Söderhamn är en okänd pärla bland Sveriges trästäder: en av ett litet fåtal där stadscentrum är så homogent och välbevarat att en större sammanhängande miljö har kunnat byggnadsminnesförklaras. Men egentligen är hela staden en enda stor sevärdhet.
Söderhamns historia går tillbaka till 1620, när Gustav II Adolf satte fart på den svenska krigsindustrin genom att tvångsrekrytera Hälsinglands vapensmeder till det nygrundade gevärsfaktoriet. Minnen från den tiden hittar man i det gamla borrhuset, numera stadsmuseum, och i den imponerande stadskyrkan Ulrika Eleonora ritad av Nicodemus Tessin d.y.
Efter den förödande branden 1876 växte staden upp igen på bara några få år. Det är den sirliga nyrenässansen med detaljrik dekor i lövsågeri eller puts som har blivit Söderhamns signum. Under de långa sommarkvällarna är skuggspelet i fasaderna som vackrast.
 |
| Träfasader vid Kungsgatan |
 |
| Snickarkonst på hög nivå |
 |
| Lusthuset i kvarteret Linden - en sommarpärla |
Men Söderhamn är så mycket mer än bara kvarteren kring Rådhustorget. Stadsdelen Öster med sitt slingrande gatunät och sina branta backar har rötter i 1600-talet. Det imponerande magasinsområdet påminner om industrialismens barndom, då Söderhamnsregionen var centrum för Sveriges sågverksindustri och fraktskutorna trängdes vid kajerna. Den byggnadsminnesförklarade järnvägsviadukten förmedlar en fläkt av 1800-talets tekniktro med sin stolta placering mitt i stadens finrum. Omsorgsfullt utformad 1950- och 60-talsarkitektur finns både i stadscentrum och i de kuperade områdena söder om ån. Och glöm inte att runda av med en chokladbiskvi på legendariska Rådhuskondis. Mer 50-tal än så kan det inte bli.
 |
| Järnvägsviadukten med kvarteret Tigern i bakgrunden |
 |
| Gamla elverket med imiterad tegelfasad: varenda skarv är målad på trä |
 |
| Stilrent 1950-tal på gågatan |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar