Rapport från ett boksläpp

Maria Källberg-Johansson, Daniel Olsson, Bo Ulfhielm och Lars Nylander.

Igår, onsdag 14 december, var det alltså äntligen dags för boksläpp på Hälsinglands museum i Hudiksvall för boken "Fiskarkapell i Gästrikland och Hälsingland". Den nybyggda hörsalens ordinarie sittplatser var fyllda och extrastolar fick bäras in för att alla åhörare skulle rymmas. Museichef Gunilla Stenberg hälsade alla välkomna och gav en kort bakgrund innan stiftsingenjör Björn Björck gav sin bild av varför dessa kapell är så intressanta ur ett flertal olika aspekter.

 

Stiftsingenjör Björn Björck, Uppsala stift.



Boksläppet!

Vi tre som skrivit boken, Lars Nylander vid Hälsinglands museum samt Bo Ulfhielm och jag, Daniel Olsson, vid Länsmuseet Gävleborg, berättade sedan om projektet och visade foton och kartor från dessa miljöer. Med en dov duns gick sedan boken i golvet... Är det boksläpp, så är det!

Nöjda författare.

Efter utdelning av exemplar av boken till representanter för de olika kapellen samt till personer som vi haft stor hjälp av i arbetet blev det allmänt mingel med dryck och tilltugg samt lite signerande. Extra roligt var att Maria Källberg-Johansson som gjort bokens grafiska form också hade möjlighet att vara med vid boksläppet. Vi tyckte alla det här var en jättetrevlig avslutning på detta omfattande projekt och de som hade kommit verkade nöjda och glada.

Boken säljs för 200 kronor av Hälsinglands museum, Länsmuseet Gävleborg och Svenska kyrkans församlingar/pastorat i Hudiksvall, Söderhamn och Gävle.

Fiskarkapell i Gästrikland och Hälsingland - Väkomna på boksläpp!

Bokens framsida.

Det har nu nästan gått fem år sedan vi påbörjade den första etappen av vårt projekt kring fiskarkapellen i Gästrikland och Hälsingland. Vi är i det här fallet mina kollegor Lars Nylander vid Hälsinglands museum och Bo Ulfhielm och jag, Daniel Olsson, vid Länsmuseet Gävleborg, men väldigt många andra  har också varit inblandade i detta spännande och annorlunda projekt. Den första etappen gick ut på att öka kunskapen kring kapellen genom litteratur- och arkivstudier, intervjuer, platsbesök, årsringsdateringar, och arkeologiska studier.



Sommargudstjänst i Kråkö kapell sommaren 2016.



Prästgrundets kapell är minst av samtliga kapell längs norrlandskusten.

När detta arbete var genomfört lät vi kapellen vila en tid innan vi återupptog arbetet 2015 och omvandlade allt material till en bok. Och nu är den klar! På onsdag 14 december klockan 13:00 är det boksläpp på Hälsinglands museum i Hudiksvall. Boksläppet är öppet för alla intresserade och ingen föranmälan krävs. Vi som skrivit boken finns på plats och kommer att berätta om arbetet och de kapell som
finns bevarade och de vi känner till som har funnits längs kusten i Gästrikland och Hälsingland. Boken, som är på 170 sidor, är rikligt illustrerad med gamla och nya foton samt kartor då den är tänkt att både kunna fungera som en historiebok om kapellen med tillhörande fiskelägen och även kunna användas som en vägledning för de som på egen hand vill upptäcka och uppleva dessa särpräglade miljöer.

Boken har formgivits av Maria Källberg Johansson som är grafiker vid Länsmuseet Gävleborg. Arbetet har utförts i nära samarbete med Uppsala stift och tillsammans med församlingar, kapellvärdar, hamnlag och personer med stor kunskap om dessa miljöer.

Altarutsmyckning i Agö kapell. Foto: Philippe Rendu.

Boken kommer att säljas av Länsmuseet Gävleborg och Hälsinglands museum för 200 kronor (inkl. moms + ev. frakt) och den kommer även att kunna köpas hos församlingarna/pastoraten i Gävle, Söderhamn och Hudiksvall.

 Varmt välkomna på boksläpp!

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 6

Om konsten att vara efterklok

Våren 2008 arbetade vi med att få grunden klar medan stommen plockades ner i Torsåker. Förutom viss telefonkontakt med ombudet arbetade vi på varsitt håll. Vi hade en skiss över våningarna att utgå ifrån, vilken vi fått skickat till oss i väntan på den fullständiga planritningen. När planritningen väl dök upp – efter att huset var nere och vi hade grunden klar – visade det sig att husets yttermått hade ändrat! Man hade troligtvis inte tänkt på att ytterpanel bygger ut en smula jämfört med stommens mått. Inte heller hade man tänkt på att det kan upplevas som en viktig sak att informera den som bygger grunden om när det upptäcks. Nu hade vi alltså en grund som var 5 cm för bred på längden och hela 10 cm för bred på kortsidorna, då de korrekta måtten på stommen är 12,75*9,7. 

”Kan du vänligen definiera ordet exakt?”

Nere på åkrarna låg nu vårt timmer i stora högar. Vi hade innan köpet väldigt noga gått igenom hur huset skulle märkas upp och ”interiör pietetsfullt nedmonteras” som kontraktet är formulerat. Vidare skulle allt skadat virke ersättas samt intimras av säljaren – detta var en av de faktorer som avgjorde att vi valde att köpa just detta hus, samt att även betala en summa som vid den tiden låg på den högre sidan av skalan för den här typen av objekt. I klarspråk betydde detta alltså att när vi fick stommen så skulle det vara en helt frisk byggsats, tydligt uppmärkt och redo att plockas ihop. 

