Vid köksbordet här på jobbet har vi diskuterat det här med sommarkök flera gånger. Byggnadsantikvarier, föremålsantikvarier, etnologer – ingen av oss har någon riktigt bra förklaring till traditionen med sommarkök. Sammanfattningsvis är det så att på både större och mindre lantgårdar har det ofta funnits två bostadshus. En stor mangårdsbyggnad och ett mindre bostadshus. Traditionen säger att familjen/släkten bodde större delen av året i mangårdsbyggnaden. På våren flyttade man däremot ut till det mindre bostadshuset och bodde där till hösten.
När jag kommer ut till sådana här gårdar och träffar gamla människor brukar jag fråga varför. De vanligaste svaren är att:
1. Det mindre husen med sommarkök var svalare.
2. Man passade på att städa mangårdsbyggnaden då.
3. Det var lättare i sommarköket. Inte lika noga med saker och ting.
4. ”-Jomen, det var så man gjorde förr i tiden.”
Jag känner mig ändå inte riktigt nöjd med de här svaren. För det första: Varför var sommarköket svalare? Ofta låg ju redan mangårdens kök i nordlig riktning. Hur kunde det bli svalare att trycka in en hel familj/släkt på en mindre yta? För det andra: Ok, årlig storstädning kan vara en bra förklaring. Men ändå – är det inte lite överdrivet att bygga ett helt hus för den sakens skull…? För det tredje: Vad exakt var lättare? Det skulle väl eldas i spisen och bäras in och ut vatten i båda köken? Och jag tvivlar på att man hade dubbla uppsättningar husgeråd, d.v.s. var man tvungen att flytta med sig alla redskap, grytor, kärl, burkar och lådor mellan husen.
När jag hör den fjärde förklaringen undrar jag om man bara gjorde som föregående generation gjort, utan att analysera. Kanske finns det något inre, medfött behov som vi faktiskt fortfarande ser idag eftersom folk fortfarande flyttar ut till sommarställen, kolonistugor och husvagnar på sommaren?
Har du någon annan förklaring?
Bilderna visar sommarköket på min gård. Sommarköket byggdes 1933 och restaurerades på 1950-talet. Se fler bilder från köket på Länsmuseets Facebook-sida, fotoalbum ”Byggnadsvårdarnas kökskatalog”, Kök 2.
Här kan du läsa en artikel i Gefle Dagblad om detta och de två andra köken som finns på vår gård.
8 kommentarer:
En gammal man har berättat för mig att mangårdsbyggnaden inte alls stod tom på sommaren. Maten lagades i sommarköket, men man bodde fortfarande i mangårdsbyggnaden som då kunde stå oeldad och sval. Men jag har också hört många bud kring detta.
Jag tror att det här med sommarkök har många bottnar och jag har ju också suttit med vid bordet i lunchrummet och diskuterat frågan. När jag i sen tid frågat personer som minns eller varit med om att flytta ut till sommarköket på tomten anar jag att trivselfaktorn och en oreflekterad tradition varit själva drivkraften. Men det måste ju finnas en anledning och den anledningen kanske har flera bottnar.
Man anger ju ibland att mangårdsbyggnaden skulle städas medan man själv bodde i sommarköket Det här med veckostädning är ju ett borgerligt påfund från 1800-talets mitt då man varje vecka samlade upp damm i det överlastade stadsvåningarna. Men detta var ju inget ideal i allmogehemmen. Visserligen kunde man inför helgen sopa ihop runt spisen, men det var kanske allt. Där städade man i stället rejält ett par gånger per år, alltid till jul då allt skurades med skäfte eller borstar. Även människorna på gården rengjordes, det vill säga ”fick bada” i balja i köket. Badvattnet användes sedan som skurvattnet. Julstädandet hade nästan något rituellt över sig.
Att man också verkligen städade mangårdsbyggnaden på sommaren finns det ju vittnesmål om. Städningen kunde vara genomgripande och det berättas att spadar o spett fick användas för att få bort den fasttorkade smutsen. Hett vatten kastades runt de kala timmerväggarna vid de väggfasta sängarna där vägglössen frodades för att nattetid kasta sig över de sovande. Kanske var sommarköket fritt fån ohyra när man flyttade ut? Det är svårt att föreställa sig renligheten under tidigare sekel – eller snarare brist på renlighet. Visserligen berättas ofta om de ”renliga hälsingarna” – men allt är relativt i jämförelse med nu. Jag tror att det fanns ett behov av att sanera.
