Erika ger oss en ny del i följetongen om gårdens Spjutängs från Torsåker, som håller på att byggas upp på en liten, liten ö i Ålands skärgård:
Stock för stock. Sommar efter sommar. Sakta men säkert. Den som lever får se... Hur det nu var, men mer och mer av huset tog form, lite för varje säsong.
Från försommarens ljusa nätter till augustis månklara. ”Bare dra på, bare stann inte”.
Första våningen började ta form och vi lekte med tanken att smacka på ett tak och göra oss en enplansvilla (som dröm var den vacker att få)...
Stora delar av våning ett var fin, men på baksidan av huset fick vi skarva i med nya stockar, vilket inte var optimalt då likvärdiga dimensioner inte stod att finna i våra trakter.
Men vädret och utsikten kunde man inte klaga på!
Ju fler stockvarv som byggdes på desto trixigare blev det att få dem på plats. Efter några tacksamma varv med kortare bitar - ibland för att halva stocken varit rutten och fått kapats och ibland på grund av många fönstergluggar - kom det tyngre sektioner där stockarna var i fullängd och otroligt tunga. Med stag och rep att förankra ena änden med under tiden den andra drogs upp gick det att lösa. Stor försiktighet fick iakttagas när stocken nådde krönet och skulle läggas på plats, så den inte fick för mycket fart och fortsatte över kanten in i grunden tillsammans med den som hade i uppgift att få stopp på den.
Och kändes det lite vanskligt på våning ett så var det ännu mer spännande på våning två! Nedan kan man se hur mycket av stockarna som fått bytas. Lite som ett snyggt lapptäcke! Eller i alla fall ett lapptäcke...
Och varje år var det som om hösten kom som en överraskning! Skolan drog igång, väskorna packades, vatten och el stängdes av inför vintern. Skärgården blir plötsligt lugn och tyst och trots att man lovar att man ska komma ut redan till helgen, ja till alla helger faktiskt, så är det som en vilsam dimma lägger sig över en, där man går hemma i trädgården och har förträngt allt vad hårt kroppsarbete vill säga. En liten kopp kaffe i höstsolen är det tyngsta lyft man överväger att göra. För man vet – att innan nästa vår har kommit är man ändå där i tanken mer och mer för varje dag, med nya idéer och listiga lösningar på hur allt skulle kunna göras på ett ännu bättre sätt.
Jag avslutar med en bild på hur vi insåg att färjan strax skulle gå, mitt när det var som roligast, så den stocken hängde kvar tills vi återkom en helt annan årstid...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar