Pepparkakspalatset anno 2015

Igår, när det var första advent, invigdes museets pepparkakspalats. Jag hade fått den stora äran att hålla invigningstalet! Under hela dagen strömmade besökare till museet för att beundra årets skapelse. Det var lite svårt att fota då, så de flesta foton som finns i detta inlägg har jag tagit idag, när vi haft stängt. För er som inte var med, här kommer invigningstalet! Det är något omskrivet för att passa en läsande skara, istället för en lyssnande:

“Hej på er och varm välkomna till invigningen av 2015 års pepparkakspalats!

Arkitekten och byggaren bakom palatset är, liksom alla tidigare åtta år då vi haft pepparkakshus hos oss, konstnär Margareta Persson. Planeringen av det här byggnadsverket har pågått under hela 2015 och under början av oktober drog Margareta igång det praktiska arbetet med gräddning och montering.

Byggnadsstilen tycks vara lite orientaliskt inspirerad med arkadgångar, valvbågade fönster och höga kupoler. Det är sällan man ser så rika dekorationer på en ny byggnad som vi kan se på denna! Se med vilken omsorg arkitekten har utformat fasadens detaljer! Här finns mycket fint arbetade fönsterbågar med smäckra spröjsindelningar, och här finns fönsterfoder utöver det vanliga. Fönsterglasen utgörs förövrigt av det sköra materialet gelatin, vilket är oerhört ovanligt inom dagens byggande.

Längst in i salen syns prinsen.

Prinsen.

Madde.

Flickor från förr.

Skvallerbyttorna.

Gosskören.

De som är gröna av avund.

 

Invändigt rymmer palatset omkring 25 rum utöver den väldiga salen. Här finns också en källarvåning, men den har vi ännu inte haft möjlighet att besöka. Kanske är det Prinsen som basar i palatset, kanske är det Madde? Här finns också Flickor från förr, Skvallerbyttorna, Gosskören, Pojkarna från Pepparkakeland och De som är gröna av avund.

Byggnaden skulle också kunna ses som ett kabinettskåp av den modell som var vanlig på 1600-talet, i vilka dåtidens välbärgade familjer samlade på sig exotiska föremål och där nya vyer öppnade sig allt längre in i konstruktionen.

Som byggnadsantikvarie tilltalas jag naturligtvis av valet av traditionella och miljövänliga material i byggnadens fasader. Det är fasader som är möjliga att lappa och laga om skador skulle uppstå. Och just att lappa och laga är ett synsätt som brukar vara rådande inom byggnadsvården. Men, låt oss hoppas att Margareta slipper grädda fler plåtar pepparkakor nu. Faktiskt så har hon redan skjutsat in plåtar i ugnen ungefär 200 gånger inom det här projektet! Andra intressanta fakta vad gäller byggnadens material är att det krävts 95 kilo deg till detta arkitektoniska mästerverk. Och till 95 kilo deg går det åt bland annat 60 kilo mjöl, 12 kilo socker och 10 kilo sirap... Till fönstren har det behövts 300 gelatinblad.

Jag tycker att den här byggnaden utgör ett strålande exempel på god och smakfull arkitektur. Det sägs att man ju lär bli snäll av att äta pepparkaka, men vi ser helst att våra besökare låter bli att provsmaka av palatset.

Bygget har pågått in i det sista, vilket gör att vi ännu inte hunnit fota palatset till vykortet vi brukar ta fram varje år. Det ska vi såklart göra och ett vykort kommer vi förhoppningsvis att ha klart till försäljning hos oss under nästa vecka.

Pepparkakshuset kommer att stå på museet fram till den 3 januari, så vi hoppas att ni vill komma tillbaka hit fler gånger fram till dess för att beundra, lukta och fantisera.

Stort tack till Margareta som år efter år utmanar sig själv till fantastiska byggnadsverk och kul att ni är så många som ville vara med på invigningen idag! Nu förklarar jag pepparkakspalatset invigt och önskar er en fortsatt mysig och väldoftande första advent!”

Övrigt: Margareta Persson har sin ateljé på Högbo bruk. Hon arbetar skulpturalt med lera. Pepparkakspalatset mäter 3,20 i höjd, 3,90 i bredd och 2,70 i djup. Detta är det nionde palatset som vi har på museet, nästa år firar palatset alltså jämnt!!

Barnböckernas hus och kulturmiljöer: Lennart Hellsings ”ABC” och ”Den flygande trumman”

Igår nåddes vi av beskedet att den oefterhärmlige författaren Lennart Hellsing har gått bort i en ålder av 96 år. Han debuterade som barnboksförfattare redan 1945 med  boken ”Katten blåser i silverhorn” och hans sista bok ”Skor” kom ut så sent som ifjol. Hans karriär blev alltså nästan 70 år lång och fylld av över 100 böcker inte bara inriktade mot barn, men det är nog genom sina barnböcker han blivit mest känd. Hellsing arbetade bland annat även som översättare, recensent och var med och grundade Svenska barnboksinstitutet, så han har utan tvekan haft väldigt stor betydelse för den svenska barnbokskulturen.

 

 

När jag var mindre fick jag Lennart Hellsings ABC-bok som kommit ut i ett antal upplagor ända sedan 1961. Genom Lennart Hellsings finurliga verser på rim och illustratören Poul Ströyers teckningar får vi i denna bok ta del av en helt egen värld av annorlunda och särpräglade kulturmiljöer och stifta bekantskap med figurer som Harald Blåtand, Bagar Bengtsson, Opsis Kalopsis och Krakel spektakel, för att bara nämna några. En av verserna som är hämtad från skolans värld minns jag fortfarande utantill:

 

”Gabriel Gräslök skriver så gräsligt

Brevet han skrivit är inte läsligt:
Åh vilket brev,
sa fröken, och rev
brevet som Gabriel Gräslök skrev”

Kanske inte denna elevbehandling direkt följer dagens skolplaner, men skriva verser som fastnade kunde verkligen den gode Hellsing.

 

En annan av Lennart Hellsings böcker som jag har införskaffat bara för några år sedan är ”Den flygande trumman” och även i denna är det Poul Ströyer som står för de fantasifulla teckningarna. Boken kretsar bland annat kring Krakel Spektakel, Opsis Kalopsis och Kusin Vitamin - figurer som återkommer i flera av hans böcker. Tillsammans bygger de en trumma som sedan oavsiktligt rullar iväg ut i världen och passerar de mest besynnerliga miljöer och platser som i mer eller mindre hög utsträckning har sina motsvarigheter även hos oss; Sovstaden Ingalunda där alla sover, Sålunda sjöstad som givetvis ligger på botten av en sjö och staden Annorlunda där det exempelvis går att inhandla varm glass, någon spelar fiol på en trumpet och tobaksaffären säljer ost.

 

Lennart Hellsings barnböcker är som ett helt eget universum -  begreppet Hellsingland ligger onekligen nära till hands - fyllt med hus, platser och figurer som vi nästan tycker oss känna igen från vår egen värld och tillvaro, men bara nästan...

 

Alla bilder i detta inlägg är hämtade ur Lennart Hellsings böcker "ABC" samt "Den flygande trumman", båda med illustrationer av Poul Ströyer.

Barnböckernas hus och kulturmiljöer: "Farbror Hugo i Gröna Gränd"

Idag ska vi gå på besök i en handelsbod. Ni vet en sån där det mesta finns att köpa över disk och där hyllorna dignar av allehanda prylar och även taket i butiken är fyllt av upphängda varor. Handelsboden ligger i Gröna gränd och drivs av Hugo Hobbs och tills sin hjälp har han sin brorson Fredrik och katten Tiger. Affärerna verkar gå bra och allt hade nog varit frid och fröjd om det inte vore för gamle Titus. Han planerar nämligen att riva husen längs Gröna gränd och ersätta dem med ett jättestort kontorshus.

 

Rivningarna i kvarteret påbörjas och efter ett tag står farbror Hugos tegelhus i tre våningar ensamt kvar. Genom att ställa sig på taket lyckas Hugo, Fredrik och katten tillfälligt stoppa rivningsplanerna, men de förstår att det kommer att krävas mer om de ska lyckas stoppa rivningen för gott. Tack vare katten Tiger lyckas de hitta ett försvunnet recept från Hugos farfars fars tid, ett recept på Hobbs elastiska lim, som enligt reklamen är "limmet som håller ihop allt - överallt". Hela natten kokar de lim som de häller ut över fasaderna. När rivningen ska påbörjas visar det sig att kranarnas gripklor inte förmår tränga igenom limmet och huset går inte att riva. Exploatören Titus får därför bygga sitt stora grå kontorskomplex kring det röda tegelhuset där farbror Hugo kan fortsätta sin småskaliga affärsverksamhet. Hur det slutar kanske jag inte ska avslöja här, men att både handelsboden och kontorshuset går en blomstrande framtid till mötes är ingen överdrift.

 

Barnboken "Fabror Hugo i Gröna Gränd" av Virginia Parsons som ovanstående berättelse är hämtad ur är utan tvekan den mest antikvariska barnbok som fanns i min barnkammares bokhylla och jag kommer ihåg den väl från när jag var mindre. Boken ingick i "Alla barns bokklubb" som jag var med i och den utgavs i Sverige 1981. Det finns nog gånger då det inte vore så dumt om man hade haft tillgång till Hobbs elastiska lim...

Alla bilder i detta blogginlägg är gjorda av Virginia Parsons.

Platsbesök på bygge

I förmiddags besökte jag ett bygge som sker i en verkstad på bruket i Högbo i Sandviken. Hemlighetsmakeriet kring projektet är stort, men som en av beställarna av bygget hade jag förmånen att få komma innanför verkstadens väggar idag.

Här byggs nämligen ett palats! Arkitekten bakom ritningarna är Margareta Persson, med flerårig erfarenhet av liknande projekt. Persson står även för de praktiska byggarbetena med palatset. Bygget har pågått sedan början av oktober, och har dessförinnan föregåtts av en grundlig planering. Projektet präglas av traditionella material och metoder samt en mycket hög arkitektonisk kvalitet. Det är inte ofta som man ser så omsorgsfullt utformade fasaddekorationer på nybyggen, som de jag upplevt idag. Fasaddekorationer som har både lokal och nationell anknytning. Materialen, detaljerna, proportionerna och byggnadens form, allt bildar en spännande helhet! Palatset byggs nu som sagt var i Högbo, men kommer inom kort att varsamt fraktas till Gävle och Länsmuseet Gävleborg, för slutgiltig placering.

Jag talar naturligtvis om årets pepparkakshus! I år kommer invigningen av detta att ske söndagen den 29 november klockan 13, hos oss på Länsmuseet Gävleborg. Boka redan nu in dagen i era kalendrar! Vi välkomnar er till en ovanligt väldoftande invigning!

Barnböckernas hus och kulturmiljöer: ”Bagarbarn” och ”Fiskarbarn”

 

Idag är det åter dags för ett barnboktips med stark koppling till vårt eget län. År 1914 föddes Barbro Sedwall i Söderhamn och 1977 utkom den första i raden av ett antal kulturhistoriska barnböcker med utgångspunkt från hennes egen barndom, nämligen "Bagarbarn". Barbro Sedwall skrev både texten och gjorde de mycket detaljerade illustrationerna till denna bok, som även belönades med pris i Bonniers tävling ”En svensk bilderbok i färg”.

I boken bagarbarn möter vi den unga Barbro 1922, som mycket riktigt är just ett bagarbarn då hennes far driver en stor bagerirörelse med flera anställda som jobbar i två skift. Varje tillverkningsmoment vid brödbakningen beskrivs ingående och sedan får vi följa med på en leveransrunda på Söderhamns gator med häst och vagn och brödet packat i stora trälådor. Men allt bröd säljs inte av andra. Familjen har även en egen brödbutik i samma kvarter. Boken är väldigt intressant även som samtidsskildring då den så noggrant redovisar detaljer och ger en god inblick i yrkeslivet för drygt 90 år sedan.

   

 

Tre år efter boken ”Bagarbarn” utkom Barbro Sedwall med "Fiskarbarn" som blev nästa kulturhistioriska skildring för barn. I denna bok är det inte Barbro själv som står i centrum för berättelsen utan flickan Ingrid. Vi befinner oss även nu på 1920-talet, men denna bok utspelar sig i Söderhamns skärgård, närmare bestämt på ön Prästgrundet och i dess fiskeläge. På vintern bor fiskarbefolkningen inne i Söderhamn, men när säsongen kommer flyttar familjerna ut till Prästgrundet som är en ganska liten ö med en stor skyddad hamn. I fiskeläget ligger sjöbodarna och fiskarstugorna tätt. Strömmingsfångsterna är ofta stora och alla på ön engageras för rensning, rökning, lagning av nät och tillverkning av trälådor. Men vi får även följa med på andra sysslor på ön som tvättning och mangling. I augusti läggs surströmmningen på burk och åter får nästan alla i fiskeläget rycka in för att hjälpas åt med detta.

