Ovako på Youtube!

I fredagens inlägg skrev jag att det skulle komma upp lite filmer från Ovako Hofors denna vecka! Här kommer tre filmer som visar upp lite av dagens industrimiljö och framtidens industriarv.

Film 1

Film 2

Film 3

Film 4

I filmerna kan Ni se att det är en väldigt häftig och imponerande miljö.

Välkomna till Länsmuseet Gävleborg för att se utställningen om Ovakos tillverkning och hur man kan samtidsdokumentera en järn- och stålindustri!

Båthus

Efter sommarens äventyr i Gävlebukten och längs Gävlekusten har jag fått en fin minnesbank att plocka fram fina kulturmiljöer ur under gråkalla novemberdagar. I detta inlägg tänkte jag passa på att uppmärksamma en typ av byggnader som är relativt vanligt förekommande i vårat län, nämligen båthuset.

Vad är då ett båthus? Jo, kortsagt kan man kalla båthuset för ett garage för båten. Båthuset har utvecklats ur fiskarens behov med en sjöbod där man kunde förvara nät och andra redskap. Utvecklingen har gått från att man hade en enklare sjöbod vid vattnet, till att man förlängde boden rakt ut i vattnet för att då kunna ha båten inomhus. Båthusen är en viktig del av våra kustmiljöer och det finns idag risk att de så småningom försvinner eftersom behovet av båthus inte längre är speciellt stort. Har Du ett båthus, se till att vårda det ömt!

Jag tänkte i detta inlägg presentera några båthus som finns i vårat län!

Två båthus i Skärså fiskeläge, Söderhamn. Notera hur det vänstra båthuset har dubbla öppningar, en vid vardera gavel, medan det högra bara har en öppning vid den vänstra gaveln. Det högra båthuset är grundlagt med stenkista, vilket det vänstra troligen också är.

Båthus på ön Kusön utanför Axmar. Båthuset har en centrerad öppning och är vanligt förekommande i vårat län. Båthuset är grundlagt med stenkista.

Båthus på ön Dödmanskär, utanför Norrsundet. Dubbla öppningar och grundlagt med stenkista.

Stort och pampigt båthus på Limön. Notera fönstret på loftet!

Har Du som läsare några tips på fina båthus? Välkommen att skriva i kommentarsfältet!

Och Du vet väl att Länsstyrelsen har ett bidrag för renovering av båthus och sjöbodar som Du kan läsa mer om HÄR.

Restaureringsåtgärder–före & efter

Det är ett sant nöje att gå igenom bilddokumentationen från det senaste halvårets arbeten inom projektet Byggnadsvård & Sysselsättning. Kursverksamheten är nu avslutad för 2011 och vi hoppas på en fortsättning nästa år. Vid min sammanställning av slutbesiktningsprotokollen räknar jag till att våra duktiga deltagare sammanlagt utfört byggnadsvårdsåtgärder på 32 byggnader. Här är några av dem:

Linskäkt & klövernöt- före

Linskäkt & klövernöt- efter

Sjöfoderlada - före

Sjöfoderlada – efter

Spåntak - före

Spåntak - efter

Jag har tidigare skrivit om åtgärder inom projektet HÄR och HÄR och HÄR.

Går det att dokumentera den moderna industrin?!

Ann Folin, Tekniska museet och Joel Ringh, projektledare Järnriket som samtalar om produktionen i Hofors.

Nu blev det en lång rubrik till detta blogginlägg. Men frågan är absolut värd att ställa; går det att dokumentera den moderna industrin, som ju är framtidens kulturarv? De senaste tre åren har Länsmuseet Gävleborg, Tekniska museet, Jernkontoret, Riksantikvarieämbetet, Hofors kommun, Hofors hembygdsförening, IF Metall och Ovako jobbat med just detta. Den industri som har dokumenterats är Ovako Hofors som får representera stålindustrin. Detta har resulterat i boken NEDSLAG I VERKET. Ovako Hofors – en modern stålindustri och en utställning på Länsmuseet som hade premiär i onsdags. Här är recensioner från Arbetarbladet och GD av utställningen!

Under torsdagen var det dags för seminarium på Ovako Hofors gällande dokumentationen. Den tanke som ständigt kom upp i mitt huvud var att "oj, vad häftigt att Ovako och Sandvik är två världsledande företag, bara några mil från varandra i Järnriket Gästrikland". Det är inte illa! En annan sak jag funderade över är att allt går så ofantligt snabbt numer. Finns det kanske en risk att vi har missat att dokumentera tekniska innovationer som våra fantastiska stålföretag har gjort och som har bytts ut allt eftersom teknologin gått framåt? Men det som slår mig allra mest är, vilken fantastisk kontinuitet vi har i Järnriket Gästrikland. Vi har jobbat med järnhantering i över 2000 år och efter 1800-talets framgångar med Bessemer-metoden och Electro-Steel fortsätter vi att vara bland de bästa i världen på järn och stål. Det är unikt och saknar motstycke!

I nuläget har vi fått en bra inblick över hur Ovako Hofors fungerar. Dokumentationen har riktats in på den tekniska utrustning och de tillverkningsprocesser som använts i verket - från stål till valsade rör och ringar, vilket är brukets huvudprodukter. Under nästa vecka kommer intervjuer och filmer från seminariedagen i Hofors att läggas upp på bloggen.

Vi på Länsmuseet Gävleborg är väldigt stolta över dokumentationsboken och utställningen. Vi hoppas att Ni bloggläsare kommer till museibyggnaden för att ta del av utställningen och för att ta del av boken som finns att köpa i museets butik!

Vi skyltar Gävles historia!

Sedan 2009 har vi arbetat med skyltning av stadens kulturhistoriskt intressanta miljöer. Vi är en part i en stor skyltgrupp bestående av Gavlegårdarna, Gavlefastigheter, Bygg & Miljö, Tekniska kontoret, Kultur & Fritid och Kommunledningskontoret. Vi på Länsmuseet är utförare, dvs, skriver texterna och tar fram bilderna. Då offentlig konst ska skyltas står Konstcentrum (Kultur & Fritid) för texterna. Gemensam årlig finansiering möjliggör ca 5-7 små skyltar, färre om någon större skylt ska produceras.

Hittills har vi skyltat Gasklockeområdet, Sätra och en början av Å-rummet. Emellanåt får vi externa beställningar, som alltså går utanför vårt gemensamma program. Till såna skyltar hör Storvetas park, Stortorget, Brynäs herrgård och Villa Rettig. Skyltarna har mottagits mycket positivt från allmänheten, vilket naturligtvis gör arbetet extra roligt! Vi vill, genom skyltarna, göra staden mer tillgänglig och intressant, för såväl Gävlebor, som besökare. Vårt mål är faktiskt att bli bäst i hela Sverige på att skylta upp staden!

Skyltarna är formgivna av vår eminenta formgivare Maria Källberg-Johansson, som ni ser på övre bilden. Fotografier tar vi i största möjliga mån från vår egen fotosamling.



Den nuvarande etappen behandlar Å-rummet. Till sommarsäsongen kommer en handfull nya skyltar att vara på plats i Stadsträdgården och Boulognerskogen och förhoppningsvis även på Gamla kyrkogården. I skyltarnas spår planerar vi även skyltvandringar.

Här får ni en teaser på några kommande skyltar... Badhuset Najaden, som fram till 1956 var belägen på platsen där Milles änglar nu finns. Uppförd 1843 som den första byggnaden i Stadsträdgården och kring vilken Stadsträdgården faktiskt växte fram. Den undre bilden visar serveringskiosken, med namnet Kiosken, som uppfördes i Stadsträdgården 1878. Visst är den fin?

Har ni förslag på platser, byggnader eller kanske historiska skeenden som ni skulle önska skyltas upp? Kanske vill ni beställa en skylt av oss? Platsen behöver inte vara belägen i Gävle, vi arbetar gärna i andra områden också! Välkomna att kontakta mig för vidare information!

De svartvita bilderna är från vår egen digitaliserade fotosamling.

Vad finns bakom industriarkitekturen?

Foto: Anna Gerdén, Tekniska museet, 2008.

Vad döljer sig bakom väggarna på en modern stålindustri? Hur fungerar en stålindustri idag? Hur har en av länets största arbetsplatser skapats? Ikväll invigs utställningen "NEDSLAG I VERKET. Ovako Hofors - en modern stålindustri" där vi försöker hitta svar på dessa frågor.

Utställningen ingår i ett större arbete, en pilotstudie som pågått 2008-2011, där stålproduktionen vid Ovako Hofors har dokumenterats i samverkan mellan företaget, branschorganisationen Jernkontoret, Tekniska museet, Riksantikvarieämbetet, Länsmuseet Gävleborg, Hofors kommun, Hofors hembygdsförening och IF Metall. Inriktningen på dokumentationen var den tekniska utrustningen och tillverkningsprocesserna i verket – från stål till valsade rör och ringar, som är brukets huvudprodukter. Hofors har en lång tradition av järnhantering, och samhället har vuxit upp kring bruket. Dokumentationen har samlats i boken ”Nedslag i verket. Dokumentation av modern stålindustri – exemplet Ovako Hofors”, som ges ut i anslutning till utställningen.

Att just Ovako Hofors studerats i pilotprojektet beror på att järntillverkningen har en lång historia på platsen, 2000 år tillbaka i tiden, och att Hofors ingår i Järnriket.

Välkomna till invigningen av utställningen ikväll kl. 17.30 på S. Strandgatan 20 i Gävle! Utställningen pågår sedan till 19 februari 2012.

Foto: Anna Gerdén, Tekniska museet, 2008.

Söderhamn lockade många till Gävle!

Samling kring fikabordet där det bjöds på fika med kaffebröd från Tewe:s konditori i Söderhamn.

I lördags var det alltså dags att uppmärksamma Söderhamns kommun under en heldag i Länsmuseets lokaler på Styrmansgatan 4 i Gävle och det var verkligen många som tog chansen att ta del av föremål, handlingar och annat som vi har om denna kommun. Under de fem timmar som vi hade öppet hus kom över 190 besökare vilket var väldigt roligt. Genom besökarna fick vi också lära oss mer om Söderhamn denna dag. Många passade på att följa med på de guidade visningarna i arkiv och magasin eller lyssna på föreläsningar och ett stort antal passade även på att botanisera bland äldre foton, leta uppgifter om någon äldre byggnad i vårt Faktarum eller ta del av vad lokala söderhamnsföreningar ägnar sig åt. Själv höll jag bland annat en föreläsning om fiskarkapellen på Prästgrundet och Storjungfrun, vilka båda ligger i Söderhamns kommun. Evenemanget uppmärksammades även i en stor artikel i dagens nummer av Söderhamnskuriren. Läs mer HÄR.

Ted Chikasha och Ingela Norberg, båda från Länsmuseet Gävleborg, utanför vår tillfälliga föreläsningssal.

Faktarummet lockade till Söderhamnsstudier.

Prästgrundets fiskeläge som jag berättade om under min föreläsning om fiskarkapellen i Söderhamn.

Till våren är det Sandvikens kommun som vi planerar att lyfta fram på motsvarande sätt under en heldag, så håll utkik på hemsidan och vår blogg fram på vårkanten om du är nyfiken på att lära dig mer om Sandvikens kommun.

Ljusdals lysande kulturhistoria!

Järnhandeln Signeuls stora takskylt från 1959 som plockades ned 2010 då rörelsen efter 128 år i Ljusdal köptes upp av en annan firma i samma bransch.



Ericssons bokhandels tidstpiska neonskylt från 1942 som fortfarande lyser upp fasaden till de lokaler där firman har huserat sedan 1892.

Sedan mitten av 1990-talet har jag intressserat mig för äldre neonskyltar. Det var en artikel i tidningen Turist som fick mig att få upp ögonen för denna speciella typ av skyltar. Ljusdal pekades nämligen ut som en av tre orter i landet där det fanns ovanligt många välbevarade äldre neonskyltar. Sedan dess har en rad skyltar försvunnit, men ännu finns ett antal riktigt gamla skyltar kvar i samhällets centrum och flertalet lyser fortfarande. Neon är en ädelgas som finns naturligt i luften, men om den stängs in i ett glasrör som man lägger spänning på börjar gasen lysa och det är denna funktion som utnyttjas i en neonskylt. Lysande neongas blir röd till färgen, men genom att tillsätta olika ämnen gick det att få röret att lysa i flera andra färger. Med tiden utvecklades även andra tekniker för att göra neonrör i olika färger, bland annat genom färgade glasrör.

Riobiografens neonskylt som lyst sedan 1939 - Ljusdals äldsta bevarade skylt.



Rehnströms fotoatelje med familjenamnet i form av en neonskylt tillverkad så sent som på 1980-talet. Den vertikala FOTO-skylten har dock lyst varje kväll utan att behöva renoveras sedan den sattes upp 1950!

Formgivna av skyltkonstnärer och elingenjörer, tillverkade med stor hantverkskunskap av glasblåsare och plåtslagare och med en närmast oöverträffad läsbarhet i mörker slog skyltarna igenom i Sverige i mitten av 1920-talet, men det var först efter 1930 som skylttekniken fick någon större spridning i landet och då främst i landets större städer. Vilken som var vårt läns första neonskylt känner jag ännu inte till, men i mitten på 1930-talet fanns i vart fall flera neonskyltar uppsatta i Gävle. I Ljusdal sattes troligen den första skylten upp på Konsums stora affärshus på Södra järnvägsgatan i slutet av 1930-talet. Från 1939 och framåt sattes fler neonskyltar upp i Ljusdal. Märkligt nog skedd denna skyltutveckling samtidigt som andra världskriget pågick och hot om mörkläggning och elransonering var påtagliga för alla i samhället. Att i det läget satsa tusentals kronor på en neonskylt måste verkligen ha varit ett bevis på framtidstro!

Collins dammode med neonskylt från 1940-talets början. Rörelsen lades ned i somras efter 135 års verksamhet, men skylten sitter ännu kvar, men lyser inte längre. 

En ursprungligen roterande neonskylt med texten skor på ena sidan och två damskor på den andra sidan, inramat med neonrör med formen av ett skinn. Skylten sitter fortfarande uppe vid en skoaffär, men roterar ej längre.

Neonskyltarna fick sin storhetstid under 1950-talet då varje butiksägare skulle ha sitt firmanamn skrivet med neonbokstäver på fasaden gärna i kombination med någon lysande symbol eller utdragen ljusramp längs fasaden. Under 1970-talet kom modernare plastskyltar och ljuslådor att förändra skylttekniken och många skyltar plockades då ned. Under de senaste decennierna har neonskyltning åter blivit poulärt och en rad firmor har valt att åter profilera sig med en lysande neonskylt. Länsmuseet satte exempelvis upp en ny stor neonskylt på fasaden 2006. I vårt län är det dock främst i Gävle som företagare har investerat i nya neonskyltar, men ett antal äldre skyltar har också renoverats och tänts på nytt, vilket är roligt att se. I takt med att butiker läggs ned eller byter namn försvinner ofta tidstypiska påkostade neonskyltar som under lång tid varit en del av stadsbilden nattetid. I Stockholm har man i flera fall valt att behålla skyltar på grund av att de ansetts kulturhistoriskt värdefulla, men det är ännu inte så vanligt i vårt län.

