Spjutängs - huset med fler än ett liv. Del 1

Jag ska berätta om en byggnadsdokumentation som jag gjorde för över 10 år sedan. En historia om ett hus, där jag kom in först på slutet. Eller kanske var det bara början? Jag ska berätta hela historien, men ni får ge er till tåls, för den kommer nog att kräva några inlägg. Här kommer del 1!

Under våren 2005 fick jag i uppdrag att dokumentera en gammal Bergsmansgård i Torsåker. Spjutängs, som gården hette, skulle på grund av sitt nedgångna skick rivas. Byggservicekontoret på Hofors kommun hade ålagt fastighetsägaren att bekosta en dokumentation innan rivningen. Jag åkte till Torsåker och träffade fastighetsägaren på plats. Trots ett ofantligt förfall kunde jag som byggnadsvårdare med lätthet ändå se den forna storheten i detta hus. En stadig, maffig bergsmansgård, uppförd 1852 och bebodd ända till 2002. Jag hade inte utrymme i min dokumentation att forska vidare djupt i husets tidiga historia, men ägaren berättade lite av husets sentida historia för mig.

Redan då han köpte fastigheten 1965 ansåg han att jobbet med att få huvudbyggnaden i skick för permanentboende skulle vara allt för omfattande. (I köpet hade även ingått en annan fastighet, och det var där han bosatte sig med sin familj.) Under 1960-talet hyrde han ut Spjutängs under somrarna. Under mitten av 1970-talet blev han kontaktad av en avlägset bekant. Mannen frågade om han kanske kunde få bo i köket på Spjutängs under sommaren? Jo, så blev bestämt. Anders Kling, eller Klingen som han kallades, kom dock att bli kvar i huset långt längre än den sommaren. I närmare 30 år bodde han där, och ägaren berättade för mig att han aldrig hade haft hjärta att köra ut honom därifrån.

Klingen var känd för Torsåkersborna som ett original. I sin ganska ensligt belägna bostad levde han ensam med sina katter, med skogen inpå knuten. Spjutängs historia kunde ha slutat i och med den soteld som bröt ut i köket under början av 1990-talet. Brandmännen fick slita ut vedspisen för att komma åt brandhärden. Lyckligtvis kom inte Klingen till skada, utan bodde kvar i huset som nu hade ett mycket sotigt kök. Efter brandincidenten installerades en täljstenskamin på den gamla vedspisens plats. På kaminen värmde Klingen sin mat och sitt vatten. Kaminen hade troligen stått i någon av husets två stora salar tidigare, vilken är dock oklart.

2002 hämtades Klingen från sitt hem, då hans hälsa kraftigt hade försämrats. Fram till dess hade han bott i en liten kammare på övervåningen. Yttertaket stod mer eller mindre öppet på några ställen, vissa av fönsterbågarna saknade fönsterglas. Hela huset förutom kammaren stod ouppvärmt. Inget rinnande vatten fanns i huset. Bara ett halvår efter att Klingen flyttats till ett äldreboende, gick han bort. Sedan dess hade ingen rört huset. Det var den miljön jag steg in i den där soliga majdagen 2005.