Byggnadsantikvarie - att leva som man lär? (Del 1)



Vårt hus fotograferat omkring 2006.

Det är lätt att ge råd åt andra, men hur lätt är det egentligen att leva som man lär? ”Man vill ju inte bo i ett museum” är en kommentar man ofta får när man som byggnadsantikvarie kommer ut för att titta på ett hus och ge råd om kommande renoveringar. Nä, det vill man ju inte! Man vill ju faktiskt bo modernt! Men samtidigt bevara husets karaktär och själ. Och då är ju frågan: var går gränsen mellan kulturhistorisk ”sanning” och estetik, och är den egentligen viktig? Måste alla spår sparas och begår man en synd om man raderar och lägger till? Det var frågor som vi kom att brottas med rent privat när vi köpte vårt hus för 7 år sedan, en villa från 1916 i ett villaområde ganska centralt i Gävle. Exteriört välbevarad, invändigt en stor, tidstypisk och faktiskt ganska högkvalitativ renovering utförd omkring 1950. Men så hade huset fått förfalla och det fanns varken användbart kök, badrum, vatten, avlopp eller el. Allt måste bytas och ytskikten var både slitna och fuktskadade – inget att spara. Lätt på ett sätt, men svårt på ett annat. Och bråttom var det, för vi skulle ju flytta in och behövde åtminstone vatten och avlopp.

Vi började med att försöka ringa in husets karaktär genom att kartlägga vad det hade gått igenom. Vi kunde ganska snabbt konstatera att hela interiören var starkt präglad av 1950-talets renovering men på övervåningen fanns åtminstone planlösning med golv och innerdörrar kvar från ursprungstiden. Allt annat var borta. Men här och var fanns spår, som ett originalfoder, en gammal diskbänk, lite tapetrester, målad pärlspont osv. Och vi var lite sugna på att åtminstone någon del av huset skulle få andas 1910-tal igen. Efter pusslande med alla gamla spår och efter analys av skicket på det som fanns kvar bestämde vi oss för att bevara karaktären från 1950-talet på bottenvåningen, men försöka återskapa 1910-talet på övervåningen. Renoveringen baserade sig på de fragment vi kunde hitta och ledorden blev kvalitet, tidsanda och just – smak. Summa summarum har vi fått ett hus som känns tidstypiskt och väldigt härligt och som man nog lätt kan tro är ursprungligt. Men som egentligen är en mix av fakta balanserade med tycke och smak. Så blev den krassa verkligheten! Och det blev bra, tycker vi! Framöver kommer jag att skriva om vår renovering och olika problem vi funderat över och lösningar vi kommit fram till. Vi är långt ifrån klara, men har kommit en riktigt god bit på väg!


Bild på vårt hus då det var nybyggt, omkring 1917. Då med tvåfärgad fasad. Foto från Carl Larssonsamlingen på Länsmuseet Gävleborg. Sök i länsmuseets fotodatabas för fler äldre bilder! http://sofie.xlm.se/index.htm



Vaddå sommarkök?

Vid köksbordet här på jobbet har vi diskuterat det här med sommarkök flera gånger. Byggnadsantikvarier, föremålsantikvarier, etnologer – ingen av oss har någon riktigt bra förklaring till traditionen med sommarkök. Sammanfattningsvis är det så att på både större och mindre lantgårdar har det ofta funnits två bostadshus. En stor mangårdsbyggnad och ett mindre bostadshus. Traditionen säger att familjen/släkten bodde större delen av året i mangårdsbyggnaden. På våren flyttade man däremot ut till det mindre bostadshuset och bodde där till hösten.

När jag kommer ut till sådana här gårdar och träffar gamla människor brukar jag fråga varför. De vanligaste svaren är att:

1. Det mindre husen med sommarkök var svalare.
2. Man passade på att städa mangårdsbyggnaden då.
3. Det var lättare i sommarköket. Inte lika noga med saker och ting.
4. ”-Jomen, det var så man gjorde förr i tiden.”

Jag känner mig ändå inte riktigt nöjd med de här svaren. För det första: Varför var sommarköket svalare? Ofta låg ju redan mangårdens kök i nordlig riktning. Hur kunde det bli svalare att trycka in en hel familj/släkt på en mindre yta? För det andra: Ok, årlig storstädning kan vara en bra förklaring. Men ändå – är det inte lite överdrivet att bygga ett helt hus för den sakens skull…? För det tredje: Vad exakt var lättare? Det skulle väl eldas i spisen och bäras in och ut vatten i båda köken? Och jag tvivlar på att man hade dubbla uppsättningar husgeråd, d.v.s. var man tvungen att flytta med sig alla redskap, grytor, kärl, burkar och lådor mellan husen.

När jag hör den fjärde förklaringen undrar jag om man bara gjorde som föregående generation gjort, utan att analysera. Kanske finns det något inre, medfött behov som vi faktiskt fortfarande ser idag eftersom folk fortfarande flyttar ut till sommarställen, kolonistugor och husvagnar på sommaren?

Har du någon annan förklaring?

Bilderna visar sommarköket på min gård. Sommarköket byggdes 1933 och restaurerades på 1950-talet. Se fler bilder från köket på Länsmuseets Facebook-sida, fotoalbum ”Byggnadsvårdarnas kökskatalog”, Kök 2.

Här kan du läsa en artikel i Gefle Dagblad om detta och de två andra köken som finns på vår gård.

Bevara eller blåsa ut?



När jag och min man skulle restaurera köket dammsög vi marknaden för att hitta idéer till modernisering av vårt 1950-talskök i vårt hus från 1911. Efter att ha bläddrat i kökskatalogerna från de stora kedjorna kunde vi snabbt konstatera att deras lösningar byggde på principen Extreme Make-Over. Eftersom det egentligen bara tre fel på köket; för låga bänkhöjder, uråldriga vitvaror och sunkiga ytskikt, ville vi hellre göra en varsam Make-Up.

Mycket tid och brist på pengar har alltid varit byggnadsvårdens två bästa vänner och efter att ha bevakat Blocket och IKEAs fyndhörna under några månader hade vi tillslut samlat ihop en ny spis, diskbänk, diskmaskin och en skåpsstomme till den del av köket som gick under arbetsnamnet ”skiljsmässohörnet”. Vi misstänkte nämligen att det skulle bli svårt att få ihop allt på centimetern med sneda väggar och lutande golv.

Den standardiserade skåpstommen byggdes om och luckor nytillverkades för att överensstämma med kökets övriga inredning. Diskmaskinen var av inbyggnadsvariant och luckan målades i samma kulör som de andra. Även kylskåpet var ett –inbyggnads och fick precis plats inne i ett städskåp. Kylskåpsdörren fästes med en skena i den gamla skåpsluckan och kyl och frys blev som borttrollat!

Takets tretex-skivor togs bort och det hyvlade brädtaket målades. Pärlsponten som fanns bakom väggarnas masonitskivor togs fram men vi var tvungna att byta ut den eftersom den var väldigt trasig. Vi fick tag på en originaltapet från 1930-talet på Tapetorama, mycket lik en befintlig som fanns på väggarna under masoniten. Murstockens hinna av plastfärg togs bort och stocken fick ny puts. Under plastmattan fanns ett brädgolv som slipades och skurades intensivt med såpa.

Efter mer än 500 arbetstimmar var köket klart och vi är fortfarande lyckligt gifta. Köket fungerar bra och har en hemtrevlig atmosfär med historisk närvaro. Men upplevelsen av historiens vingslag kan ju tolkas olika... En tid efter att köket var klart fick vi besök av en bekant som hälsade på för första gången. ”- När ska ni göra något åt köket då?” var en av hans första frågor. Vi bestämde oss för att ta kommentaren som en komplimang.

Se fler bilder från köket på Länsmuseets Facebook-sida, fotoalbum ”Byggnadsvårdarnas kökskatalog”, Kök 1.

Här kan du läsa en artikel i Gefle Dagblad om detta och de två andra köken som finns på vår gård.

Hur såg mormors krukväxter ut?

Vilka krukväxter var vanliga förr? Var det frodiga gröna växter eller små diskreta blommor? Det berättar länsmuseets Ann Nilsén om på Hamrånge hembygdsgård den 30 oktober. Kursen om tidstypiska krukväxter och krukväxternas historia anordnas av länsstyrelsen. Mer info här.

Byggnadsvårdarnas Kökskatalog

 Hittar du inte heller det du söker i IKEA-katalogen? Trött på kökskedjornas marknadsföring av ”Lantkök” och ”Bondkök” som vid en närmare titt visar sig vara pärlspontsimitation i MDF?


Nu är det kökskampanj på byggnadsvårdsavdelningen! I dag släpper vi byggnadsantikvarier en alternativ kökskatalog på Länsmuseet Gävleborgs Facebook-sida. I fotoalbumet ”Byggnadsvårdarnas kökskatalog” finns över hundra bilder på gedigna och personliga kök.

Gamla, platsbyggda kök börjar bli utrotningshotade. Några av köken i katalogen fotograferades för att de skulle rivas. Vi vill gärna ge en smula inspiration till att bevara gamla kök och också visa exempel på kreativa, varsamma restaureringar.

Under följande veckor kommer fler inlägg på tema kök. Här kan du läsa ett som redan är publicerat.

Välkommen Joel!

Idag hälsar vi vår nye medarbetare Joel Ringh välkommen till Länsmuseet Gävleborg! Joel kommer från Uppsala och har läst till byggnadsantikvarie på Gotland. Han har tidigare arbetat vid Centrum för byggnadsvård i Gysinge samt tillsammans med stadsantikvarien i Uppsala. Joel kommer säkert även att dyka upp som skribent på vår blogg framöver.

Intressant höstresa i Gästrikland

Varje höst gör arkeologerna och byggnadsantikvarierna på Länsstyrelsen, Länsmuseet och Hälsinglands museum en gemensam studieresa i länet för att titta på kulturmiljöer som är aktuella på olika sätt. I år var det mellersta Gästrikland som stod på programmet och en molnfri klar höstmorgon begav vi oss i buss av mot Kungsgården. Första besöksmål blev Rosenlöfs tryckerimuseum som är ett otroligt välbevarat tryckeri och bokbinderi från 1900-talets början med mängder av inventarier bevarade. Att de flesta tryckpressar och annan utrustning fortfarande går att trycka med gör anläggningen än mer imponerande. Får man dessutom som vi en kunnig guidning av Kjell Andersson, som själv har arbetat på tryckeriet och som forfarande trycker olika saker där, väntar ett mycket lärorikt och spännande besök.

Någon "tryckt" stämning var det dock inte alls när bussen fortsatte till S´lars-Ollas fäbod där ägaren Anna-Karin Modin tog emot oss vid den välskötta hemfäboden som hör till hennes gård. I den tidigare ladugården åt vi hembakt tunnbröd, hemgjord ost och andra välsmakande gårdsprodukter. Anna-Karin berättade om sin verksamhet och det projekt som möjliggör för ett antal burmesiska kvinnor att få lära sig om svensk fäbodkultur på hennes fäbod. Ett spännande kulturutbyte för alla parter!

Vid Ovansjö hembygdsgård berättade min kollega Erika Åberg samt snickaren Stefan Källberg om projektet Byggnadsvård och sysselsättning och vi fick även träffa många av de deltagare som de senaste månaderna har rustat upp ett stort antal byggnader på hembygdsgårdar i Gästrikland. Ovansjö hembygdsförening utdelade idel lovord över deltagarnas insatser och projektet och de var mycket nöjda med alla de byggnader de nu har kunnat få hjälp att renovera på traditionellt sätt.

En god lunch väntade sedan på restaurang Granliden i Storvik och efteråt gjorde vi ett besök i vår bloggande kollega Katarina Erikssons närbelägna trädgård där många passade på att smaka på hennes fina äpplen. En kort busstur senare befann vi oss vid Wetterlings anrika yxfabrik i Storvik där vi fick en förevisning av tillverkningsprocessen av den 22-åriga VD:n Julia Kalthoff. I fabriken vårdar man ömt de snart 100-åriga maskiner som fortfarande används för att producera yxor i mängder av modeller och utföranden, vilka säljs till intresserade i hela världen. De som vågade fick också tillfälle att prova på yxkastning - en svår uppgift, som några visade sig ha oväntat god talang för.

