Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 2

I del ett berättade jag om hur det gick till när jag fick uppdraget att dokumentera gården Spjutängs i Torsåker. I inlägget berättade jag också lite om husets sentida historia och sista hyresgäst.

Nu ska ni få hänga med in i huset, så som det såg ut den sista maj 2005 då jag besökte gården.

Detta är farstun med en äldre färgsättning, blandad med tapeter från 1950-talet. Dörren till vänster leder in till den nedre salen och dörren till höger till en liten kammare på gaveln.

Köket, med inredning från cirka 1930-1940-talen. Svårt märkt efter sotelden som bröt ut där i början av 1990-talet. Täljstenskaminen som installerades på vedspisens plats efter sotelden hade troligen haft en annan placering i huset tidigare.

Nedre salen upptog nära på en tredjedel av bottenvåningen. Här fanns en öppen spis i avsaknad av omfattning. Den översta gröna tapeten är från 1880-talet. Vad gäller den undre tapeten har min kollega Ingela Broström, en av Sveriges främsta tapetkännare, kommit med intressant information inför inlägget. Hon berättade för mig att tapeten är tryckt av L.W. Norling i Jönköping. Det visste hon eftersom museet för ett antal år sedan hade fått in en ultramarinblå variant på rosarött genomfärgat papper, med Norlings tillverkarstämpel. Tapeten hade suttit i gården Ers-Lars i Åsbyggeby, den gård som flyttades till Kramforstrakten av Träakademien för ett antal år sedan. Den tapeten kan ni se här.

 

Den stenimiterande tapeten är tryckt på ett trämassehaltigt papper, en typ av papper som gör entré på tapetmarknaden kring 1860. All denna fakta pekar på att den undre tapeten var den allra tidigaste i rummet.

 

Överst syns trapploppet upp till övervåningen sedd från öppningen in till den nedre salen. De panelade väggarna hade flera olika kulörer, bland annat i kimrök. Väl uppe på övervåningen möttes jag av ett mycket tjusigt trappräcke. Faktiskt ett av de finaste jag skådat.

I den övre hallen fanns uppgången till den oinredda vinden.

Det här rummet på övervåningen hade ursprungligen sträckt sig över hela bredden på huset. Det måste ha varit en sal det också. Under sen tid, troligen under mitten av 1900-talet, hade rummet delats av på mitten med en vägg. På den ena sidan väggen fanns det här platsbyggda träskåpet med tjusigt krön, och på den andra sidan fanns en vitglaserad rund kakelugn med ett liknande krön. På golvet invid skåpet fanns en gjuten platta med inristningen "10 nov 1953". Kanske datumet hörde ihop med övrig omdaning av salen?

 

I rummet med träskåpet fanns flera synliga tapetlager. Underst, till höger invid dörromfattningen, syns den äldsta tapeten från cirka 1860-talet. Tapeten med blå blommönster på ofärgad botten är från cirka 1880-talet. Över den skymtar en beige stilig tapet i wienerjugend, cirka 1910-tal. Överst fanns den beigeblå historiserande tapeten från cirka 1940-1950- talet, sannolikt tillkommen då den ursprungliga stora salen delades av.

 

Det bäst bevarade rummet i hela huset var salen på övervåningen. (Och nu är vi uppe i t r e salar/stora rum!) Där pryddes väggarna av så kallade tittskåpstapeter, populära under 1860-talet. Tapeten är handtryckt och Ingela Broström berättade att den troligen hade tillverkats vid någon av de stora tapetfabrikerna i Frankrike. I den byggnadsminnesförklarade gården Erkas, bara någon kilometer från Spjutängs, finns en tapet med jaktmotiv i ultramarinblått som är snarlik den här grå. Ingela tror att den högst sannolikt trycktes vid samma franska fabrik som Spjutängstapeten. Troligen ritades de båda tapeterna till och med av samma mönstertecknare, enligt Ingela! (Ni hittar tapeten från Erkas på sidan 154 i Tapetboken, vilken är skriven av Ingela Broström och Elisabeth Stavenow Hidemark 2004).

 

Ytskikten som fanns bevarade i den här salen 2005 var alltså de ursprungliga från 1860-talet! Tänk om man finge resa tillbaka i tiden så att man fick vara med när de båda gårdsägarna beställde sina tapeter. Kände de rent av varandra? Varifrån hämtade de sin inspiration? Var det de själva som inredde sina gårdar eller anlitade de målare/tapetserare, precis som gårdsägarna i Hälsingland ofta gjorde?