En annan aspekt är matlagningen. I mangårdsbyggnaden fanns den energislukande stora spisen men som i sommarköket var betydligt mindre. På sommarn var det långmjölk som gällde så grötkokandet gick nog på sparlåga. Man behövde ju inte heller elda för värmens skull utan spisen kunde kanske få stå kall. Många var borta under sommaren, till exempel på fäbodvallen.
Men det intressanta är att traditionen att flytta ut till sommarköket levt så länge. Förmodligen finns det många aspekter.
Ann-Marie
Man kanske kan ställa frågan vad som gör att sedvänjan att flytta ut i sommarköket upphör?
Kan det med tiden inte ha blivit en kombination av olika förklaringarna?
Här i Ångermanland har man en bryggstuga, bröjstu, och/eller bagarstuga, på gården. Den finns på gårdstunet och är oftast vinkelställd mot mangårdsbyggnaden. Hit flyttade man på sommaren.
Här förekom även sommarladugårdar långt in på 1900-talet men de låg relativt långt från gårdens tun, i skogsbrynet eftersom korna släpptes på skogen under dagtid under sommaren. Innan dess användes fäboden som låg långt bort från byn dit kreaturen togs på sommaren och fäbodstintorna bodde där uppe för att ta hand om mjölk och tillverka mjölkprodukter. Fäboden var här i bruk då byn skiftades på 1860-talet.
En del av sommarstädningen innebar här att spiselkransen vitlimmades med en hartass. Vinterladugårdens timmerväggar kalkades, renligt och bra mot ohyra. Att byta hus kan ju även ha varit ett sätt att tillfälligtvis bli av med lopporna och vägglössen som nämns i en kommentar. Man flyttade ut i bröjstun och det tog ett tag innan småkrypen hittade dit.
Man åkte aldrig på semester, ett fenomen som dök upp då lönearbetet gjorde insteg, behovet att vara i närheten av gården och djuren fanns i bondesamhället. Ett sätt att förändra livssituationen något, var att flytta till ett annat hus nära inpå. Sommartid kunde ju gårdsplanen vara vardagsrum, inomhus sov man och lagade mat, så behov av utrymme inomhus var inte lika stort på sommaren som på vintern. Året om fanns dasset ute, vattnet hämtades ute, tvättade gjorde man utanför boningshuset. Man var van vid många hus att röra sig mellan.
Många intressanta vinklar! Jag kom på en annan anledning som jag hört en familj berätta om. Det var att bara den yngre generationen flyttade ut till sommarköket, för att få vara lite för sig själva. Gamlingarna bodde kvar i stora huset. För det var förstås av värmeekonomiska skäl man trängde ihop sig i ett och samma hus under vintern. Vedhantering var ju arbetssamt så uppvärmning var inget man ville slösa med.
På somrarna behövdes ingen uppvärmning så då kunde man sprida ut sig i gårdens byggnader.
Jo, det kan nog stämma detta med generationsboendet och den yngre familjens utflytt under sommarmånaderna. Så var det i min barndom då mellan- och yngsta generationen flyttade ut för att komma ifrån och bli sina egna. Det skedde dock till ett nybyggt sommarhus (1956) vid sommarladugården.
Men jag undrar om det var så två generationer tidigare. Jag har också hört att alla flyttade ut (om det fanns gamlingar i storfamiljen då, det förtäljer inte historien men kan ju forskas fram).
Glömde skriva att här i trakten bodde de äldre redan i undantagsstugan som också låg på gården.
Intressant läsning. Hittade hit på jakt efter en förklaring till varför folk förr flyttade ut till bagastugan på sommaren. Min pappa och fabror som växte upp i Ångermanland på 50-talet trodde att det hade att göra med behov av avlusning i huset och att få komma ifrån varandra. Det var mpnga boenden i hemmen.
Vår äldre granne i Gästrikland, Storvik, flyttade ut i i en liten stuga på tomten fortfarande på 80-talet.
Skicka en kommentar