I Torsåker hade vi stämt möte med föreningen Kråknäsjärnet och professor Kjell Knutsson från Uppsala universitet som berättade om årets utgrävningar på jakt efter tidiga stenåldersboplatser i trakten. Vi fick även besöka en utgrävningsplats i skogen som en gång i tiden legat intill en strand i ett skärgårdslandskap. Det är märkligt att tänka att dåtidens Torsåkersbor kan ha suttit på just de stenar som vi stod på när de tillverkade sina redskap.

Efter en innehållsrik och spännande dag i fantastiskt höstväder vände bussen åter mot Gävle. Stort tack till Erika, Katarina och Gunvor som stod för planeringen och genomförandet av denna minnesvärda resa!

Om två bevarade byggnader i Gävle

Tänk, två av Gävles vackraste byggnader har faktiskt varit riktigt nära rivning en gång i tiden.

Under 1960-talet och fram till början av 1970-talet var Gamla Grand hotad av rivning då en ny plan planerades för flera kvarter i området. Det var tänkt att Gamla Grand skulle ge plats åt ett parkeringshus! Så tänkte man då. Ett parkeringshus på en av Gävle innerstads finaste tomter, insprängt bland de kulturhistoriskt mest intressanta husen efter ån, samtliga uppförda åren efter Gävle stads brand, 1869...

Länsmuseet Gävleborg, som på den tiden hette Gävle Museum, ordnade en utställning om Gamla Grand och byggnadens historia. Röster höjdes för Gamla Grands bevarande och under slutet av 1970-talet genomgick så byggnaden en genomgripande yttre renovering efter många års förfall. Några år senare, i början av 1980-talet, utfördes en inre renovering med väldigt hög antikvarisk ambitionsnivå. Och nu är Gamla Grand återigen intressant som en hotellbyggnad, mycket utifrån de kulturhistoriska värden som byggnaden har!



Den andra byggnaden jag tänker på är Sjömanskyrkan bara något kvarter från Gamla Grand. Byggnaden uppfördes efter Gävles stadsarkitekt E.A. Hedins ritningar 1891. Under mitten av 1970-talet planerades en fyrfilig trafikled precis rakt igenom byggnaden. Dåvarande stadsarkitekt Erik Larsson sa i sitt förslag till ändring av stadsplan 1975: Det är tyvärr ofrånkomligt att riva Sjömanskyrkan för att lämna plats år den fyrfiliga trafikleden mellan Stora Esplanadgatan och Muréngatan. Återigen höjdes rösterna för en byggnads bevarande. Trafikleden fick en annan dragning och på så vis kunde en av Gävles mest betydande byggnader och även Gävles äldsta bevarade torgbildning – Centralplan – bevaras.

Sjömanskyrkan har varit hotad även senare, då på grund av ett eftersatt underhåll, men även den gången räddades byggnaden kvar. Idag är det ett mycket omtyckt musikhus med en mängd replokaler – en byggnad som verkligen sjuder av liv!

Två byggnader med lång historia, här nämnda i endast några meningar. Så mycket mer har hänt, så många fler turer. Med det här inlägget vill jag visa att vi som vurmar för vår historia och våra byggnader kan göra skillnad genom att visa vad vi tycker. Byggnader som tycks uträknade kan räddas kvar! Det behövs dock kunskap, tid och bra underlag. Idag är det väl knappast någon som sörjer en utebliven fyrfilig trafikled framför Centralstationen eller ett parkeringshus mitt emot Länsmuseet Gävleborg?

Tapeter i original & nytryck

Samarbetet med Gefle Dagblad fortsätter i artikelserien "Husmodet - om byggnadsvård & arkitektur". Idag handlar reportaget om tapeter anpassade efter husets karaktär hemma hos mig. De tidigare reportagen i serien hittar du en bit ned på denna sida under rubriken Artikelserie om byggnadsvård. Bilden visar originalet av tapeten Elsagården från 1917. Den och många fler tapeters historia kan man läsa mer om i Tapetboken, skriven av Ingela Broström och Elisabet Stavenow-Hidemark.

Gefle Dagblad uppmärksammar Grands utveckling

I fredags träffade jag en reporter från Gefle Dagblad på Gamla Grand och redan på lördagen publicerades artikeln. Här kan ni läsa artikeln som utgick från intervjun med mig och här kan ni läsa artikeln som handlar om en av intressenterna.