Trädgården och uthusen, sedda från huvudbyggnaden. Ladugårdsbyggnaden hade tidigare haft en u-form, men mittdelen hade rivits, eller rivit sig själv... På gården fanns även en jordkällare. Vid mitt besök vippade några liljor, rester från den forna trädgården, i det höga gräset runt huset.

Gården inramades av en hög syrénhäck, det var knappt att huvudbyggnaden syntes från byvägen!

På den undre bilden syns utsikten från gården, ut över öppna landskap och gårdar i grannbyn.

Det kanske inte är helt lätt att förstå husets dåliga skick, utifrån fotografierna jag visar här. Det ser kanske inte s å illa ut. Men huset hade, som jag skrev i förra inlägget, mycket omfattande skador orsakade av eftersatt underhåll. Det fanns flera hål i taket, vilka gett stora skador på både takkonstruktionen och timmerstommen.Timret var inte bara murket, på vissa håll var det helt bortrötat! Rummet där Klingen hade bott har jag av någon slags hänsyn till hans ande valt att inte visa alls här. Lägg på detta till att det bott en m ä n g d katter i huset, och ni får en ungefärlig bild av husets skick...

Ägaren skulle riva huset, men berättade för mig att han ändå ville prova möjligheten till en försäljning först. Han hade en annons ute för nedmontering och flyttning av huset. Vanligtvis brukar jag inte ha svårt att se möjligheter i förfallna hus. Men här var det faktiskt svårt, förfallet hade gått så långt.

 

För första gången (i min då rätt unga karriär inom byggnadsvården) tänkte jag att en rivning vore det mest rimliga...

Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 1

Jag ska berätta om en byggnadsdokumentation som jag gjorde för över 10 år sedan. En historia om ett hus, där jag kom in först på slutet. Eller kanske var det bara början? Jag ska berätta hela historien, men ni får ge er till tåls, för den kommer nog att kräva några inlägg. Här kommer del 1!

Under våren 2005 fick jag i uppdrag att dokumentera en gammal Bergsmansgård i Torsåker. Spjutängs, som gården hette, skulle på grund av sitt nedgångna skick rivas. Byggservicekontoret på Hofors kommun hade ålagt fastighetsägaren att bekosta en dokumentation innan rivningen. Jag åkte till Torsåker och träffade fastighetsägaren på plats. Trots ett ofantligt förfall kunde jag som byggnadsvårdare med lätthet ändå se den forna storheten i detta hus. En stadig, maffig bergsmansgård, uppförd 1852 och bebodd ända till 2002. Jag hade inte utrymme i min dokumentation att forska vidare djupt i husets tidiga historia, men ägaren berättade lite av husets sentida historia för mig.

Redan då han köpte fastigheten 1965 ansåg han att jobbet med att få huvudbyggnaden i skick för permanentboende skulle vara allt för omfattande. (I köpet hade även ingått en annan fastighet, och det var där han bosatte sig med sin familj.) Under 1960-talet hyrde han ut Spjutängs under somrarna. Under mitten av 1970-talet blev han kontaktad av en avlägset bekant. Mannen frågade om han kanske kunde få bo i köket på Spjutängs under sommaren? Jo, så blev bestämt. Anders Kling, eller Klingen som han kallades, kom dock att bli kvar i huset långt längre än den sommaren. I närmare 30 år bodde han där, och ägaren berättade för mig att han aldrig hade haft hjärta att köra ut honom därifrån.

Klingen var känd för Torsåkersborna som ett original. I sin ganska ensligt belägna bostad levde han ensam med sina katter, med skogen inpå knuten. Spjutängs historia kunde ha slutat i och med den soteld som bröt ut i köket under början av 1990-talet. Brandmännen fick slita ut vedspisen för att komma åt brandhärden. Lyckligtvis kom inte Klingen till skada, utan bodde kvar i huset som nu hade ett mycket sotigt kök. Efter brandincidenten installerades en täljstenskamin på den gamla vedspisens plats. På kaminen värmde Klingen sin mat och sitt vatten. Kaminen hade troligen stått i någon av husets två stora salar tidigare, vilken är dock oklart.

2002 hämtades Klingen från sitt hem, då hans hälsa kraftigt hade försämrats. Fram till dess hade han bott i en liten kammare på övervåningen. Yttertaket stod mer eller mindre öppet på några ställen, vissa av fönsterbågarna saknade fönsterglas. Hela huset förutom kammaren stod ouppvärmt. Inget rinnande vatten fanns i huset. Bara ett halvår efter att Klingen flyttats till ett äldreboende, gick han bort. Sedan dess hade ingen rört huset. Det var den miljön jag steg in i den där soliga majdagen 2005.