För min del började mötet med gården Spjutängs vid en helt annan tid, på en helt annan plats och med ett helt annat första intryck. Jag och min familj bodde då på en liten ö, Sottunga, vilken är Finlands minsta kommun med ca 80 invånare. Jag hade en tomt på en ännu mycket mindre ö i kommunen, Finnö, en plats där främst lotsar hade bott sedan sent 1600-tal och där det vid den tiden fanns två fast boende- min mormor och morfar.
Vi hade en dröm om att även vi skulle kunna bo där året om med våra barn och djur och således började vi vår jakt på det ultimata huset. Att bygga ett hus på en plats där alla gårdar är gamla och miljön längs den gamla farleden är viktig att bevara, kräver viss eftertanke. Mina föräldrar hade på 80-talet flyttat ut en gammal skolbyggnad åt sig, så tanken att flytta ett gammalt hus har alltid funnits med. Vidare visste jag att det svåraste är transporterna av material – först över vattnet och sedan upp på land där det enda fordon som fanns var min morfars gamla Grålle. Det finns inte heller några egentliga vägar utan bara bredare stigar. Detta gjorde att det inte i första hand är storleken på huset som är problemet, så man kan lika bra ta ett större när man ändå tar sig an ett dylikt projekt.
Jag började alltså söka på Blocket efter en timmerstomme. Detta var slutet av 2007 och då var nedplockning av gamla hus ett inte lika vanligt fenomen som jag upplever att det är idag. Samtidigt skall man minnas att flyttning av hus ingalunda var ovanligt förr i värden – på Finnö finns ett hus som är flyttat några kilometer över land då det sägs att mamman i huset var rädd att barnen skulle drunkna då det stod så nära vattnet... I februari 2008 hittade jag vad jag sökt – en fantastisk bild av ett stort hus, inte alltför långt bort och där nedplockning ingick i priset – alla de kriterier vi var beroende av! Det var första gången vi såg Spjutängs.
Hur kan man inte älska detta?
Huset såldes av ett ombud som även skulle ombesörja nedplockningen. Jag ringde upp och vi gick noggrant igenom allt väsentligt – hur huset skulle märkas, vilka delar som skulle ingå samt tidsplanen för det hela. Allt lät mycket bra och vi åkte till Torsåker för att titta på huset. Psykologiskt nog fick vi först följa med hem till en man som ägde ett snarlikt hus i närheten, mycket pietetsfullt renoverat. Jag antar att vi var fast redan där. Det som mötte oss sedan var inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Med risk för att låta naiv hade jag inte förstått att bilden i annonsen var ca 100-år gammal...
”Eh, jaha... Hej...”
Som tidigare visats i bloggen var huset bitvis väldigt skadat. Vatten hade runnit genom taket och ut längs väggarna på flera ställen på husets långsidor. Gavlarna var däremot oskadade. Att stiga in där och känna historien svepa över en, se dessa vackra salar, alla färger, golvens otroligt breda plank och trappräckets vackra form var både andäktigt och hjärtskärande i sitt förfall. Det var helt enkelt en för stor utmaning för att motstå!
Ett nitiskt öga kunde ana några mindre skavanker.
Flera av originaltapeterna hade målats över med vit färg, tex så fanns inte den vackra tittskåpstapeten kvar längre.
Ombudet berättade att det fanns en annan familj som var intresserade av att flytta huset med sig till Tyskland och de stod före oss i kön, så vi skulle få invänta deras beslut innan affären var klar. Lyckligtvis tänkte de om och plötsligt fann vi oss mitt i vad som skulle bli ett projekt för resten av våra liv och troligtvis även helt överraskande våra barn och barnbarns.
Till sommaren lejde vi ett par stockbilar för att få hem huset och allt lastades av i hamnen på Sottunga. Folk gick typ man ur huse för att bevittna detta stolleprov, men alla hjälpte till med att lyfta och bära och ge goda råd där de flesta (läs samtliga) omfattade en dunk bensin och en tändsticka eller två...
”Ett vansinnigt projekt men alltid stimulerande när det händer något!”
Nu återstod bara att tänka ut hur vi skulle få alltihop över vattnet till Finnö. Efter ett tags letande hittade vi en man med en liten pråm i Nagu, i den finska skärgården. Bara resan till Sottunga tog 14 timmar, så halva kostnaden blev så att säga framkörningsavgiften. Otroligt duktig var han iallafall och tillsammans med några lokala inhyrda bönder, med god kontroll över sina traktorer, genomförde vi transporten under tre dagar i november 2008. Så fint väder vi hade då har jag varken förr eller senare upplevt i november!
”Låt oss inte möta Silja Europa.”
Lite drog vi efter egen båt. En försvårande omständighet var att vi måste korsa två farleder – men här hann vi ju hur bra som helst, något som var tur för min pappa som sitter längst bak på pråmen. Hoppas bara lasset klarar svallen också...
Bogserbåten knuffar pråmen på grund för att landgångarna ska ligga så stilla som möjligt och traktorn med lass inte skall falla i sjön. Nåja, det gick ju bra som sagt!
I land kom vi och härifrån var det bara att kavla upp armarna och börja bygga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar