Såhär på fredagseftermiddagen vill vi gärna pigga upp er med ett intressant blogginlägg från en av våra gästbloggare, Erik Andersson.
Över till Erik!
När de bägge stentornen i Välsta och Frölland hade blivit ganska många hundra år gamla och praktiskt sinnade människor hade återanvänt det mesta av byggnadsstenen till källare, kyrkor eller annat nyttigt, då kom fornforskare och lantmätare och frågade befolkningen i Rogsta vad det där var för ena stentorn?
- Tja, svarade befolkningen i Rogsta då, vi vet inte så noga men vi kallar dem för kloster.
- Enfaldiga bönder, muttrade då fornforskarna mellan tänderna det här är förstås kastaler, där starka svenska män tappert försvarat fäderneslandet emot svartmuskiga balter.
Och sedan dess har tornen kallats för kastaler.
Vad är då en kastal? Kastal är en beteckning för ett slags försvarstorn.
Vad är då ett kloster? Enkelt, säger vi ett byggnadskomplex för munkar och nunnor, en plats för religiös tillbedjan.
Kan så vara, men slår man i Svensk Etymologisk Ordbok så får man som första betydelse: Lås, rigel, innesluten plats. Ingenting om religion. En säker förvaringsplats kanske?
Oisolerade stenhus är i vårt klimat mycket obehagliga att bo i, kalla, råa, fuktiga och svåra att värma upp. Därför var det också mycket ovanligt bland förnuftig svensk lantbefolkning att bygga sådana förrän svenska staten på 1700-talet beviljade skattefrihet för att man skulle göra just det.
Därför kan man lugnt räkna med att äldre stenbyggnader är byggda antingen som fähus, verkstäder eller till förvaringsändamål. Har dom dessutom, som tornen i Välsta och Frölland, en utvändig stentrappa så minskar nog argumenten för försvarstanken.
Vad kan man då lämpligen förvara i ett stentorn? Tja, det mesta som tål minusgrader på vintern och som kanske kan ha fördel av att där är svalt på sommaren.
Mitt förslag är pälsförråd. Päls bör förvaras torrt, svalt och mörkt om det inte skall bli ohyra i den. Pälshandel genererade också ett stort kapitalflöde under den tidiga medeltiden som har satt ännu bevarade fysiska spår, bland annat i form av ståtliga stenhus och kyrkor på Gotland och annorstädes.
Bara för att i någon mån illustrera volymen av handeln så kan berättas att år 1294 så är den gotländske farmannen Johannes Kattlund i Scarborugh i England. Han är där för att försöka övertala tullmyndigheten att släppa de 6 skepp lastade med ekorrskinn som dom har tagit i beslag.
Ekorrskinn räknades i ”timmer”. Ett timmer var 40 skinn. Skinnen packades i tunnor, 30 timmer i varje. Det blir 1200 skinn per tunna. Hur många tunnor rymdes på 6 båtar?
När vi reparerade Välsta kastalruin för några år sedan hade den antikvariske kontrollanten ett bra förslag som bestod i att vi skulle försöka hitta en bit av originalmurbruket. I gammalt murbruk så finns bitar av kol kvar som en rest av kalkbränningen, tillverkningen av murbruket alltså. Murbruksdatering har en stor fördel i att man får ett datum för murningstillfället. Både tegel och timmer kan vara återanvänt och därför inte datera själva byggnaden. Men murbruk används färskt.
Den här dateringen gav som troligast byggnadsår årtalet 1040. Det gör Välstaruinen till den äldsta daterade byggnaden i Sverige. Vikingatiden brukar sägas vara till år 1066, slaget vid Hastings i England. Sen vidtar vad vi brukar kalla för medeltid.
Vem byggde stentornet i Välsta? Vem hade på den tiden kunskaper om stenarbete och murbrukstillverkning? Vem hade kapital och anledning?
En mycket intressant ledtråd är att tornets yttermått, 6 meter och 40 centimeter i fyrkant är exakt detsamma som på det nu försvunna tornet i Frölland. Och, samma som den utgrävda kastalruinen i Totra, Gästrikland.
Ingen murare eller byggmästare bygger ett hus på måfå. På en byggnad avsedd för förvaring börjar man med att räkna ut hur stort tillgängligt inre utrymme som behövs, hur grova väggarna måste vara för att bära den tänkta höjden på byggnaden och sen görs yttermåtten i relation till det.
Fanns det en svensk standard för torn? Eller, mer troligt, fanns det en organisation som anvisade hur många tunnor med ekorrskinn som skulle rymmas i tornen?
Det får vi aldrig veta.
Men för den som är intresserad så har Olof Broman i sin bok ”Glysisvallur” gett en mycket bra beskrivning av hur stentornen i Välsta och Frölland såg ut i hans barndom i slutet på 1600-talet.
Birger Stecksén berättar i sin bok ”Birkarlar och lappar” om pälshandelns historia, bland annat i Ryssland där pälsorganisationens handelsstationer för övrigt kallades för ”Ostrog” vilket är ryska för kloster!
Och den som vill kan på många ställen läsa om Hudson Bay kompaniet vilket grundades 1670. Som fortfarande existerar och som, när den nordamerikanska pälshandeln var på sin höjdpunkt på alla tänkbara vis måste betraktas som en egen stat. Prins Ruperts land kallades det och omfattade en tredjedel av nuvarande Kanada samt delar av norra USA. Med armé, polis, lagstiftande församling och egen valuta. Och en väl genomtänkt strategi för att göra naturbefolkningen beroende av alkohol och därmed mer benägna att jaga för sin inkomst.
Se där vilken lycka och vilket välstånd inkomster från naturtillgångar kan skapa!