 

 

"Fiskarbarn" är också en väldigt intressant bok som vi använde oss en del av när vi för några år sedan hade  uppdrag att tillsammans med Hälsinglands museum utreda historien om några allmänna byggnader på Prästgrundet. Böckerna är skrivna för en yngre publik, men innehåller även mycket av intresse för de som har hunnit bli lite äldre. Under 1980- och 1990-talen reste Barbro Sedwall runt och höll omtyckta föredrag för barn i skolor och på andra ställen. Hon gick bort 2008. För den som är intresserad av kulturhistoria kan jag verkligen rekommendera både ”Bagarbarn” och ”Fiskarbarn”.

 

Alla illustrationer i detta inlägg är gjorda av Barbro Sedwall och hämtade ur "Bagarbarn" respektive "Fiskarbarn".

 

Dagens TV-tips: ”Det sitter i väggarna”

Erika Åberg medan hon arbetade på Länsmuseet Gävleborg.

Ikväll tittar vi med spänning på det nya byggnadsvårdsprogrammet ”Det sitter i väggarna” på SVT1 kl. 20:00 med vår tidigare kollega Erika Åberg och historikern Christopher O´Regan som hjälper fastighetsägare att lära känna sina hus och ta reda på mer om vilka som har bott i dessa tidigare. Missa inte detta! 

 

Barnböckernas hus och kulturmiljöer: “Hanna, Hugo och Huskatten”

Jens Ahlbom, som illustrerade boken Pelle och världsarvet, har både skrivit och illustrerat Hanna, Hugo och Huskatten. Boken, som kom ut 2008, handlar till största del om trähusens historia.

Allt har sin början då Hanna och Hugo, efter otaliga museibesök tillsammans med sin pappa, slutligen tröttnar. När pappa föreslår ännu ett museibesök stannar de utanför. Dödstrist, tycker Hanna och Hugo. Pappa ger dem en bok att läsa under tiden, en bok om trähus. Föga intressant, tänker Hanna och Hugo muttrande. Men någon hör deras gnäll och mutter, och när de vänder sig om ser det att det är en KATT som tagit till orda:

 – Ja, jag brukar inte lägga mig i, men när man fnyser åt gamla hus kan jag bara inte låta bli. Jag är huskatt här, och jag tar mitt jobb på allvar. Hus är faktiskt mycket mera än bara väggar och tak. Ja, jag är något av en expert på hus, om jag får säga det själv. Jag ska visa er. Häng med in i boken ska ni få se!

Och så hoppar katten in i boken och Hanna och Hugo följer efter. Med på en resa tillbaka till dåtiden och till både Sverige och andra länder. En resa under vilken de får lära sig mer om varför hus har byggts på speciella sätt på vissa platser i världen medan de byggts på helt andra vis på andra platser. Hur människorna helt enkelt byggde sina hus av det material som var vanligast på platsen. Sten, vass, snö och kobajs… Och trä. Katten börjar berätta om timmerhusens tidigaste historia.

Vi får följa med under timmerhusens utveckling. Katten berättar om verktyg, byggnadsdelar och olika typer av stilar som följer trähusen genom historien. Hanna och Hugo besöker badhotell från slutet av 1800-talet, hantverkare i sina verkstäder och blir till och med bjudna på fika hemma hos två systrar under slutet av 1800-talet.

Men då sidorna i boken börjar nå sitt slut, är det dags för de tre vännerna att ta sig ut ur boken. Huskatten berättar avslutningsvis om bränder som tagit äldre hus, och också om rivningar som gjorts av gamla hus, för att ge plats till nya. Hanna och Hugo lovar Huskatten att aldrig mer säga ett ont ord om gamla hus.

Den här boken berättar på ett väldigt pedagogiskt vis om trähusens historia. Jag trodde kanske att den skulle bli lite för lång och komplicerad, när jag läste den för min femåring första gången. Men hon gillar den starkt, och brukar ganska ofta välja den själv till kvällsläsningen. Illustrationerna är spännande och väcker många frågor. Jag kan tänka mig att boken passar bra för barn i åldrarna 5-12 år.