Carl-Adolf Murray, närvarons mästare har somnat in

Den glade 98-årige berättaren i juli 2011.

Som byggnadsantikvarie möter man återkommande många människor genom arbetet: Gårdsägare, kyrkoanställda, entreprenörer, myndighetsrepresentanter med flera. Att träffas innebär oftast att det blir lättare att förstå varandra och många gånger enklare att komma fram till en lämplig lösning på olika problem. Vissa möten kommer man i efterhand ihåg lite mer tydligt än andra och någon gång händer det att särskilda möten sätter så starka avtryck att man bär med sig dem för all framtid. Ett sådant möte hade jag för ganska precis tre år sedan då jag en varm julidag fick förmånen att komma hem till den då 98-årige fd kyrkoherden Carl-Adolf Murray i Gästrike-Hammarby för att intervjua honom om fiskarkapellen i Hudiksvalls skärgård och detta möte har jag tidigare skrivit om HÄR på bloggen.

Carl-Adolf på sin balkong med kyrkan i Gästrike-Hammarby i bakgrunden 2011.

När jag nu nås av beskedet att denne lärde prästman har somnat in 101 år gammal går mina tankar till detta mitt enda personliga möte med Carl-Adolf. Jag hörde honom hålla intressanta föredrag vid några tillfällen, men det var i det personliga mötet han var som allra mest närvarande. Trots att jag inte kände honom tog han emot mig som om vi hade varit bekanta i åratal. Visade fotoalbum, brev och böcker. Lät sig fotograferas solande i sin favoritfåtölj tillfälligt utlyft på balkongen. Delade med sig av sina levande berättelser om 1910- och 1920-talets Hudiksvall, där han hade växte upp, om prästhelger, möten med Nathan Söderblom och mycket annat. Ja, till och med varje krukväxt hade sin egen historia som han gärna ville förmedla: "-Ursprungsplantan till denna växt plockade Selma Lagerlöf vid Nilens strand", sade han på sitt skorrande lätt igenkännbara tonfall, när vi stannade till vid en planta han vårdade särskilt ömt. Han hade drivit fram ett helt bord med nya växter från denna planta visade det sig när han förevisade ett annat rum. När jag försiktigt förhörde mig om lämpligheten att i hans ålder klättra på en pall för att nå upp i bokhyllan sade han utan tvekan: "-Det är väl ingenting, jag har stege när jag vattnar amplarna på balkongen!". Och när han med bestämda steg gick upp för trappan till övervåningen och jag förundrade mig över hans ork och starka ben, sa han lite försiktigt blygsamt: "-Jag vet ju inte, men jag tror att om man skulle jämföra fysiken hos landets 98-åringar, så skulle jag nog ligga rätt bra till..." Jag kunde inte annat än hålla med...

Carl-Adolf vid några av alla hans ömt vårdade växter.

Det här är förstås bara några minnesbilder jag har av mitt möte med Carl-Adolf. Hans gärning som präst, ledare för stiftsgården i Undersvik samt hans kulturhistoriska engagemang, inte minst för Stenhuset i Gästrike-Hammarby med mängder av utställningar och föredrag, går det att skriva mycket om, men det kan andra skildra bättre än jag. Carl-Adolf var en unik människa. Kunnig, intresserad och ständigt närvarande. Jag är väldigt glad att jag hann med att träffa honom.