I Ljusdal, där jag växte upp, fanns en stor lite hemlighetsfull byggnad mitt i centrum – Järnvägshotellet. Fasaderna hade inte målats på decennier. Det sades i mitten av 1980-talet att ölcaféet fortfarande var igång ibland och den sista källarmästaren, Johan Björklund, bodde fortfarande kvar i huset. År 1986, när jag var elva år gammal, anordnade Vuxenskolan en studiecirkel om husets historia och denna avslutades med en visning av huset. Jag följde med pappa dit och tyckte det var väldigt spännande. Det var så många intresserade som kom att det blev fullt i den gamla matsalen där det berättades om husets historia. Byggnaden hade uppförts 1879 för att stå klar lagom till invigningen av Norra stambanan året efter.
Vi gick runt i huset och jag tror detta besök gjorde rätt starka intryck på mig. Det kändes som om tiden hade stannat och på övervåningen stod sängarna prydligt bäddade med över- och underlakan i de hotellrum som fanns där och av och till hyrdes rummen fortfarande ut. I köket värmdes tevatten och kokades kaffe på den stora svarta järnspisen och i cafédelen var det trångt vid borden vid kaffet efter visningen.
Eftersom pappa var lite bekant med den siste källarmästaren dröjde vi kvar lite efter rundvandringen och Johan Björklund visade då bland annat en stor vägg fylld av färgstarka tavlor. De var målade av den lokalt välkände konstnären och Ljusdalsporofilen Thure Åslin som under 1950-talet bodde i ett uthyrningsrum på vinden. De många tavlorna kom sig troligen av att han emellanåt hade betalt hyran med tavlor han hade målat.
Eftersom jag året innan hade fått min första kamera tog jag fyra foton under visningen och de är de som får illustrera detta inlägg. Inte den bästa skärpan direkt, men jag tycker ändå de beskriver lite av atmosfären i Järnvägshotellet anno 1986. Min pappa fick agera hotellgäst på ett av korten, då rummet annars såg så ödsligt ut.
I slutet av 1980-talet renoverades byggnaden och sedan har det hänt väldigt mycket i huset. Järnvägshotellet är byggnadsminne, men det är enbart ett rum invändigt som är skyddat. Ifjol var jag med som antikvariskt medverkande när den då nye fastighetsägaren fick byggnadsvårdsbidrag för att återställa cafédelens 1920-talsgestaltning och ta fram tre målade papptak i restaurangdelen, men mer om detta i ett kommande inlägg här på bloggen.
Foto från artikeln i tidningen Ljusdalsposten 28 maj 1986 om visningen av järnvägshotellet. Cirkelledaren och SJ-veteranen Hugo Ljungström berättar om husets historia. Vid fönstren i bakgrunden står pappa och jag.
2 kommentarer:
För mig har Järnvägshotellet en alldeles speciell anknytning. Inte bara för alla pilsner man intagit där under ungdomsåren. Den 13:de Augusti 1920 inträffade ett skottdrama där som nästan kan liknas vid vilda västern. Min Farmor (Elsa) var anställd som servitris på hotellet. En kväll kom min Farfar in bakvägen och sade till flickorna i köket"stanna i köket nu flickor och håll dörren stängd för nu skall jag skjuta Elsa." Farmor blev endast skadskjuten men han riktade sedan revolvern mot sig själv och det skottet var dödande och han avled genast. Min Farmor fick nödig vård av Doktor Zeilits och fraktades sedan till Hudiksvall´s lasarett. Hon var då endast 23 år och änka med tre minderåriga barn. Var säkert tufft på den tiden.
Verkligen en dramatisk händelse du delar med dig av och vilken tragedi för hela familjen! Jag har läst om detta drama tidigare i Inge Gardhs bok "Ljusdal under 1900-talet - ett tidningsarkiv berättar", men intressant att få ta del av detta direkt från en nära anhörig. Järnvägshotellet är utan tvekan en byggnad som rymmer mycket historia.
Skicka en kommentar