Jag kunde inte släppa huset. Varje gång jag hade vägarna förbi gården gick jag upp på tomten och fotade huset. De blev några foton genom åren, det sista taget våren 2007. Det hände inte så mycket med huset under de här åren, glädjande nog. Naturligtvis förbättrades inte skicket, men det såg heller inte ut att försämras i den takt man kanske skulle kunna vänta sig. Fotografierna hade jag uppnålade på anslagstavlor på mitt kontor under flera projektanställningar runt om i landet. Spjutängs var med mig i tankarna i både Jönköping och i Falun.
När jag for förbi gården sommaren 2008 var huset borta. - Jahaja, rivet då, tänkte jag med ett litet styng av sorg i hjärtat.
Idag är platsen igenvuxen, och vet man inte sedan tidigare att det funnits en gård där, är det rätt svårt att ana det idag.
Men! En ruggig novemberdag 2013 ringde telefonen. I andra änden av luren presenterade sig en Erika från Åland. Hon berättade för mig att hon och hennes familj hade köpt Spjutängs 2008, och att de nu var i färd med att bygga upp huset på en liten, liten ö i den Åländska skärgården! Sällan har väl ett samtal gjort mig så uppåt som detta! Vi pratade länge och väl och vi lovade varandra att vi skulle hålla kontakten. Men åren gick. Jag undrade ofta hur det gick med huset för Erika och hennes familj. I våras hittade vi så igen varandra och... nu vet jag hur det går...
I de följande inläggen kommer Erika själv att berätta om sin familjs resa tillsammans med huset från Torsåker! En resa som rymmer l i t e mer än en renovering av ett gammalt hus... Hennes första inlägg kommer på fredag.
Stay tuned!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar