husets sentida historia och sista hyresgäst.

Nu ska ni få hänga med in i huset, så som det såg ut den sista maj 2005 då jag besökte gården.

Detta är farstun med en äldre färgsättning, blandad med tapeter från 1950-talet. Dörren till vänster leder in till den nedre salen och dörren till höger till en liten kammare på gaveln.

Köket, med inredning från cirka 1930-1940-talen. Svårt märkt efter sotelden som bröt ut där i början av 1990-talet. Täljstenskaminen som installerades på vedspisens plats efter sotelden hade troligen haft en annan placering i huset tidigare.

Nedre salen upptog nära på en tredjedel av bottenvåningen. Här fanns en öppen spis i avsaknad av omfattning. Den översta gröna tapeten är från 1880-talet. Vad gäller den undre tapeten har min kollega Ingela Broström, en av Sveriges främsta tapetkännare, kommit med intressant information inför inlägget. Hon berättade för mig att tapeten är tryckt av L.W. Norling i Jönköping. Det visste hon eftersom museet för ett antal år sedan hade fått in en ultramarinblå variant på rosarött genomfärgat papper, med Norlings tillverkarstämpel. Tapeten hade suttit i gården Ers-Lars i Åsbyggeby, den gård som flyttades till Kramforstrakten av Träakademien för ett antal år sedan. Den tapeten kan ni se här.

 

Den stenimiterande tapeten är tryckt på ett trämassehaltigt papper, en typ av papper som gör entré på tapetmarknaden kring 1860. All denna fakta pekar på att den undre tapeten var den allra tidigaste i rummet.

 

Överst syns trapploppet upp till övervåningen sedd från öppningen in till den nedre salen. De panelade väggarna hade flera olika kulörer, bland annat i kimrök. Väl uppe på övervåningen möttes jag av ett mycket tjusigt trappräcke. Faktiskt ett av de finaste jag skådat.

I den övre hallen fanns uppgången till den oinredda vinden.

Det här rummet på övervåningen hade ursprungligen sträckt sig över hela bredden på huset. Det måste ha varit en sal det också. Under sen tid, troligen under mitten av 1900-talet, hade rummet delats av på mitten med en vägg. På den ena sidan väggen fanns det här platsbyggda träskåpet med tjusigt krön, och på den andra sidan fanns en vitglaserad rund kakelugn med ett liknande krön. På golvet invid skåpet fanns en gjuten platta med inristningen "10 nov 1953". Kanske datumet hörde ihop med övrig omdaning av salen?

 

I rummet med träskåpet fanns flera synliga tapetlager. Underst, till höger invid dörromfattningen, syns den äldsta tapeten från cirka 1860-talet. Tapeten med blå blommönster på ofärgad botten är från cirka 1880-talet. Över den skymtar en beige stilig tapet i wienerjugend, cirka 1910-tal. Överst fanns den beigeblå historiserande tapeten från cirka 1940-1950- talet, sannolikt tillkommen då den ursprungliga stora salen delades av.

 

Det bäst bevarade rummet i hela huset var salen på övervåningen. (Och nu är vi uppe i t r e salar/stora rum!) Där pryddes väggarna av så kallade tittskåpstapeter, populära under 1860-talet. Tapeten är handtryckt och Ingela Broström berättade att den troligen hade tillverkats vid någon av de stora tapetfabrikerna i Frankrike. I den byggnadsminnesförklarade gården Erkas, bara någon kilometer från Spjutängs, finns en tapet med jaktmotiv i ultramarinblått som är snarlik den här grå. Ingela tror att den högst sannolikt trycktes vid samma franska fabrik som Spjutängstapeten. Troligen ritades de båda tapeterna till och med av samma mönstertecknare, enligt Ingela! (Ni hittar tapeten från Erkas på sidan 154 i Tapetboken, vilken är skriven av Ingela Broström och Elisabeth Stavenow Hidemark 2004).

 

Ytskikten som fanns bevarade i den här salen 2005 var alltså de ursprungliga från 1860-talet! Tänk om man finge resa tillbaka i tiden så att man fick vara med när de båda gårdsägarna beställde sina tapeter. Kände de rent av varandra? Varifrån hämtade de sin inspiration? Var det de själva som inredde sina gårdar eller anlitade de målare/tapetserare, precis som gårdsägarna i Hälsingland ofta gjorde?

Trädgården och uthusen, sedda från huvudbyggnaden. Ladugårdsbyggnaden hade tidigare haft en u-form, men mittdelen hade rivits, eller rivit sig själv... På gården fanns även en jordkällare. Vid mitt besök vippade några liljor, rester från den forna trädgården, i det höga gräset runt huset.

Gården inramades av en hög syrénhäck, det var knappt att huvudbyggnaden syntes från byvägen!

På den undre bilden syns utsikten från gården, ut över öppna landskap och gårdar i grannbyn.

Det kanske inte är helt lätt att förstå husets dåliga skick, utifrån fotografierna jag visar här. Det ser kanske inte s å illa ut. Men huset hade, som jag skrev i förra inlägget, mycket omfattande skador orsakade av eftersatt underhåll. Det fanns flera hål i taket, vilka gett stora skador på både takkonstruktionen och timmerstommen.Timret var inte bara murket, på vissa håll var det helt bortrötat! Rummet där Klingen hade bott har jag av någon slags hänsyn till hans ande valt att inte visa alls här. Lägg på detta till att det bott en m ä n g d katter i huset, och ni får en ungefärlig bild av husets skick...

Ägaren skulle riva huset, men berättade för mig att han ändå ville prova möjligheten till en försäljning först. Han hade en annons ute för nedmontering och flyttning av huset. Vanligtvis brukar jag inte ha svårt att se möjligheter i förfallna hus. Men här var det faktiskt svårt, förfallet hade gått så långt.

 

För första gången (i min då rätt unga karriär inom byggnadsvården) tänkte jag att en rivning vore det mest rimliga...

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 1

Jag ska berätta om en byggnadsdokumentation som jag gjorde för över 10 år sedan. En historia om ett hus, där jag kom in först på slutet. Eller kanske var det bara början? Jag ska berätta hela historien, men ni får ge er till tåls, för den kommer nog att kräva några inlägg. Här kommer del 1!

Under våren 2005 fick jag i uppdrag att dokumentera en gammal Bergsmansgård i Torsåker. Spjutängs, som gården hette, skulle på grund av sitt nedgångna skick rivas. Byggservicekontoret på Hofors kommun hade ålagt fastighetsägaren att bekosta en dokumentation innan rivningen. Jag åkte till Torsåker och träffade fastighetsägaren på plats. Trots ett ofantligt förfall kunde jag som byggnadsvårdare med lätthet ändå se den forna storheten i detta hus. En stadig, maffig bergsmansgård, uppförd 1852 och bebodd ända till 2002. Jag hade inte utrymme i min dokumentation att forska vidare djupt i husets tidiga historia, men ägaren berättade lite av husets sentida historia för mig.

Redan då han köpte fastigheten 1965 ansåg han att jobbet med att få huvudbyggnaden i skick för permanentboende skulle vara allt för omfattande. (I köpet hade även ingått en annan fastighet, och det var där han bosatte sig med sin familj.) Under 1960-talet hyrde han ut Spjutängs under somrarna. Under mitten av 1970-talet blev han kontaktad av en avlägset bekant. Mannen frågade om han kanske kunde få bo i köket på Spjutängs under sommaren? Jo, så blev bestämt. Anders Kling, eller Klingen som han kallades, kom dock att bli kvar i huset långt längre än den sommaren. I närmare 30 år bodde han där, och ägaren berättade för mig att han aldrig hade haft hjärta att köra ut honom därifrån.

Klingen var känd för Torsåkersborna som ett original. I sin ganska ensligt belägna bostad levde han ensam med sina katter, med skogen inpå knuten. Spjutängs historia kunde ha slutat i och med den soteld som bröt ut i köket under början av 1990-talet. Brandmännen fick slita ut vedspisen för att komma åt brandhärden. Lyckligtvis kom inte Klingen till skada, utan bodde kvar i huset som nu hade ett mycket sotigt kök. Efter brandincidenten installerades en täljstenskamin på den gamla vedspisens plats. På kaminen värmde Klingen sin mat och sitt vatten. Kaminen hade troligen stått i någon av husets två stora salar tidigare, vilken är dock oklart.

2002 hämtades Klingen från sitt hem, då hans hälsa kraftigt hade försämrats. Fram till dess hade han bott i en liten kammare på övervåningen. Yttertaket stod mer eller mindre öppet på några ställen, vissa av fönsterbågarna saknade fönsterglas. Hela huset förutom kammaren stod ouppvärmt. Inget rinnande vatten fanns i huset. Bara ett halvår efter att Klingen flyttats till ett äldreboende, gick han bort. Sedan dess hade ingen rört huset. Det var den miljön jag steg in i den där soliga majdagen 2005.

På prästhelg vid Kråköns kapell

Kapellklockans spröda klang sprider sig över fiskelägets rödmålade stugor och båthus när ringaren i jämn takt drar i det grova repet. Det är andra ringningen nu och bara en liten stund tills gudstjänsten i det gulmålade fiskarkapellet ska börja. Båtarna med tillresta besökare har anlänt och allt fler personer kommer gående längs de krokiga stigarna som leder fram till öns kapell. Det är början av juli, en fantastisk molnfri sommardag och på nästan alla flaggstänger vajar blågula flaggor. Så är det dags för tredje ringningen och nu letar sig öborna och besökarna uppför trappan och in i kapellet där de gamla bänkarna återigen får göra tjänst när den årliga sommargudstjänsten hålls. Det blir nästan fullsatt. I år leds gudstjänsten av en diakon och på kapellets orgel hörs organisten framföra traditionella sommarpsalmer. Det lilla altaret är prytt med vaser med nyplockade sommarblommor. Några sommarflugor har irrat sig in genom kapellets öppna port och letar förgäves efter någon alternativ väg ut. Det är prästhelg på Kråkön i Hudiksvalls skärgård en strålande julidag sommaren 2016.

 

Det är inte bara årlig prästhelg, det är också en särskild högtidsdag detta år då Kråkö kapell fyller hela 280 år. Det var nämligen 1736 som den välkände prästen Olof Broman tog initiativ till uppförandet av ett kapell för fiskarbefolkningen på ön. Kapellet timrades upp intill kyrkan i Hudiksvall och transporterades sedan ut till ön där det sattes upp. Och sedan dess har det utgjort en viktig mötesplats för öbornas kyrkliga verksamhet, men även blivit mycket av en samlingspunkt och en gemensam angelägenhet för hela fiskeläget. Direkt efter gudstjänsten hålls kapellstämman, det årliga möte då viktiga frågor som rör kapellet behandlas.

 

Efter gudstjänsten och stämman är det dags för allmänt kaffekalas. Detta år bjuder ett äldre par alla prästhelgsbesökare på fika, då det i år har gått 60 år sedan paret möttes. För övrigt är det samme man som år efter år kör en av båtarna som skjutsar besökare till ön vid prästhelgen. Kaffet står uppdukat på gistvallen där fiskenäten tidigare torkades och här blir det tillfällen till samspråk en stund med andra besökare. Någon har återvänt till Kråkön för att på nytt få uppleva sin barndoms miljöer från 1940-talet, några är som jag tillfälliga besökare på ön, men merparten hör hemma på Kråkön sommartid. De flesta stugorna i detta fiskeläge innehas fortfarande av ättlingar till de fiskare som bodde och var verksamma här halvårsvis under 1700- och 1800-talet.

 

 

Den främsta orsaken till att jag var med vid denna prästhelg är att vi nu håller på att avsluta arbetet kring fiskarkapellen i Gästrikland och Hälsingland som vi har berättat om vid flera tillfällen här på bloggen tidigare. Det gör vi bland annat genom att komplettera med att ta en del nya foton som vi förhoppningsvis kommer kunna få användning av i den bok om fiskarkapellen i Gästrikland och Hälsingland som kommer att komma ut i slutet av 2016. Vi vill dock redan nu bjuda på några bilder från denna minnesvärda prästhelg.

 

Vill du också uppleva en traditionell prästhelg vid någon av dessa fiskarkapell? Passa på att gör det nu under sommaren då de oftast anordnas på helger fram till mitten av augusti. Tider annonseras vanligtvis på församlingarnas hemsidor i Hudiksvall, Söderhamn eller Gävle. En del fiskarkapell kan nås med bil, medan andra bara är tillgängliga med båt, men kyrkan brukar då i de flesta fall ordna någon form av båttransport, men plats måste då bokas innan. Annars är öarna och fiskarkapellen väl värda att besöka oavsett om det är prästhelg eller inte - riktiga sommarparadis så här års!

 

 

 



En modekavalkad från Ljusdals kulturhistoriska festival 4 juni 2016

 

I lördags, den 4 juni, gick "Det hvar på tiden - Ljusdals kulturhistoriska festival" av stapeln för sjunde gången och i år var temat "Mode, modister och modiga mannekänger". I Signeulparken kunde besökarna denna soliga festivaldag fika hos Museets vänner, äta mat hos Friskolan Vintergatan, lösa årets mordgåta, handla kläder från förr eller lokala äldre vykort, lyssna på musikuppträdanden eller höra berättarna i berättartältet. För de allra yngsta festivalbesökarna fanns stenmålning och sagoläsning i vårt sagotält. Bollkastningen visade sig roa såväl stora som små festivalbesökare. Många besökare samlades även utanför rakstugan där Yvonne Spring med säker hand skötte kniven.

 

I magasinet fanns vår festivalutställning om ett antal av Ljusdals modebutiker genom tiderna, en stor samling äldre galgar samt vår för dagen uppbyggda herr- och damekipering med en väl tilltagen hattavdelning. Hattarna kom väl till pass vid den fotografering som Ljusdals fotoklubb anordnade i sin porträttateljé och de foton som togs i denna sattes fortlöpande upp utanpå magasinets port. På magasinets fasad erbjöd fotoklubben dessutom besökarna att visa upp sina egna foton, vilket många även tog tillfället att göra.

 

 

Den allra största särskilda tilldragelsen under årets festival var modevisningen på Riobiografen, en tidsresa genom modehistorien från 1880-1980 med mannekänger från Friskolan Vintergatan samt ett antal av oss kommittémedlemmar. Festivaldagen avslutades traditionsenligt med filmvisning på Rio, i år med visning av filmen "Kjolarna, hattarna och lite Watzins keratin" samt guldkorn ur den nya ljusdalsfilmen "Glimtar från Ljusdal 3". Roligt att ett antal festivalbesökare hörsammade vårt förslag att komma uppklädda och inte minst i hatt, denna soliga festivaldag i centrala Ljusdal.