Ombudet hade vi träffat vid flera tillfällen, han kom till och med till Åland för att träffa oss och allt verkade mycket seriöst och bra. Han skulle enligt kontraktet även tillhandahålla en byggkran samt bistå vid uppmontering om vi så önskade, mot en ersättning. Förutom stockarna ingick allt annat som fönster, trappor, spisar, golv, dörrar, innertak samt lister – här får man dock vara medveten om att det alltid blir ett visst svinn och att man sällan får ut alla delar hela i så här pass gamla byggnader.

Vi började förstå att något inte stod rätt till redan på sommaren. Från att rapporterna låtit gälla att allt gick helt enligt tidsplanen, blev det nu en lång period av tystnad. Ombudet hade berättat att han skulle göra en resa och att arbetet utfördes av anställda under tiden. Efter en tid av tystnad ringde han upp och ville upprört att vi skulle föra över pengarna genast, så han kunde betala de anställda. Detta var inte vad kontraktet sade, och i den mån man som köpare kan påverka förloppet så skulle det ha varit här som vi borde ha stannat upp och tagit oss tiden att åka upp och titta hur det såg ut på plats. Det är lätt att vara efterklok, men med facit i hand så hade nog den här historien tagit en annan vändning för vår del om vi valt att göra det. Troligtvis hade berättelsen till och med slutat här.

Som tur var får man väl säga, för det är ju alltid synd att förstöra en bra historia, förde vi över pengarna istället. När sedan leveransen skulle ske och stockbilen åkte upp till Torsåker, väntade stora högar av virke utspritt över gården. Det stod snart klart att något friskt nyintimrat virke inte fanns, utan bara de i många fall delvis ruttna originalstockarna. Inte heller fanns fönstren där eller vindstrapporna. Golven och taken låg ute i en hög på marken och så även dörrar och de nedmonterade kakelugnarna i sina bananlådor. Som grädde på moset föll det samtidigt ett regn i form av en syndaflod över alltihopa. Då det fanns en färja att passa så var det dock bara att plocka med sig så mycket som gick, på den tid som fanns och gilla läget. 

För att muntra upp oss under vintern lyckades vi hitta en av de understa stockarna samt en relativt frisk golvvas som vi lade på plats i väntan på våren. I det läget hade vi verkligen ingen aning om hur det här projektet skulle genomföras.

Men det var bara att börja i någon ända, stock för stock - och behöver jag nu säga att det visade sig att majoriteten av stockarna inte var märkta? Och inte bara var de omärkta – de som faktiskt hade märkning visade sig vara felmärkta utan någon riktig logik. I början lade vi således en hel del arbete på att släpa runt fel stock på fel plats, men ganska snart insåg vi hur det stod till och fick börja lägga ett gigantiskt pussel i stället. Vi fick mäta olika sektioner av en stock för att hitta andra liknande. Vi fick vara mycket uppmärksamma på märken som kunde vara urtag för fönster, dörrar eller något annat. En del väggar hade varit lerklinade och således huggna för fäste, så de rummen fick man sortera skilt. Aldrig varken förr eller senare har huset tett sig så stort som den sommaren och vårt mantra för överlevnad var ”för varje stock vi får på plats så blir det en mindre i högen”.

Nu när marken torkat upp kunde man få med sig två stockar åt gången vid noggrann lastning -man får vara glad åt det lilla!

Golvvasarna flyttade vi runt hur många gånger som helst innan vi fick dem att passa. Vissa var i sämre skick än andra. Ett av de tillfällen jag minns tydligast kring dem, var den dagen då några särskilt svårplacerade golvvasar flyttats mellan olika platser under flera timmar – slagits fast med slägga för att sedan upptäcka att de var felplacerade och måste slås ur igen – men till sist hitta sin rätta plats. Då går en av mina hästar i ett obevakat ögonblick in i grunden, klättrar upp på ett litet berg mellan två golvvasar för att bättre kunna se vad vi grejar med och fastnar! Det var bara att slå ur den igen och för allas trevnad, och vissas överlevnad, avsluta arbetet för den dagen...

Detta var en ställning som intogs ganska många gånger per dag de första åren. Här ser man även tydligt hur grundens mått avviker från stommens.

Men vädret var fint den sommaren och många vackra utsikter fick vi från vår byggarbetsplats. Det var ingalunda roligt jämt, men då fick man muntra upp sig med en strategiskt placerad stol vi ett av de tänkta framtida fönstren, eller varför inte bygga en helt omotiverad mellanvägg för att få känslan av att det strax var dags för ett mellantak!

Sammanfattningsvis kan man säga att det inte blev som vi tänkt oss alla gånger, men vi har lärt oss så otroligt mycket mer om själva hantverket på det här sättet. De som gjorde stommen ursprungligen var otroligt skickliga – när man väl hittat rätt stock så var det sugpassning mellan dem. Däremot saknar jag verkligen de 28 fönstren med originalglas och tillhörande innerfönster, samt det vackra trappräcket och trappan mellan våningarna. Tänk att ha kvar de nötta stegen med märken efter fötter som gått upp och ner i över 150 år! Och kanske, kanske finns de kvar någonstans? Kanske finns det någon gammal lada eller källare dit de hamnade och glömdes bort. Kanske hamnade de hos någon annan som inte visste var de kom ifrån! Jag väljer att tro att det är så och att de dyker upp en dag och blir ännu en rolig pusselbit i denna bitvis lite osannolika historia!