Igår plockades tyvärr en av de mest karaktäristiska neonskyltarna i Ljusdal ned, den 12 meter långa takskylten på Hantverkshuset med texten "LJUSDALS TRYCK AB" och detta uppmärksammades även av Ljusdalsposten idag, onsdag 11/11. Läs mer HÄR. Skylten tändes och släcktes regelbundet och var en av få kvarvarande blinkande skyltar i vårt län. Den sattes upp när det storskaliga industri- och kontorshuset stod färdigt 1969 och lyste (och blinkade) fram till dess att tryckerifirman köptes upp av ett annat lokalt tryckeri 2008. Vi försökte få fastighetsägaren att bevara skylten, men det gick tyvärr inte. En del som passerat Ljusdal genom åren, per bil eller tåg, har nog funderat på vad det var för stort tryckeri som tycktes fylla upp hela denna jättebyggnad. Få kunde nog ana att tryckeriet under senare år var ett litet enmansföretag!

Sportkompaniets karaktäristiska neonskylt togs ned för drygt 10 år sedan då sportaffären köptes upp av en större firma.

Jag kommer säkert att återkomma till länets neonskyltar vid fler tillfällen här på bloggen och tänker då även berätta mer om kvarvarande skyltar i andra orter i vårt län. Vid några tillfällen har jag även arrangerat neonvandringar i Gävle och Ljusdal och det kan nog bli fler framöver. Till dess; Passa på att beskåda vår lysande kulturhistoria innan det är för sent!

Ute med ett proffs

Jag arbetar just nu med antikvariska förundersökningar av två gravkapell på Gamla kyrkogården i Gävle. Genom arkivsök försöker jag få fram information om hur kapellen kan ha sett ut ursprungligen och hur de har förändrats genom tiderna.

Här ovan ser ni Elfbrinkska gravkoret som uppfördes 1842. Syskonen Elfstrand; Per, Ulla (gift Elfbrink) och Marie (gift Göransson) lät uppföra gravkapellet. Per Elfstrand var riksdagsman, skeppsredare, grosshandlare och järnbruksägare. Hans systrar gifte in sig i bruksägarsläkter. Elfbrinks ägde Mackmyra och Göransson blev sedermera grundare av Sandvikens järnverk.  

Har kapellets fasader alltid varit gula? Igår var jag och konservator Per Mattson på plats och Per tog putsprover på fasaden.

Med en liten kniv till hjälp hackar Per ur små bitar ur putsen. Det är viktigt att alla skikt kommer med. (Bitarna tas med fördel från något skyddat hörn och allra helst från byggnadens norrsida.) Sen lägger han ner skärvorna i fiffiga små plåtaskar. Om jag har förstått det hela rätt så slipar han bitarna på snedden, så att alla ev. färgskikt kommer fram tydligare. Dessa analyserar han sedan och kommer så småningom fram till de olika kulörernas färgkoder.

Enkelt uttryckt.

Jag tycker dock att det hela verkar mycket komplicerat!

En putsad yta på den norra fasaden. Här finns stora skador. Om man tittar riktigt noga kan man se ett underliggande skikt som är ljust grått och fint krackelerat. Kapellet har, utan att proverna är analyserade, med största sannolik alltså varit ljust grått under någon period. Ytorna förefaller vara målade med oljefärg.



Det här är Enneska gravkoret. Det är kyrkogårdens äldsta byggnad, uppförd redan 1821 av grosshandlare Per Ennes. Redan för flera år sedan gjorde Per Mattsson kulöranalyser på byggnaden. Koret har varit gult och vitt redan tidigare, men endast de slätputsade ytorna har varit gula då.

Båda byggnaderna ska rustas utvändigt inom några år. Återstår att se vilken färgsättning de kommer att ges då!

Hantverkargatan 11 på Gula listan

Byggnadsvårdsföreningen har en lista på kulturhistoriska miljöer som på ett eller annat sätt är hotade av rivning, förvanskning eller av bristande underhåll. Nu har Hantverkargatan 11 kommit med på denna lista, vilket vi på Länsmuseet naturligtvis tycker är väldigt bra, eftersom byggnaden då även uppmärksammas nationellt.

Du kan läsa mer om Hantverkargatan 11 HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och HÄR!

Slutligen: vi tycker det fortfarande är märkligt att Hoforshus inte undersökt möjligheterna med en försäljning av fastigheten och att Hoforshus inte redovisar var man har fått renoveringskostnaderna på 22 miljoner ifrån.